Vem är man om man blir fråntagen allt?

Om du hänvisar till "Livet måste ha en mening" så tycker jag att det var en ganska upplyftande bok. För många av de fångar som Frankl beskriver behöll ju en kärna av sig själva, som vakterna inte kom åt trots de ofattbart vidriga förhållanden de levde under. Man sjöng, undervisade, delade med sig av den lilla mat som fanns osv.

Långt ifrån alla klarade sig såklart så bra, men en hel del. De klarade att skapa mening i tillvaron även under fuktansvärda förhållanden.

Själv känner jag att jag alltid kommer att ha kvar det jag kan och vet, även om man tar allt annat. Jag kommer att kunna luta mig mot de sagor och historier jag har läst, jag kommer att kunna dela med mig av mina kunskaper och lära mig av andra, och jag hoppas att jag skulle ha sinnesnärvaro nog att försöka samarbeta med andra även under sådana förhållanden - men man vet inte, jag kanske skulle förvandlas till ett grymt och själviskt rovdjur.