Problem med sköldkörteln? Del 17

Min läkare gick med på att sänka mig sakta (Från 112,5 till 100 först) efter min förlossning (sonen har nyss fyllt 1 år) men eftersom värdena var ännu värre (överdoserad) efter den första sänkningen så gav hon mig order om att sänka direkt tillbaka till innan-grav-dos (från 100 till 62,5). Det gick jag inte med på dock utan sänkte först till 75 och sen till 62,5. Sen har jag höjt igen till 75 och en andra gång till 87,5 så jag är på väg uppåt igen... Min skk har också fått fnatt. Ska ta prov igen om tre veckor och jag gissar att jag kommer hamna på 100 efter den provtagningen. Det känns nämligen inte bättre nu heller efter den senaste sänkningen. *suck*

Efter den senaste höjningen ska det stå...

Usch, känner som sagt igen mig. Pulverdiet har funkat för mig tidigare men då mådde jag bra och hade ett bra TSH-värde. Jag försökte gå ner i vikt med ordentlig mat och motion innan dess men det hände inget så jag körde strikt pulverdiet och toktränade (= stort, fett kaloriunderskott) och då gick jag ner i vikt på samma sätt som jag gjort innan jag fick min diagnos.

Jag får inte så lätt mjölksyra iaf, inte på de motionsformerna jag kör iaf... Däremot kan jag tycka att det är svårt att få upp konditionen. Fast det kan lika gärna bero på att jag troligtvis bär på den gen som gör att ens kondition är ganska så konstant (man kan förbättra den litegrann men sen tar det tvärstopp). Jag har alltid haft den svårigheten nämligen...

En sak jag lagt märke till nu är att jag är pinsamt stel i musklerna efter styrketräning. Normalt sett kan jag ju sätta händerna i golvet om jag står med raka ben och böjer mig framåt, nu sätter mina stela muskler stopp i ungefär 45 graders vinkel. Jag hoppas det rättar till sig dock, jag har kört tyngre styrketräning nu de här veckorna (allt för att försöka få i gång det tröga maskineriet).

Ja, det har iaf varit det för mig Jag mådde kalas efter förlossningen, då jag var överdoserad... Vilket jag anser vara ett bevis på att jag ska ligga jättepressat i TSH för att må bra. Jag tror jag har legat på sådana värden som frisk också. Tycker du gör rätt som sänker långsamt, jag tror kroppen blir chockad av såna megasänkningar. Ska man inte höja för fort så borde det vara lika på andra hållet också tycker jag... Såvida man inte är kraftigt överdoserad förstås.

Jag tror min hypo utlöstes av min första graviditet också och att det sen har legat och pyrt flera år tills jag fick diagnosen. Sen är det ärftligt för min del med så det hjälper ju inte heller. Plus lite andra grejer som jag inte tror har hjälpt (långvarig stress, långa perioder med hård träning och lågt kaloriintag osv).

Ursäkta att jag tjatar... Men detta med min vikt. Jag har grubblat mig blå över det. Jag inser så långt som att jag borde ta det piano med vikten och vänta tills allt är stabilt eftersom det uppenbarligen inte går så bra att gå ner nu... Fast jag kan ju inte låta bli att göra ett sista, kraftigt försök. Och det verkar ju hittills inte funka det heller.

Jag tränar alltså rätt hårt nu, jag har två vilodagar i veckan och därutöver tränar jag styrketräning två dagar/vecka där jag just nu ökar på vikterna för att så småningom köra tungt. De andra dagarna blir det cardio (intervaller och spinning) och även det på hög nivå. Det blir dessutom promenader till och från gymmet varje dag och totalt sett tar det 60 min att gå. Utöver detta har jag ett kostupplägg med lågt kaloriintag så jag BORDE ligga på ett bra minus i kaloribalans. Ändå... tadaa... så går jag inte ner i vikt. Men jag går inte heller upp. Jag tänker att om jag nu inte går ner i vikt när jag tränar som jag gör, då borde jag gå upp om jag inte tränar ju? (Har haft träningsfritt periodvis utan att gå upp). Jag undrar ju VAR kalorierna tar vägen som jag "tränar bort", om jag nu inte går ner i vikt? Och var tar de vägen när jag inte tränar, eftersom jag inte går upp i vikt heller? *fattar inte*

Någon som vågar sig på en gissning?

Jag tror inte det är så enkelt faktiskt... Jag har ju käkat enligt samma kostupplägg tidigare men inte tränat lika hårt då (ingen styrka t ex och inte lika många cardiopass) men jag gick inte ner i vikt då heller. Sen var jag inne på ett forum där det hänger en massa kroppsbyggare, fitnessprofiler och "sånt" folk och där hittade jag en tråd där de avlivar någon sådan här myt (minns inte exakt vad det stod, och nu kommer jag inte in på sidan, men något åt det hållet du skriver här uppe var det) med hjälp av vetenskapliga artiklar. Samtidigt så är det ju så här de gör när de deffar inför tävlingar o.dyl. De går ju på strikta dieter då, samtidigt som de tränar relativt hårt, och deras syfte är ju då att tappa en hel del underhudsfett för att få fram muskelkonturerna.

