Hur går man vidare efter sen abort? Fortsättningstråd

haha... tack tankar... Hann precis ställa om samma fråga i din inbox. Tack för grattis och tack för info... Lova att berätta om du vill när du får besked...

KRAM

Att svälja tabletten... alla tankar och frågor... sparkarna som hela tiden påminde... de motstridiga känslorna, var det absult värsta för mig i den här historien. Tabletten och allt som hände från RUL till den. Till mig sa man att fostret inte kan känna smärta eller annat obehag och att tabletten endast gör att det graviditetsuppehållande hormonen avtar. Min största oro var king hur min lilla tjej skulle dö... Jag mådde inte illa av den och kände ingen fysisk smärta men bad om att få med mig sömntabletter så jag kunde sova bort så mycket av tiden som möjligt i väntan. Jag hann aldrig välja om jag ville veta kön eller se/ hålla Elvira. De var så stressade att vi liksom pådyvlades den informationen trots att vi uttryckt innan att vi inte var säkra. Mitt råd om man är osäker på hur man vill göra är: Meddela innan att ni vill att de tar ut fostret efter allt är klart och att ni i lugn och ro får fundera på hur ni vill göra. Er lill* kan ligga kvar på avdelningen länge tills ni bestämt er. Man kan som sagt också få bilder tagna om man vill. Det är ingen stress!!!

Förlossningen/ avbrytandet var en liten del av det jobbiga för mig trots att det visserligen gjorde ont... Vill säga att för mig har varje dag efter aborten varit ljusare än den föregående... Det är så mycket med magen och tankar om omgivningens reaktioner och mycket hormoner i omlopp direkt efter... men för mig har det gått väldigt bra och mina vänner och arbetskamrater har bemött mig med stor respekt och omsorg. Kände också som nån sa att man ville bli sövd och vakna upp när allt var klart och bara leva som vanligt igen. Allt innan förlossningen var outhärdligt, vidrigt och enormt orättvist men efter det blev det som sagt mycket ljusare för mig. Jag har lärt mig enormt mycket av detta. Självklart önskar jag att jag hade sluppit genomgå det, men kan nu se vissa positiva effekter det fört med sig. Jag har fortsatt gå hos min kurator och det har hjälpt mig enormt mycket. INgen man kan förstå känslan av att bära ett liv inom sig och veta om att man snart skall skiljas åt. Än värre- att man måste välja bort sitt eget barn... Många män är dock säkert duktiga på att lyssna men jag tror att man kan behöva lite distans för att bearbeta sorgen för sig direkt efter. Be att få komma till kuratorn tillsammans så får ni hjälp att förstå varandra och hur ni känner. Det viktiga är att inte döma för att man känner eller inte känner som den andra...

Skickar massor av styrka och kraft till er som står i startgroparna. Livet går vidare och livet blir ljusare. Jag gjorde mitt abrytande 19e oktober och är nu i vecka 9 igen... Ljus och hopp till er!!!

/ K

Skönt att det är över och att du känner dig nöjd med dina val... Vi finns här! och snart kommer du må bättre... Stor kram och massor av kraft och mod!

Jag blödde i två veckor och vi började försöka i princip direkt. Fick två mens innan det gick. Vill bara säga att oron såklart är stor för allt men att det känns förvånansvärt bar ändå. Är inte ens förbi v12 ännu men känner mig ganska lugn. Kände på mig att ngt var skumt med förra grav och nu känns det mer normalt, som med sonen... Vi ska göra moderkaksprov på Östra i Göteborg den 1/3 för att kunna utesluta TR 13, 18 och 21. KÄnns skönt att få veta så tidigt som i v 12 så man har chans att avbryta på kirurgisk väg om ngt mot all förmodan skulle vara fel igen... Oroar mig såklart ibland och antar att jag kommer vara konstant orolig hela graviditeten på ett annat sätt än innan. Man tar ju inte en enda liten sak för given numera... utan tackar den goda kraften för varje dag som går utan missöden. Det är nog min största lärdom av detta som hänt. En stor och viktig lärdom ;) Oron är dock mindre för mig just nu än glädjen och förväntan. Hoppas bara att alla provet går bra. Ni får hålla tummar och tår och tänka på mig! Gjorde ett VUL i förra veckan och allt såg bra ut då, i v.9. Hoppas snart ni får se ett plus på stickan igen om ni är redo för det! Ska skicka kraft och goda tankar ;)

KRAMAR
/ K

Hej och välkomna till alla nya! Skönt att ha er här inne i värmen!

