Behålla barnet eller göra abort?
Du har inte gjort nånting alls mot pappan....såvida du inte våldtog honom förståss. HAN har SJÄVMANT försatt sig i den här situationen och han har ingen rätt alls att begära att du ska abortera.
Inlägg från: UpsyDaisy
|
-
-
Måste dock varna dig om att det är fruktansvärt jobbigt att vara ensamstående mamma. Att behöva göra allt själv och ta hand om allt själv är INTE det jobbigaste...utan det som verkligen krossar ens hjärta är när man ser sitt underbara barn, och när man upplever allt fantastiskt barnet gör...men det finns ingen där att dela det med. Det finns ingen man kan säga "titta hon log just!" till...eller "såg du! Hon tog sina första steg"...eller "så söt hon är när hon sover". Det är alltså inte de jobbiga stunderna som är värst...utan de positiva. Det är så oehört SMÄRTSAMT att se på sitt underbara barn och veta att dess far inte vill veta av honom/henne.
-
Absolut! Och själv skulle jag aldrig vilja byta bort min dotter trots alla smärta jag gått igenom. Jag tycker bara det är viktigt att TS (och andra) får veta i förhand lite om vad som kan drabba en. Själv var jag inte alls förberedd på dessa känslor och jag önskar att jag hade vetat i förväg så att jag kunde förbereda mig bättre och kanske kunnat hantera situationen på ett bättre sätt.ella79a skrev 2010-06-11 07:19:40 följande:Det kan jag förstå, men är det inte värre att gå barnlös genom livet, om man nu vill ha barn? Sen är ju den upplevelsen individuell, min mamma var ensamstående och upplevde det inte så.
-
AMEN!Anonym skrev 2010-06-11 09:49:49 följande:Varför är det viktigare att skydda en man som haft sex med dig utan att vara kär, och som dessutom är otrogen mot sin sambo, än att du tar hand om dig själv och din vilja?
Du är 35 år och du har kanske (om du har tur) 3-4 ok fertila år kvar. Själv är jag 32 och skulle jag bli gravid idag så skulle jag behålla även om min sambo lämnade mig. Vi har redan försökt få barn i nästan ett år och jag vet hur det bryter ner en att inte lyckas bli gravid.
Om du gör den här aborten, trots att du har alla förutsättningar i världen att klara detta, så sviker du ju dig själv. Om du sen inte kan bli med barn (det är inte riktigt så enkelt att man kan insemineras och så blir man på smällen), kommer du ändå att känna att det var värt det för att killen du är kär i slapp bli pappa?
Visa lite girl-power och gör det som är bäst för DIG. -
Ja jag känner igen det där. Jag minns hur ont det gjorde att inte kunna dela allt underbart hon gjorde med någon annan. Så jag förstår ditt tankesätt. Fast konstigt nog har jag inte tänkt så på ett tag...slog mig precis. Men det kanske beror på att jag har min underbara familj som bor i närheten och som gärna besöker oss varje dag? De är så oehört förtjusta i henne! Har man dock inte stöd från sin familj och sin omgivning så kan det bli otroligt jobbigt, så jag förstår absolut ditt val.Anonym (Villrådig) skrev 2010-07-09 18:58:58 följande:Jag bestämde mig till slut för att göra abort. Det var inget lätt beslut, och jag hoppas att det var rätt.
Jag kom fram till att det inte "bara" är ett barn jag längtar efter, utan en familj. Hur mycket jag skulle älska barnet, så skulle jag alltid känna att det saknas någon. Någon att dela glädjen med. Både under graviditeten, förlossningen och under barnets uppväxt. Att se barnet ta sina första steg eller säga sina första ord och sedan inte kunna dela den glädjen med någon… Det hade kännts som en kniv i hjärtat.
Men, det händer att jag gråter mig till sömns på kvällarna och undrar om det verkligen var rätt beslut. Tänk om det här var min sista chans att få barn? Hur hade livet sett ut om jag hade valt att behålla det?
Jag får helt enkelt hoppas på att mitt liv ordnar upp sig och att Han dyker upp snart...