Varför är det så provocerande med någon som inte vill ha barn?

Jag förstår dig. Har gått hela livet och sagt att jag aldrig ville ha barn. Sen fick vi besök av en 1,5 åring en vecka och efter det ändrade jag mig totalt och ville inget hellre än att bli mamma. Snacka om att klockan ramla ner i huvudet på en. Kändes jättekonstigt. Från att ha varit superanti bäbisar och barn och tyckt att de varit lite läskiga (om jag ska vara ärlig) så tycker jag det är jätteskoj med bäbisar nu. Är väl iofs inte superförtjust i andra bäbisar men tycker i alla fall inte att de är läskiga vilket jag tyckte innan.

Nu har vi en dotter på nio månader och hon är det bästa i mitt liv förutom min man. Så go och glad och underbar. Inga andra bäbisar kan mäta sig med henne. Nu diskuterar jag gladeligen bäbisar. Vill bara säga att även om man inte trott det innan så kan yttre händelser påverka att man själv ändrar sig. Nu vill jag t o m ha en till men det verkar som maken tycker att det räcker med en.

Antar att folk blir provocerade bara för att de tänker på hur mycket man får tillbaka av en egen bäbis. Är ju inte alls samma sak med andras barn. Har man inget eget barn så är det väldigt svårt att sätta sig in i den känslan. Den får man först när man blir förälder. Låter som en klyscha men det är verkligen så. Jag har själv blivit mycket blödigare vad gäller barnmisshandel och liknande sen jag fick ett eget barn.

Jag tycker också att det är märkligt att det är provocerande att inte vilja ha barn. Jag har också fått "Du kommer ångra dig när du blir äldre och sitter där själv på äldreboendet"-talet. Varför? Vad är det som gör att folk orkar hålla långa tal för att få någon/mig att ändra sig?

Jag skulle aldrig komma på tanken att säga till någon gravid "Visst, du vill ha barn nu - men vänta bara när du sitter där själv på äldreboendet, för att dina barn inte vill träffa dig"! Orka, liksom.

Folk gör väl som de själva vill. En del vill. En del vill inte. En del ändrar sig. En del ändrar sig inte.

Jag har en väninna som inte vill ha barn, som aldrig har velat det och hon kommer förmodligen aldrig att vilja det heller. Hon har vetat det från första början och aldrig tvivlat i sitt beslut, trots att hon träffat mannen i sitt liv och är gift sedan flera år.

Men tror ni att det är enkelt för henne att få sterilisera sig? Nej, det har hon försökt tjata sig till i flera år. Nu när hon är över trettio börjar vården äntligen ta henne på allvar. Kanske kommer hon få göra det inom en rimlig framtid.

Det är sååå svenskt att försöka styra andras liv. Låt var och en fatta de beslut som är bäst för dem utan att någon lägger sig i! Fattar hon fel beslut så är det ju fortfarande HENNES grej att ångra. Man kan inte alltid helgardera sig mot all ånger, det är en del av livet, man MÅSTE lita på att vuxna människor vet vad som passar just dem!
Men nej, så enkelt är det inte.

Har bara läst TS;

Jag har ynglat av mig och ångrar det inte på något vis - har aldrig fått frågan om VARFÖR jag valt att skaffa barn, det verkar liksom självklart att man ska?

Min bästa väninna däremot, som också är 40+ och bestämt och väldigt frivilligt avstått från barn får frågan om "varför inte" så gott som varje vecka. Hon känner - liksom du TS - att hon helt enkelt inte vill ha barn. Punkt slut liksom. Men där förväntas hon helt plötsligt att börja motivera och argumentera för sitt beslut, nästan gå i försvar för att hon tagit en mycket genomtänkt beslut. För i hennes fall är det en tanke som funnits med hela livet, oavsett förhållandestatus och ålder.

Nu blir jag väl lynchad men jag personligen tror att det kan provocera därför att många - liksom jag - egentligen inte tänker efter varför de VILL ha barn och vad det innebär socialt, ekonomiskt, för förhållandet och för en själv personligen utan skaffar för att det liksom på något sätt "hör till" och man har kommit till det stadie i förhållandet när det är "dags". (Nu talar jag självklart inte om de ofrivilligt barnlösa!) Även om jag inte tror att det stora flertalet ångrar sig så är jag troligtvis inte den enda som reflerkterat över liver före och efter barnen och - o svindlande tanke - hur det hade kunnat vara helt utan barn!

Självklart ångrar inte jag heller mina barn, jag älskar dem mer än livet men nånstans långt därinne finns ändå tanken att "om inte"...

Vad du ska säga nästa gång frågan kommer upp - för det kommer den att göra - beror på dig själv och omständigheterna. Orkar du argumentera ännu en gång så säg som det är. Tycker du att det är din ensak så dra en vit lögn. Oavsett vad du säger så kommer det förmodligen att kunna bli en diskussion..

Det där är ganska knäppt egentligen. Barn ska man bara vilja ha, de kommer på köpet osv.
När jag startade en tråd för länge sen kring varför just den och den skaffat barn, så fick jag inte alls många svar. Jag har rensat tråden fö, men det är intressant att så många inte reflekterar kring varför de vill ha barn?

Då är det enligt mig starkare att ta ett beslut att vara barnfri