Berätta något pinsamt som hänt dig!

På en annan kurs, också i nygrekiska, lyckades en i gruppen förväxla mediopassiv form med aktiv form och sa något i stil med "Jag brändes" istället för "Jag brände", vilken blev ganska kul, men tyvärr kommer jag inte ihåg kontexten så det blir inte lika roligt att återge.

 ... brände", vilkeT ... Nu blir jag irriterad på mig själv. Ha-ha-ha! Jag gick på restaurang en gång och satte mig och väntade på att få matsedeln. När jag fick den förstod jag inte att det var matsedeln utan bara fortsatte att vänta. Jag förstod inte att jag bara skulle vända på det dubblelvikta pappret så hade jag hittat matsedeln på baksidan!

Jag har varit med om ännu pinsammare saker, men de skäms jag nog för mycket för att berätta.

Sa till en kille på krogen att en annan kille (kändis) var den dummaste jag någonsin träffat. De visade sig vara bröder.

En gång när jag pratade med en tjej - vi var intresserade av varandra ett tag - i telefon, så förväxlade jag hennes uttrycksätt "get down" med "go down" och det kändes fruktansvärt pinsamt, kan jag säga.

Att tro att någon vänder sig till en och svara på deras tilltal eller frågor, för att snabbt bli varse att personen i fråga vände sig till någon annan är fullständigt vidrigt pinsamt, men blir inte så roligt att berätta om. Jag har varit med om det flera gånger. Har ni?

Hehe på en lektion i tyska i högstadiet skulle min bästa kompis läsa en historia om en kille som spelade fotboll. "Er schiesst ein tor" (han sköt ett mål) stod det, men hon läste "Er scheisst ein tor" (han sket ett mål) och vår lärare och resten av klassen började skratta. Detta har polaren förträngt, men jag kommer ihåg det åt henne 

Själv är jag så jäkla rädd för att göra bort mig så jag gör nästan aldrig nått som man kan skratta åt i efterhand...

Ha-ha! Tack för gratislektionen! Ja, å ena sidan tycker jag inte man skall skratta åt när andra säger fel hur som helst - jag är själv väldigt noggrann med att inte göra det om jag inte känner var jag har personen, å andra sidan som måste man ju kunna bjuda på sig själv och skratta åt sina egna felsägningar i sådana sammanhang, men i högstadiet i tonåren - det är ju skillnad - i den åldern kan ju allt vara känsligt. ...men om hela gruppen skrattar och de skrattar åt själva det dråpliga i felsägningen och inte för att göra narr av personen (den skillnaden känns rätt så lätt - men för den som är drabbad kan det uppfattas annorlunda!) så är det ju i princip omöjligt att inte skratta med! (Då är man ju utanför!) Däremot börjar jag ofta att fnissa åt alla möjliga saker när jag är på kurs - jag leker med orden, vänder på meningarna osv. och har roligt för mig själv. I gymnasiets lärobäcker förekommer otaliga ganska skojiga felskrivningar tycker jag.

Jag hittade en gång en tidningsnotis med rubriken: "Bil hamnade biket" "En bil hamnade i ett diket, som vändes upp och ner med två personer." Så tror jag det var. Ha-ha-ha-ha! En god vän till mig berättade en gång att han sett en begravningsannons ... : "Snickare Andersson sörjer sina två bräder."

I en lärobok i rättshistoria skriven av en av våra professorer står det genomgående "survival of the fittiest". Jag tror ingen har vågat säga till honom det... Vi har haft långa utläggningar om vilka det är som överlever, men vi antar att det är de som är "fittigast" 

När vår äldsta son var nyfödd hade vi några vänner här på fika. Vi berättade att vi kallade honom Boris sålänge, och de undrade för att de var för att vi tyckte det var ett fint namn. Nej sa vi, det är det fulaste namnet vi kunde hitta.

Senare hörde vi att tjejens bror hette Boris....

Fy så pinsamt... Jag hade nog gått och gömt mig i all evighet efter det.