Rynna: Jag beklagar så djupt... och orden fattas, det vet alla här inne... men trösten är att vi alla förstår exakt hur du känner dig. Extra hemskt att ha fått indikationer tidigare och nu bara inte ha ngt val. Vilken fruktansvärd tid för dig. Vi levde lyckligt ovetandes ända till RULet förutom att jag inte kunde/ville förknippa mig med graviditeten och ngt kändes konstigt. Ja, dina frågor är väldigt befogade och det är väl det där VARFÖR som lever kvar i mig eftersom man talar om slumpen... Varför slumpen just här och nu och med mig?? Känslan av orättvisa och att liksom vara utvald för ett elände. Men det är ju inte så... bara det att det är ett mirakel varje gång allt går rätt i den där fantastiska processen inne i magen och att det kontigt nog oftast sker mirakel. Du ska veta att livet går vidare och jag tror att ni kommer våga försöka  igen ganska snart. Här finns vi! Mitt råd är tillt dig att prioritera dina egna känslor ett bra tag framöver. Vänd fokus inåt och läk dig själv med hjälp av vänner familj och kurator. Min kurator har varit helt enorm. Utan henne vore jag inte där jag är idag. Sänder dig all den kraft och ork jag förmår. Snart ljusnar det- jag lovar!!

Lilla Lime: Det är helt ofattbart att det händer ngt sådant här efter det ni redan tvingats gå igenom... Jag har följt tråden vi som väntar... och jag vet inte hur jag skall kunna uttrycka den enorma tyngd jag känner för dig och din familj. Jag kan inte uttala mig om ditt fall då jag inte vet vari problematiken ligger och varför ni måste ta ställlning till ett ev. avbrytande. Oavsett så tror jag att du bara kan lyssna till en enda röst- och det är din egen. Vi fick klara besked om att det handlade om två svåra diagnoser med troligtvis hjärtfel och annat utöver det. Chansen att Elvira skulle överleva fanns men frågan var till vilket liv. När vi skulle ta beslutet ville jag höra och veta allt om hur barnet skulle kunna tänkas leva om vi fullföljde. Men när vi kom till kuratorn så ställde hon en enda inledande och avgörande fråga till mig och den var: Hur hade du tänkt att ditt eget liv skulle se ut om 2 år, 5 år, 10 år...? Det var där och då som jag kunde se ett beslut. Ett beslut som sekunderna innan hade känts helt otroligt omöjligt att fatta. Endast mina och min sambos känslor, tankar, rädlor och förhoppningar om framtiden kunde avgöra. Resten kan man bara spekulera i. Jag kände att det skulle kunna finnas alla möjligheter för mig att få ett friskt barn senare i livet och att det skulle vara helt fruktansvärt för mig att gå med all oro en halv graviditet till och sedan hela livet eller kanske bara en kort tid med ett mycket sjukt barn. Hur stor skulle min sorg bli då om vi miste henne efter att verkligen ha lärt känna henne... Men i ditt fall, som redan gått igenom att mista ett barn under en graviditet... att orka försöka igen och börja om... Det är så orättvist- så vidrigt och så förskräckligt... Jag kan bara skicka massor av varma kramar och tankar och uppmana dig att lyssna inåt... Önskar jag kunde säga mer...
/ K

ego: Snälla ni- tänk på mig i veckan som kommer. Då gör vi moderkaksprov (11+ 3) för att vara säkra på att slippa avbryta sent igen om det mot all förmodan skulle vara kromosomfel igen... Missfallrisken är 0,5-1% och jag hoppas, hoppas, hoppas.... att allt går bra...

Hej vänner!!

Vet inte om jag berättat hur det gick på MKprovet, men gör det ändå...

Fick besked efter 2 dagar att allt var bra och att vi väntade en liten pojke utan kromosomrubbningar. Ofattbart skönt!!! Börjar nästan tro på det där med att det var slumpen ändå... Fick även det utökade svaret och allt såg fortfarande lika bra ut. Väntar nu bara på det ödesdigra RULet som var den magiska punkten förra gången då allt uppdagades. Har lite oro men inte alls så mycket som jag trodde att jag skulle ha. Av någon anledning känns allt som vanligt och helt normalt denna graviditet, och det kanske är ngt man får lyssna på och landa i. Som tur är får vi göra RULet med en av specialistläkarna direkt den här gången så vi har en direkt länk och rätt kontakt direkt om ngt skulle visa sig vara fel. Hon var fantastisk på MKprovet så det känns jättebra. Är nu snart 15 fulla och funderar på att boka in en extra träff på MVC innan RULet då det känns lite långt fram.

Ville bara så ett frö av hopp hos er och dela med mig av vad som förhoppningsvis väntar er alla snart. Hopp, positiv förväntan och mycket proffsig hjälp omkring oss. Enda lilla molnet är väl att jag hade hoppats på en tjej eftersom Elvira gick oss förbi... men tacksamhet är det jag känner största delen av tiden. Djup sådan!
Massor av kramar och god frövind ;)
/ K

Tack massor för grattis! Snart är det er tur! Väldigt snart!!!

Varma kramar!

Vill berätta...

