Lamotrigin

jag har nyss börjat. imorgon har jag ätit den i två veckor och ska trappa upp. Jag har bara plågats av konstig mage och jävulskt illamående första 3 dagarna, sen pendlade det till och från under dag 4-7 sen var jag fri från alla biverkningar tills för 3 dagar sedan då kommer illamåendet som ett brev på posten runt 08.30 och håller i sig halva dagen...(och jag är emetofob så det har varit skittufft!!!) Lätt huvudvärk till kvällen sista 4 dagarna. Positiva är väl att jag gått ner eftersom ilamåendet liknar gravillamående så jag kan inte äta när jag har det, det bara tar emot.
Imorgon ska jag som sagt trappa upp och illamåendet gör det skittufft dock.. tar postafen och lergigan för att motverka detta men det hjälper inte hälften så mycket som jag hade velat, men jag hade troligtvis kräkts om jag inte tagit dessa...
Jag velade med medicinstart i 5 månader men insåg att jag vill känna mig stabilare och bättre i sommar så jag kan njuta i fulla drag av min dotter och långledighet ihop...
Vi kan väl följas åt? Vilka biverkningar skrämmer dig?

jag tar mot bipolaritet

Svarar så fort jag mår bättre jag mår just nu som en maginfluensa så jag vilar så mkt jag kan när barnet är på dagis, återkommer troligen i normalt skick imorgon, har mått magsjukt sedan i söndags efter upptrappningen

Jag är en typ II.
Jag äter lergigan 50mg till natten med imovane vid behov, dvs om jag sovit dåligt i några nätter (ca3h/dygn) har jag svårt att kunna stänga då skenar jag iväg maniskt ångestaktigt kväll/nätter men det bryter jag även med zyprexa under några dagar. Vill inte ta dem länge pga viktökningsbiverkning men de stänger verkligen av min hjärna. Har haft sobril förut och gillade dem då de "dåsar till en" men har inte fått det senaste 3 åren, får se om jag får ångest dagtid igen då ska jag be om dessa.
Som sagt antihistaminer solo eller i kombination postafen+lergigan+atarax i maxdos biter inte alls på min ångest. Kroppen kan bli lugn men hjärnan bara maler på mera då... Jag behöver som sagt "knock out" medicin.

Jag missbrukade även imovanen lite ett tag, för som jag mår av dom vill jag få må hela tiden... man mår bra helt enkelt, men jag slutade med det ett tag innan jag blev gravid. Somnar som sagt inte av dom men de får mig att inte vakna flera ggr/natt, så timmen innan jag somnar flummar jag ibland loss i sängen på tabletten.. Det kan vara mitt glas vin i veckan för alkohol dricker jag inte längre då det bara blir total ångestreaktion av beusningen.....

Tycker du atarax hjälper? Jag blev så rädd av beverkningen plötsligt hjärtstopp så det går inte med den alltså för min del, sen stängde en ju inte av min hjärna så att säga....

Uppe i 50 mg nu sen en vecka tillbaka illamåendet har släppt nu, men kommer troligtvis vid varje upptrappning....

Har precis avverkat 2st ptp-psykologer i kognitivterapi mot ocd kontrollbehov och sociala fobin. Kontrollen är mkt bättre förut skrev jag checklistor dagar innan jag skulle gå hemifrån, nu tar det 10 min max.. spisen är dock jobbig vid stress. Socialt... nja... det är fortfarande jobbigt.. Kommunalt åkande sysslade jag med 2ggr under dessa behadlingar men efter flea misslyckade försök valde jag att pausa, och ska ta upp det när jag själv orkar igen, då kan jag höra av mig till min psyk-mott om jag vill få en psykolog annars har jag en vettig läkare jag träffar då och då...

Vilken typ är du TS?

Ts.. jag bor i uppland väsby i sthlm... Hade varit trevligt om du bott i närheten men sannolikheten på FL är att du bor i smygehuk eller treriksröset...

Halvåret innan jag blev gravid slutade jag med sobril och zoloft. Mådde hyffsat bra 6 månader, under graviditeten mådda jag superbra! (bortsett från de första 14 veckorna när illamåendet var katastrofalt)
Under första året "bet jag ihop", det var så mycket nytt med det lilla barnet och man hade fullt upp. Gick sönder mycket vid förlossingen så jag gick på starka smärtstillande första 5 veckorna så jag var lite som en dimma då. Min sambo var hemma i två månader med fp (jag aktivitetsersättning) Sen jobbade han 2 månader och var ledig 3 igen.
Det fanns inte riktigt tid att må dåligt heller. Första halvåret var man inne och matade, bytte och sov sen kom vår och sommar ( sol= jag mår bättre)och jag hade turen att haman i en bra mammagrupp där alla fgick bra kontakt och träffades.

Det enda jag hade svårt med var sömnen, dottern sov jättemycket och jättebra, hon blev kvällsmänniska med mig och hon vaknade aldrig innan 9.30 första året, men jag fick sömnproblem. Vi somnade runt tolv-ett tiden och när hon ammade eller flaskades vid 5 så kunde jag inte somna om på flera timmar... Vissa kvällar kände jag att höll på att förlora vettet, och var livrädd för att bli knäpp men det löste vi med att sambon var ledig några dagar (har haft jättebra "back up" av sambon och min mamma)
Att åka kommunalt var inte lika jobbigt för man hade fullt upp med uppmärksamheten till det lilla barnet.

