Mola/Druvbörd

Ja, jag förstår att det är jättejobbigt och det tar på krafterna Jag tycker det är jättekonstigt att du får så olika svar, men beror säkert på okunskap. Jag skrapades i juni, värdet var på noll i augusti och fick graviditetsförbudet hävt i januari... Fick varje månad ta prover för att se att värdet höll sig på noll och det var totalt förbud att bli gravid! Så ha tålamod, det är bättre att allt blir bra först, även att det är jättesvårt att tänka så när man är mitt uppe i det. Jag önskar dig all lycka till, och var inte rädd att fråga läkarna en extra gång, det är bättre att det blir rätt!

Hej,

Jag har en komplett mola och det jag fick erfara hoppas jag att ingen annan kvinna behöver vara med om. Men mitt fall har skakat om läkare över hela Europa och jag hoppas att jag kan ha bidragit till att forskningen och kunskapen går fortare framåt kring mola. Min mola hade satt sig i livmoderväggen när den i vanliga fall brukar sitta i livmodern. I och med detta så gick min livmodervägg sönder i små hål och jag läckte flera liter blod ut i buken som jag fått tömma med dränage tre gånger. Jag fick göra två kärlröntgenför att sy ihop dessa hål. Jag var nära (så nära man kan komma) att förlora min livmoder och det hade vänt min värld upp och ner. Jag var sängliggandes på sjukhus i fem veckor och fått lära mig gå, äta, kissa och bajsa på nytt. Denna långa process har jag fått gå igenom då ingen vetat vad man skulle göra med mig. Läkarna i Sverige kallade gynläkare med betydande roll i Europa till möte om hur man man skulle gå tillväga. Idag har jag kvar min livmoder och jag kommer bli frisk. Jag går på cellgifter varannan dag, varannan vecka till mitt HCG-värde är nere på noll och är sjukskriven eventuellt hela sommaren. Jag vet inte hur många barn min livmoder klarar att bära men jag kommer aldrig kunna få föda vaginalt utan det kommer att ske med kejsarsnitt. Jag vill inte skämma er men min resa började precis så som alla beskriver det. Jag har skrivit tidigare i tråden så ni kan se hur det hela började. Min sista fråga i denna tråden innan jag blev sjuk var om man ska söka hjälp om man får tillbaka sina gravidsymptom såsom illamående efter skrapning, jag fick inget svar på den. Mitt råd till den som undrar det samma är att söka hjälp, för det kan vara ett tecken på att molan börjat föröka sig igen. Och låt inte provanalysen efter skrapningen (den som fastställer att det är en mola) ta för lång tid, för den kan ta flera veckor att ta fram. Det var under den tiden som mitt HCG-värde hann växa till 220 000. Jaga svaren och be att få lämna blodprov i väntan på svar om ni har gravidsymptom. 

Från en 25 årig för övrigt frisk tjej som längtar efter att få barn.

Håller helt med AnnaSKY. Hade en komplett mola som utvecklades till en invasiv mola med en metastas i lungan och lungoperation som följd. Alla fall verkar så olika varandra men bör alltid tas på allvar. Hade också uppfattningen att jag själv under vissa perioder fick jaga läkarna för provtagning, provbesked och för att tas på allvar. När jag väl fick remiss till onkologen däremot kunde jag lämna mig helt i deras händer. Ville bara säga att ta era prover så länge som ni ska och bli inte gravida innan ni har fått klartecken. Gå inte och vänta för länge på besked, var hellre tjatig och ring.

Hej! Min sambo har fått diagnosen partiell druvbörd och på fem veckor har Hcg-värdet gått ner från 160000 till 30. (3000-500-144-60-31) Hur fort ska det gå? Doktorn ordinerade att hon fortsatt skall ta prov varje vecka. Hon sa också att hon måste vänta 12 månader att bli gravid.

Det är så ledsamt att läsa om alla som drabbas av mola. Min kompletta mola upptäcktes i juni 2013. Återhämtningen gick bra, mina värden sjönk som de skulle och 6 månader efter det började vi försöka bli gravida igen. Molatiden var förjävligt jobbig men jag inser ju att ni är många som har det otroligt mycket värre. För mig gick det ju egentligen så bra det bara kunde gå efter att diagnosen fastställts.

