Lätt förståndshandikappad och så ensam. Snälla hjälp!

Jag tänkte på detta när jag såg dokumentären om Martina (som ju iof har Downs syndrom) Jag vet inte om ni sett den, men det talades en hel del om detta med ensamheten som uppstår när man är annorlunda och vet om det själv. Någon, jag tror det var hennes mamma faktiskt, uttryckte det l krasst men ändå bra: "Vad gör man med bra idioter?"

Det är svårt, svårt att hitta sin plats i världen som tonåring idag, än svårare om man avviker från det som räknas som normen. Hemskt, men sant. Jag vet inte hur man ska lösa det, då jag inte har någon egen erfarenhet av situationen utan bara har ett engagemang pga en närstående som kanske kommer hamna i ett liknande läge då hon också är den enda ungen med en extra utmaning att hantera.

Men jag tycker du fått kloka råd ovan och även att du verkar tänka klokt kring det själv.

Om flickor i skolan gaddar ihop sig mot henne så är det ett problem för föräldrar och skola att lösa. Det får bara inte förekomma.

Det finns ingenting som intresserar henne, något där hon kan delta på sina villkor? Spontant tänker jag på hästar, men det är ju inte alla som är intresserade av det. Det är ju inte lika överallt, men när jag växte upp så var det mitt intresse och där upplevde jag att alla var med på lika villkor, trots att man var i väldigt olika åldrar. Någon satt i rullstol, en tjej hade DS, vissa av oss var normalstörda : )

Nej, jag vet inte. Men du verkar resonera klokt kring detta och vad bra att hon har dig i alla fall.