Vi som förlorat ena tvillingen, del 11
hej alla,
Jag lägger till mig själv i listan, förlorade en tvilling i vecka 21. Hade då fått konstaterat tvillingtransfusionssyndrom och fick det svåra valet att försöka rädda bägge två med en lång och komplicerad operation, och stor risk att det skulle sluta i missfall, eller att rädda den ena tvillingen genom att strypa navelsträngen på den andra. På läkarnas inrådan valde vi det senare, och kommer ju aldrig att få veta om det var rätt val, men nu när vår lilla Edith, som föddes den 25e mars, ligger och snusar på min mans bröst, känner man sig ändå otroligt lycklig och tacksam över att hon fick leva, samtidigt som sorgen över den andra tvillingen alltid kommer att finnas kvar.
Vi valde att inte ge änglatvillingen något namn då hon dog så tidigt i graviditeten, det blev heller ingen ceremoni eller något sådant utan hon krafsades ut av läkare när jag kom in till förlossningen, 5 cm öppen. Jag fick aldrig se henne, det kan jag ångra nu i efterhand att jag inte bad om. Min man såg henne dock, hon var tydligen ganska ihopskrumpen men det gick att urskilja huvud och kropp och så.
stora kramar till er alla som upplevt och upplever samma blandning av lycka och sorg som det innebär att vara (ängla)tvillingförälder