Det jag känner igen från era berättelser är läkarnas okunskap. Jag slussades runt till många olika läkare, den ena kunde mindre än den andra och jag kände att jag inte fick någon information, inga svar och att ingen egentligen brydde sig. Det är hemskt att det får vara så med tanke på hur illa det faktiskt kan gå när man har haft en mola.

Ni alla som kämpar med molan är starka. Jag önskar er allt gott och hoppas att ni blir friska och att ni har lyckade graviditeter framför er. När jag fick molan bekräftad försvann hoppet om att kunna bli gravid igen, allt kändes hopplöst. Idag är jag gravid i vecka 36 och börjar bli nervös inför förlossningen.

Stor kram till er alla.

Jag är ledsen att ni har drabbats av en mola. Jag förstår att allt känns hopplöst och förvirrat just nu, det gjorde det i alla fall för oss när vi var i er sits.

Läkare på olika platser i landet verkar gå efter lite olika riktlinjer men för mig gällde det att komma ner på ett negativt värde (under 2) efter 8 veckor. Då gällde graviditetsförbud i 6 månader. Om det tog längre tid än 8 veckor gällde istället förbud på 1 år.

Det allra viktigaste är att värdena sjunker och att det inte planar ut, då finns risken att de börjar stiga igen

Jag minns inte mina värden exakt men jag tror att jag också låg på ca 30 (kanske lite högre) efter 5 veckor.

Jag hoppas att värdena sjunker som de ska för er del och att de fortsätter att vara negativa tills ni blir gravida på nytt (om ni vill det såklart).

Lycka till!

Vad roligt att du snart ska föda och få erat barn... Är det första barnet?

Din och min resa verkar vara mycket lika, fast jag fick min exakt ett år efter din... Är lite nyfiken på hur lång tid det tog för er att bli gravida? Hur mycket extra undersökningar har ni fått? Tas andra graviditeten "på allvar" och vad kan man begära/förvänta sig? Vi håller på för fullt sen i januari men inget plus än... Men det går mycket tankar och funderingar och oro såklart! Vore jättesnällt om du ville dela med dig hur det varit för er?

:D

Tack! Det är spännande men även lite läskigt. Det är första barnet.

Vi började försöka bli gravida igen i januari 2014. De första månaderna var väldigt jobbiga. De var tungt mentalt, speciellt för min sambo. Han var rädd att samma sak skulle hända igen och jag tror att han låste sig lite mentalt. Att älska med varandra var inte ett dug roligt om jag ska vara ärligt, det kändes som att vi bara gjorde det för att försöka bli gravida och med en massa hjärnspöken på det så blev det jobbigt. Som tur var har vi hela tiden haft det bra i vår relation även om just livet i sängen var tungt.

I juni 2014 (ett år efter molan) reste vi runt i USA i några veckor och det var först då som vi började slappna av och tillät oss att njuta av varandra och att helt enkelt inte stressa över det. I oktober fick vi äntligen ett positivt graviditetstest och allt har gått bra sedan dess.

Att bli gravid igen kom med en massa olika känslor. Vi var såklart jätteoroliga att det skulle vara en ny mola. Vi erbjöds ett tidigt ultraljud i vecka 8. Jag fick träffa en läkare som inte hade läst min journal och som inte visste vad en mola var. Han frågade upprepade gånger om mitt missfall och ville inte förstå att det rörde sig om en mola, han visste ju inte ens vad det är. Han konstaterade att graviditet var normal för vecka 8 och där ansåg sig sjukvården vara klara med mig. Jag kände mig fortsatt orolig, inte minst på grund av läkarens okunskap. Tankarna snurrade och jag undrade om han ens skulle ha upptäckt mola i vecka 8 när han inte ens visste vad det är. Jag vände mig till sjukhuset ett par gånger i början av graviditeten och var orolig. Jag förklarade situationen och bad om ett nytt ultraljud men jag fick aldrig något. De sa bara till mig att sluta oroa mig. Det slutade med att jag betalade för ett privat ultraljud. Jag fick träffa en läkare som förstod min oro och som noggrannt visade mig vad som fanns i livmodern och ett litet tickande hjärta.