Sen började hon på dagis, kraven om ansvaret dagtid släppte och jag började sjunka ner i depression igen. Jag märkte att somnen blev katastrof, jag kände ingen glädje till något, bara låg när hon var på dagis. Sen kom sommaren och solen och vi var långlediga allihop i 10 veckor.
Hösten och vintern kom depression igen men nu även med kort stubin och en enorm ilska och inget tålamod alls. Jag var elak mot sambon och var nära att kliva över gränser med min dotter. Blev arg på henne och ångrade mig djupt. När jag lämnade henne på dagis gick jag bara hem och grät och låg under täcket hela dagen. Jag kände ingen glädje till något och framför allt inte dottern och då beslutade jag mig för att det fick vara stopp. Min dotter är det bästa som hänt mig och jag vill inte sumpa hennes barndom bara för att jag inte tar tag i mitt mående. Jag vill uppskatta henne och ge henne bästa tänkbara uppväxt under så goda omständigheter som jag kan.

Som sagt medicinerar nu, känner mig inte lika låg och gråter inte dagligen längre sedan 3 veckor tillbaka, tålamodet är mkt bättre och ilskan är som bortblåst. Jag har kul med henne nu och uppskattar vår tid ihop.

Det enda jobbiga med att hon blvit större och inte lika skör och sårbar som en bebis är att mitt fokus som tidigare låg på henne nu gör att sociala sammanhang och fobier, samt ocd och kommunalt trafik är ett helvetet för nu kan jag fokusera på det igen...

Det gör så jävla ont i själen att jag inte kan vara spontan med henne!
Ta tex.
Att åka till skansen tar så mkt på mitt psyke och måste bestämmas i minsta detalj. Ont i magen dagarna innan pga att jag måste åka tåg en bra tid med lite folk. det måste vara  en dag då det är lite folk på skansen, gå från t-centralen ut på djurgården (40 min) illamående och ångest på tåget in,  jag vet att jag blir illamående av båtresan och tror jag ska bli åksjuk på färjan och spy. Kräkpåsar med utifall, kan inte äta mig mätt, tror jag ska svimma men kan inte dricka för mkt för då tror jag att jag ska spy... Hålla koll på henne, samtidigt som jag plågas av att ta in allt folk runt omkring mig, samtidigt som jag ska verka normal och inte göra bort mig med att spy offentligt (har aldrig hänt)
Helt slut men måste ändå gå tillbaka in till stan (40min) dagen innan har jag kollat upp så vi kan sova över hos min mamma (hon bor i stan)(klarar inte av att åka kommunalt hem igen samma dag/rusningstrafik/korta tåg) Illamåendet som triggades igång på tåget in följer mig hela dagen. är det katastrof kan jag inte åka kommunalt från t-centralen utan måste gå 40 min till södra station.....
Hua snart vill hon gå på bio också....

Här kommer dock min mamma och sambo(hennes pappa) in och hjälper och genomför dessa utflyckter med henne så hon får lite extra kul i tillvaron...

Fyy va långt sorry, jag brukar ha svårt att skriva mycket men nu lossnade allt...

Ja var vad oddsen för det egentligen... Tyvärr kan vi inte dela erfarenheter och snacka på en bar över en öl som majoriteten och jag blir säkert anmäld när jag ironiskt säger att vi får väl ses över en imovanetablett... Haha! Läsare: Det vara bara ett skämt och ingen verklig inbjudan till tablettflum! Jag följer med om jag orkar men har alltid möjlighet att dra mig ur i sista stund utan några sura miner.
Att göra "ärenden och saker" med andra är ännu jobbigare och svårare än när jag är ensam. Då måste jag ha fokus och dela min uppmärksamhet till de som är med och då blir det ännu jobbigare, jag plågas minst av att göra alla jobbiga saker själv och även om min mamma och sambo vet hur svårt och jobbigt jag har det så underlättar det ingenting för mig....
Jag lider verkligen av agorafobi alltså... Fast idag i skolan gick det ganska bra, det var massa paktiska övningar så då hann jag inte ha ångest eller känna illamående...

Jag rensade lite i min vänskapskrets i mitten av mitt dåliga mående typ år 2005, jag har behållt 3 av mina bästa vänninor, vi är helt ärliga och vet allt om varandra. De vet att jag inte orkar komma ibland pga av resväg eller inte orkar gå på bio, men det är okej för dem och jag har olika men lika starka band till alla tre. Så jag är ärlig med dom, och en jävel på att spela teater och ljuga i andra sociala sammanhang.. Jag kider tack och lov inte av socialfobi och gillar egentligen människor men agorafobin gör att det blir tufft och vissa gånger omöjligt att vara social... Jag uppfattas nog som smart, rolig, easygoing och mitt utseende är välvårdat men som sagt den trasiga själen under skalet skulle nog ingen kunna gissa att jag hade...

Ironi är mitt "mantra" för att hantera min situation. Att ändå ibland kunna skratta åt det jobbiga och tragiska liv jag har ger mig styrka och mina vänner får sig alltid ett gott skratt och jag kan leva länge på att få mina vänner att skratta så de får träningsvärk i magen efter att jag åkt hem...

Bra mamma.. hmm ja jag tror att jag är en alldeles utmärkt mamma för mitt barn, ett är precis vad jag klarar mentalt. Jag försöker kompensera mina brister med andra saker istället.

Mn upptrappning går enligt ett "schema" från glaxosmithkline. 25mg/2veckor  50mg/2v, 75mg/2v, 100mg/2v, sen 25mg höjning per vecka

Hur ser din upptrappning ut? Vad gör du nu, har du barn på förskola och är du sjukskriven eller jobbar du?

Har det hänt något TS???