Detta är min mening: man är inte det man omger sig med i livet. Självet är evigt och har inget med ägodelar, utseende eller vänner att göra, då blandar man ihop sin identitet med sig själv, vilket enligt mej är olika saker.
Kom och tänka på en gång för ett antal år sen när jag stod inför att bli fråntagen allt jag ägde, och för all överskådlig framtid. Detaljerna kring det lämnar vi. Men jag minns mina känslor. Första reaktionen var katastrof, livet var slut. När det hade lagt sig och jag fortfarande levde upplevde jag en så stor frihetskänsla så det går inte att beskriva. Jag kände mej verkligen FRI, eftersom man kan ta allt jag äger, men ingen kan ta ifrån mej MEJ, jag är orörbar vad som än händer. Då ägde jag verkligen livet, svår känsla att beskriva.
En annan gång satt jag i fängelse, och även då kände jag mej otroligt fri paradoxalt nog. Samma sak som ovan, JAG är fri även om min kropp är inlåst.
Livet är underbart 