Mina erfarenheter av sjukvården vid molan, under uppföljningen och vid min nya graviditet är tyvärr väldigt dåliga. Jag hoppas att det är bättre på andra sjukhus runt om i landet. Eller så kanske jag bara har haft otur. Jag hoppas det. Jag har gått på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Jag hoppas att min historia kan hjälpa er på ett eller annat sätt. Jag vet att det är lätt att säga, men försök att slappna av och njut av varandra i sovrummet istället för att det blir kravfyllt och jobbigt. Jag hoppas att ni lyckas bli gravida snart och att ni får ha en lyckad graviditet. Jag vet vad ni går igenom och vet att det inte är lätt. Du får gärna skriva till mig igen eller skicka privat meddelande om du vill. Stort lycka till! ????

Ja, gud vad jag känner igen mig... Man blir "för het på gröten" och vill att det ska gå så fort och "nu jävlar" och sitter med grav. test på 26e dagen och blir helt manisk Inte konstigt att det inte går då... Plus att allt man varit med om lever kvar i en med massa oro och tankar :-/ Man måste nog stanna upp och inse att leva "här och nu" är det bästa och inte försöka tänka så mycket, även att det är svårt... Där är väl vi just nu och längtar MASSA efter en första bebis...

Ja, sjukvården har inte alltid varit till så stor stöttning, men det beror väl säkert på okunskap... Men det är ju oerhört dåligt att man inte får en läkare som vet vad en mola är och att ens oro inte tas på allvar efter allt man gått igenom, det är mycket dåligt :-/ Hade hoppas att du skrivit att de varit väldigt lyhörda och med många fler kontroller, etc... Men de kan väl inte redan i V8 se om det kommer utvecklas till en mola? För sen fick du bara rul i V13 och V20 av sjukhuset (förutom ditt besök på privat klinik?)

Skönt att få lite hopp om en "normal" graviditet och skönt att höra andras historia...

Ja precis, man vill att det ska gå fort fort så att man kan gå vidare i livet. Var molan er första graviditet? Molan var vår första grviditet och jag kände att jag så himla gärna ville bli gravid igen för att se att jag faktiskt kunde ha en normal graviditet. Jag hann börja tänka att alla mina ägg kanske var tomma och att det skulle bli mola efter mola. Jag vet inte ens lm det är möjligt att det kan vara så men jag fick för mig det.

Min uppfattning var också att man inte kan se med säkerhet i vecka 8 om det är en mola. Eftersom det fanns hjärtaktivitet så var ju komplett mola uteslutet men jag har uppfattat det som att en partiell mola inte allid syns riktigt så tidigt.

Jag betalade för att göra KUB-testet i vecka 13 och sedan fick jag såklart rutinultraljudet som gjordes i vecka 20. Jag tror inte att jag släppte molatankarna helt förrän i vecka 13 när allt såg bra ut på KUB-testet. Då slappnade jag av och började njuta av graviditeten.

När vi försökte bli gravida igen efter molan och det inte gick som vi ville köpte jag en ägglossningsmonitor för att försäkra mig om att vi prickade in ägglossningen rätt. Jag köpte även gravidvänligt glidmedel. Man blir så himla ivrig att det ska gå och så frustrerad när det inte går. Den månad vi blev gravida hade jag inte ens ägglossning enligt Clearblues ägglossningmonitor. Såhär i efterhand så gjorde den nog mer skada än nytta eftersom jag flera gånger innan oroat mig över att jag kanske inte hade ägglossning eftersom den sa att jag inte hade det. Jag har ingen aning om glidmedlet gjorde någon skillnad men vi tyckte båda om att använda det och det fick oss båda att slappna av och kunna njuta. Så det kan jag rekommendera om ni inte har testat det.

Annars tror jag, som du skriver, att det bästa är att försöka släppa lite på det. Strunta i det för en stund och försök att njuta istället. Det är lätt för mig att säga detta nu, det var skitsvårt att slappa av när vi var mitt uppe i det. I slutändan är det nog ändå det som behövs, två avslappnade individer som njuter av varandra.