Fick en liten bedårande son den 9e september och han är frisk och mår fint som snus ;) Kärleken flödar över och jag är sååå lycklig över min prins... Sorgen finns kvar... men den går att leva med och just nu är jag faktiskt väldigt lycklig! Så tacksam för det jag har och det som blivit trots allt. KRAMAR och ljus till er och lycka i framtiden

Varm kram till dig Ung mamma.... Ja, du har ju läst mycket här förhoppningsvis... en massa ord om hur det kändes och kan kännas för andra... Inför det du gått igenom nu finns inga ord till tröst... bara en förståelse och massor av tankar vi kan sända till dig och din familj!!

Kanske ändå kan inge lite hopp med min fortsatta historia inför din(a) kommande graviditet(er). 6 månader efter att vår lilla ängel skulle ha fötts kom en frisk liten kille till jorden istället. Världens finaste lilla solsken och livet hade inte varit detsamma utan honom i våra liv. Nu, när han är 16 månader är jag gravid igen med till synes helt friska små tvillingtjejer ;) BF april... Livet återgäldar oss liksom det vi fråntogs på något märkligt sätt. Dessutom var det en Elvira vi miste och med två pojkar hade jag alltid undrat hur det skulle varit att få en liten tjej... Visst är livet förunderligt ibland!!?? Känner mig så lycklig just nu...men vet så väl vilket kaos du genomlevt...

Se till att ta emot hjälp. PÅ Östra KK har de fantastisk samtalshjälp att få av deras kuratorer. Det hjälpte mig enormt mycket!!!

Stor styrkekram igen och våga se framåt när sorgen börjar lätta. Livet går vidare, jag lovar...

/ K 

Men fina du... Går du inte hos någon kurator??? Kvinnokliniken skall ha kuratorer som är erfarna och specialiserade på såna här upplevelser... Det måste du få!!!

VÄRME och KRAFT till dig! 

Beklagar sorgen... och vet precis vad du gått igenom... Vi fick beskedet på RUL, drygt 19 fulla veckor. Kromosomer, hjärna och hjärta var skadade...

Vi fick vår andre son 6 mån senare än vår dotter skulle kommit till oss och nu är jag gravid igen i slutskedet med tvillingar ;) Så naturen eller gud ger igen det vi berövades kan man säga ;) Så hopp finns om ett liv med friska barn efter det vi alla gått igenom här. Hoppas det känns skönt att höra ;) Dock lever alltid minnet kvar... som ett klädesplagg som inte går att ta av sig. Fast inte längre som nattsvart mörker utan som en del av våra liv. En dag ska vi berätta för våra barn. När de är stora nog att förstå.

Vi gjorde moderkaksprov med vår tredje graviditet för att slippa gå igenom en sen abort och föda ut och allt det där. Det är som ett fostervattensprov men görs redan i v11 och är 100% säkert gällande kromosomavvikelser. FVprov görs fr v15 o då finns ingen chans att göra en skrapning. Dock sa vår nuv läkare att det ju inte finns några tester som talar om till 100% säkerhet att fostret är friskt. Det finns sååå mkt annat som kan vara fel än kromosomer... Därför nöjde vi oss med KUB-test på tvillingarna. MKprov kan man inte heller göra är det är två. Vi bad också om att få göra RUTINUL med en specialistläkare som en djupare organscreaning pga det vi varit med om. Det kändes extra tryggt. Gör ni KUB så är det i v12. På mödravården kan man också be om ett tidigt UL för att se att fostret lever. Känslan i kroppen har också sagt mig mkt men där är v ju alla olika. 

Önskar er stooor lycka på er väg och våga tala mkt om er oro längs vägen! Kurator på kvinnokliniken är kanonbra stöd!

LJUS!
/ K

 

DS och hydrocefalus samt hjärtfel var det som fick oss att avbryta.

/ TS 

Vill också bara säga att jag självklart känner med er som går igenom detta nu... Det är en omänsklig process att behöva fatta ett beslut, vänta och sedan genomgå allt efterarbete på det. Jag sänder er allt jag har i form av kraft och mod. Vet att livet fortsätter... och att det brukar gå bättre nästa gång... Själv har jag fått tre barn till sedan mitt avbrytande i okt 09 och har nu 4 stycken små knoddar. Jag vet att det känns som ljusår bort när man är där ni nu är, men jag sa till min man senast här om dagen att det är galet vad tiden går fort i retrospektiv. Om man jämför med hur tiden sniglar sig fram under de första skälvande veckorna av en graviditet så har det gått väldigt fort så här i efterhand trots det vi var med om... En dag kanske det kan vara en tröst för er också. Jag satt också där med tanken om att aldrig någonsin få ett friskt barn igen.

LJUS 

Ja det blev tvillingtjejer ;) 2-äggs och olika som lingon och blåbär... Jag känner mig rik! och tro mig- DET GÅR SÅ FORT!!!!! Lova att skriva här när ni får era framtida barn!! Jag startade tråden i oktober 2009 och nu är livet väldigt annorlunda. Jag önskar er alla såååå mycket god vind på era vägar! Tittar in här och följer med då och då ;)

KRAMAR