Jag har följt och stöttat många kvinnor här på FL i trådar där de tvivlat och resonerat irrationellt sida upp och sida ner. Det är en av anledningarna till att jag är medlem här och kan jag hjälpa en kvinna med stöd och praktiskta råd så ger det mig mycket också. Även genom mitt arbete träffar jag ofta misshandlade kvinnor som jag skickar vidare till kvinnojouren.
Men när det gäller den här tråden tror jag inte att TS blir hjälpt av att analysera mannen, eftersom hon verkar ha svårt för att ta eget ansvar. Hon borde i stället ta fokus från mannen och rikta det mot sig själv, fundera över vad hon vill och varför hon försatte sig i den här situationen.
Hon verkar ha ett enormt bekräftelsebehov, vilket den här mannen måste ha fattat direkt, och nu har det kommit ifatt henne och bitit henne i arslet rejält.
Efter ett halvår har man inte så starka känslor för en person att det blir helt omöjligt att gå. Om man däremot är en bekräftelsejunkie så är det oemotståndligt att vältra sig i den andras reaktioner som TS gör - han säger att han älskar henne, han blir svartsjuk, han längtar efter henne bla bla.
Jag ser det som manipulativt skitsnack men TS verkar uppfatta det som bekräftelse. Det här handlar inte om kärlek och TS verkar helt ärligt inte särskilt nedbruten så det är nog mest en egokick för henne när han kryper (oavsett om hon vet att det är teater).
TS måste bestämma sig för att hon har kontrollen över sitt liv och att det gör ont att bryta helt men hon har inget val. Hon får släppa bekräftelseknarkandet och koncentrera sig på att rädda det som går av ekonomin.
TS skriver någon rad här och där om sin son men han är uppenbarligen inte prio 1 och det gör mig illamående. Om han var det skulle TS aldrig tillåtit att den här mannen började blåsa henne ekonomiskt från början.
Varenda spänn jag tjänar lägger jag i första hand på mitt barn och i andra hand på mig själv. Om en man trodde att han med lite gullgull skulle få mig att investera min sons pengar, för mina pengar är sonens pengar, i något tvivelaktigt företag skulle jag knappt besvära mig med att säga hejdå.
Den här typen av människor släpper man inte in i sitt barns liv, oavsett hur 'kär' man är, och råkar man göra det av misstag ska de ut illa kvickt FÖR BARNETS SKULL!
Jag har som sagt själv levt i en misshandelsrelation och har svårt för bilden av misshandlade kvinnor som förvirrade offer. De är offer i juridisk bemärkelse men det viktiga är att de förstår att de fortfarande har makten och kontrollen över sina liv.
Kvinnojouren hjälpte mig att hitta den person som en gång var jag, all min styrka som bara låg där och väntade på att användas.
Alla kvinnor som har levt i misshandelsrelationer fattade en gång ett beslut, (om de inte blev lämnade), och stod på sig även om det var en lång process. De tog helt enkelt ansvar för sina liv.
Det är vad TS också måste göra, oavsett vad det är för fel på mannen.
