Vem är man om man blir fråntagen allt?

Den boken är bra, tänkvärd. Ingick i litteraturen på min utbildning.

jag tror det beror på vem man var innan sas.

Jag skulle fortfarande vara summan av mina erfarenheter, genetiska förutsättningar och tankar. (som sedermera skulle utvecklas vidare av en sådan bisarr event)

Delar uppfattningen att man är jaget utan att man är identifierad med varken jaget, namn, omgivning, bostad, familj, prylar...dessutom har jag uppfattningen att hjärnan inte på något vis kan skilja mellan fantasi och verklighet. Att alla tankar inte är sanna. Men, att din kropp kommer att reagera på dina tankar både fysiskt och emotionellt. Du är dina celler! Däremot svarar dina celler an på vad du tänker. Alltså om du tror att du inte är nåt...vad händer då? Men om du har inställningen eller föreställningen att du är allt eller den samma som innnan...vad händer då?
Tack för ordet!

Om man är vad man äger och förlorar det är man ingenting.

Om man är den man är oavsett vad man har, vart man är...eller med vem man är där....eller varför så är man fortfarande den man är.

Sen kan extrema situationer framkalla extrema sidor hos en själv. För att överleva kan det vara nödvändigt att anpassa sig.

Tror människor som bygger sitt jag inifrån är oändligt mycket starkare att kunna klara av det som händer utanför dom än människor som bygger sitt jag och sitt värde utifrån.

Jag är jag. Mina tankar och vetande skulle naturligtvis utvecklas och påverkas starkt av den händelsen.

Men om jag taååade minnet då skulle jag bara vara min kropp och känslor.

Man är fortfarande summan av sina handlingar och värderingar.

Jag tror att jag fortfarande skulle vara jag om jag blivit fråntagen allt av materiellt värde. Det är ändå inget som är "jag" , utan bara grejer, saker.

Det är värre med nära och kära. Att bli fråntagen sin familj, ja jag vet inte om jag skulle stå ut med det, även om jag vet att vi alla en dag ska dö.  Där skulle jag nog förlora en bit av mig själv tror jag.

Kom och tänka på en gång för ett antal år sen när jag stod inför att bli fråntagen allt jag ägde, och för all överskådlig framtid. Detaljerna kring det lämnar vi. Men jag minns mina känslor. Första reaktionen var katastrof, livet var slut. När det hade lagt sig och jag fortfarande levde upplevde jag en så stor frihetskänsla så det går inte att beskriva. Jag kände mej verkligen FRI, eftersom man kan ta allt jag äger, men ingen kan ta ifrån mej MEJ, jag är orörbar vad som än händer. Då ägde jag verkligen livet, svår känsla att beskriva.
En annan gång satt jag i fängelse, och även då kände jag mej otroligt fri paradoxalt nog. Samma sak som ovan, JAG är fri även om min kropp är inlåst.
Livet är underbart

Det är mycket svårt att behålla mental integritet om man lever under vidriga förhållanden, men de personer som kan gå in i sig själva och lever mycket i sitt eget huvud även normalt har nog bättre förutsättningar att klara det.

Starka värderingar hjälper också, eller en gudstro, om man har en sån.

Eller så tror jag i alla fall.

*försöker ge tråden konstgjord andning*

Intressant detta ju!

Kan nog säga att jag är på denna inre resa i skrivande stund och pendlar mellan gamla värderingar om min identitet och detta eviga psykiska krig som pågår om min identitet utifrån samhället.
På många sätt så är du tvungen att anpassa dig till materialismen av fysiska ting, du måste ju äta klä dig mm men får ofta känslan av att jag kan sätta mig i en skogsglänta och meditera resten av mitt liv och vara lycklig med det, men det svåraste är relationer till andra som identifierar sig så starkt med plast och plåt när man förstår att detta är av ringa värde.
Och har också funderat på detta med rättsliga åtgärder, fängelsestraff mm det enda de kan straffa är ju trotts allt bara det materiella , ta från dig hus mm men ditt inre, den du är som människa kan de inte ta ifrån dig, kanske om de psykiskt torterar dig men det är inte tillåtet i Sverige, men för utom detta så är du fri så länge du håller dig frisk i dina tankar och följer den du är.
Och hade nog småskrattat åt Domaren och Nämndemän när de stirrar med stränga ögon och tänkt för mig själv.....om ni bara visste vad verklig frihet är, bring it on fuckers....ha ha

Synd att så få tänker i dessa banor.

De är väll fullt upptagna med att skaffa sig plast och plåt ?

Det där va mycket intressant, man kanske kan må betydligt bättre om man bytte umgängeskrets, eller snarare utöka den med folk som förstår vad man pratar om.

Det är väl ett faktum?

Det låter som en inressant bok, ska nog låna och läsa den. Det är svårt att bevara sin personlighet om man blir fråntagen allt det yttre men min tro att människan är mer än bara summan av hennes tillhörligheter. Själen (eller kalla det psyke om man vill) går visserligen också att bryta ner men det räcker inte att bara ta bort ens yttre tillhörigheter. Har även läst andra vittnesmål från koncentrationläger och dessa handlade ofta mer om kampen för den lilla personliga integriteten som finns kvar än om de fysiska plågorna.

allt det är ju ytligt och materiella ting, oavsett om man blir fråntagen precis allt så har man ju fortfarande kvar sig själv, den man är innerst inne. själen.. det viktigaste enligt mig. allting finns ju kvar förutom det ytliga på ett sätt. tycker jag.

du är ju dina värderingar, dina erfaenheter, dina upplevelser.. allt det. och det kan ju ingen ta ifrn dig.

Vackert och tänkvärt