Hur länge var ni sjukskrivna?

Jag förlorade mitt förstfödda barn i v.41+5. Först var jag hemma de 29 dagarna som fk beviljar alla föräldrar oavsett utgången av en graviditet och sedan var jag sjukskriven 50 % i två veckor. Jag ville börja arbeta igen. Min läkare hade säkert varit behjälplig vid beviljandet av en längre sjukskrivning men jag hade bråttom tillbaka till livet. Arbetet var en del av det. Jag stod inte ut med tanken på att "bara" ligga hemma och gråta i fosterställning. Jag sökte anledningar att få kliva upp ur sängen, torka tårarna, smeta på lite mascara, hoppa i kläderna och låtsas att livet fortsatte. Gjorde jag så skulle jag förmodligen en dag kunna känna att det faktiskt hade gjort det, tänkte jag.

Det var tungt den första tiden. Jag var alldeles matt när jag kom hem. Jag brukade rasa ihop i en hög så fort jag stängde ytterdörren och bara storgråta men samtidigt var det skönt. Jag fick tiden att gå, lärde mig att hitta tillbaka till den jag hade varit, till det som fanns kvar. En längre sjukskrivning såg jag ingen mening i. Den skulle inte på något sätt ha kunnat hjälpa mig.

Vi är alla olika. Vårt sätt att resonera kring sorgen och hur vi ska fortsätta att leva med den skiljer sig åt och så måste det få vara. Den mentala inställningen är grundläggande. Om jag säger att jag inte kommer att "orka", att något "inte går", då blir det så eftersom jag undermedvetet har berövat mig själv möjligheten att klara av något genom att inte tro på möjligheten. I frågan om att återvända till arbetslivet efter att man har mist sitt barn handlar det för mig om att bestämma sig, sätt upp mål. Vill jag tillbaka? När? Vad krävs för att jag ska kunna återvända? Jag svarade på dessa frågor, ställde mina krav till min arbetsgivare och kom tillbaka. Jag är kvar, snart 1,5 år senare.

Kramar till alla!