Simsonen skrev 2010-07-13 17:34:14 följande:
Jag kom att tänka på när jag och sambon förlovade oss.
Jag hade småpikat i ett par år att vi aldrig skulle komma att göra det, om det skulle bli av skulle jag få fixa det själv o.s.v
Och så en dag, jag tror kl var fem på eftermiddagen och han hade åkt till jobbet ett par timmar tidigare (han jobbar vanligtvis mellan tre till tio på kvällen) så stod jag och torkade av en middagskletig tvååring medans femåringen väntade på att jag skulle sätta på tv, jag hade själv matkladd över hela mig och köket såg ut som hämtat från soptippen så hör jag hur han kommer in i hallen, jag ropar förvånat att han skulle väl vara på jobbet och då går han ner på knä, läser en dikt han filat på i en månad och räcker fram ringen.
Jag belv totalt överasskad och jättelycklig naturligtvis.
Inom mig så önskade jag att han valt ett annat tillfälle, kanske då barnen inte varit hemma, bara vi två över lite god mat eller så så att själva stunden blev speciell men det är ju hur jag själv skulle gjort. Han gjorde det på sitt sätt och han hade tänkt på detta i över en månad och det är ju det som räknas, att han gjorde det och att det kom från hjärtat.
Undrebart!