Nä, nåt vajsing är det... Eller så gör jag ändå nåt katastrofalt fel som jag inte är medveten om. Svårt att veta. Jag antar att det enda sättet jag kan få reda på exakt vad min basala ämnesomsättning är, är att göra ett sånt där test hos någon som utför sådana tester... Menar där de ligger helt stilla på en brits med ett stort plastschabrak över sig som mäter ämnen i utandningsluften och därifrån räknar ut vad ens ämnesomsättning är. Är det någon som vet var man kan få ett sådant test gjort? Någon som gjort det?

Vad jag har att förlora? Förståndet... Det tappar jag snart! Skämt åsido, VV har jag funderat på både en och två ggr men det bär mig emot och har alltid gjort det. Nu är jag dock så desperat så jag kanske testar det lite längre fram. Jag ska försöka med det här lite hårdare upplägget ett tag till för att se om det lossnar först dock.

Kan säga så här att jag äter ofta nu också (det har jag egentligen inte tid med då jag äter väldigt långsamt men jag tvingar mig till det för att få i mig all mat som ska ner i magen under en dag). Det är alla huvudmålen + 2 mellanmål och ett kvällsmål. Så jag äter 6 ggr/dag (7 ggr de dagar jag tränar då det tillkommer två proteindrinkar då).

Jaja, tack för peppningen... Nu ska jag försöka att inte tjata om vikt i tråden på ett tag

Alltså, varför det bär mig emot med vv är att det kostar pengar... Jag tycker inte jag ska behöva betala för att gå ner i vikt då jag har all kunskap och alla verktyg jag behöver för det - egentligen menar jag. Jag var inne och läste på deras sida igår och där står det dessutom att man måste ha ett BMI på 20 + 3 kg för att kunna använda sig av vv. Just nu är mitt BMI 2,2 kg i från det så det är bortkastade pengar (om jag inte ljuger om min vikt men då stämmer ju inte points och sånt där).

Och innan nu någon "undrar vad jag håller på med": Precis som fröken kirre skriver så anser "alla" att jag borde vara nöjd med hur jag ser ut osv. Jag är (väldigt) lång så jag har min längd till min fördel, att jag ser rätt smal ut redan menar jag. Men dessa människor har antingen glömt hur jag såg ut innan (de som känner mig) eller vet inte hur jag såg ut innan, så därför förstår de inte heller att jag inte kommer i mina vanliga kläder! Sen låter det som att jag vill gå ner många kilon men även här förvillar längden, det är inte så mycket som det skulle ha varit på en kortare person med samma BMI (jag vill även understryka att min målvikt är normalvikt, dock en låg sådan). Det är ju kul att folk tycker jag borde vara nöjd (att de inte tycker jag är mullig menar jag) men sanningen är den att jag inte mår bra av att se hur jag ser ut nu. Jag mår dåligt. Jag tycker jag ser hemsk ut och jag vill inget hellre än att bli av med den här J-Lo-rumpan jag släpar runt på...

Vi är tydligen många som sitter i den här sitsen tjejer, kanske känns skönt att veta att man inte är ensam iaf? Dock tycker jag så klart det är trist! Angående att det är svårt att gå ner i vikt trots att värdena är stabila så har jag också märkt det. Jag har ju lyckats men jag fick kämpa grymt mycket mer än vad jag behövt innan diagnos. Det enda jag kan tänka mig är att kroppen nog inte är så stabil även om värdena är det. Någon annan förklaring kan inte jag komma på iaf.

Så där var det för mig med när jag blev gravid med sonen. Testade positivt två dagar innan vi åkte på semester och hann inte få till någon provtagning innan vi åkte och vi var borta två veckor. Gick direkt och tog prov när vi kom hem igen. För mig var det ingen fara då mitt TSH inte hade stigit utanför de gamla referensvärdena än. Jag var jätteorolig för att något skulle hända med bebisen pga det där men om jag har fattat det rätt så ska värdena vara rätt kassa för att något ska hända. Det har jag insett nu i efterhand men när jag var mitt uppe i det så var det jättejobbigt, jag fick inget gehör för min oro varken på min vc, MVC eller spec-MVC.

Är du orolig så gå och ta prov ändå innan du åker iväg, förklara läget för din läkare och säg att du kommer ringa för att få veta ditt provsvar. Behöver du ändra din dos så kan du säkert ordna det ändå om du inte har en jätteknepig dos. Ta en extra tablett varannan dag (eller dela en tablett och ta en halv extra/dag), ta en extra var tredje dag osv, man kan hitta på mycket för att få rätt dos ändå trots att man inte har den siffran på burken

Jag gick från 62,5 ug till 112,5 ug. Dock var inte min läkare med på det tåget men men...

Bytte läkare efter förlossningen och när jag väl kom iväg för provtagning (3-4 mån efteråt, vilket är för länge att vänta) var jag överdoserad och blev beordrad att sänka tillbaka till 62,5 (dock inte allt på en gång).

Jag har dock fått höja dosen igen och ligger i nuläget på 87,5. Ska ta prov om två veckor och jag misstänker att den nya dosen då kommer bli 100. Min skk har fått fnatt efter förlossningen och kan inte bestämma sig för vad den ska göra... Leva eller dö? Hoppas den bestämmer sig snart, det är jobbigt att ha såna här svajiga värden.