Forum Etik - Samhälle
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Kan/får utvecklingsstörda skaffa barn?

    Mån 16 aug 2010 22:36 Läst 4406 gånger Totalt 8 svar
    Mån 16 aug 2010 22:36

    Först vill jag börja tråden men att säga att jag vill att detta ska vara en respektabel tråd, där vi som vuxna människor kan visa att vi kan diskutera detta utan att nedvärdera eller på ngtvis såra varandra/andra.

    Jag läser en bok som heter "Kärlek och stålull"
    Har knappt kommit in i halva boken men har redan blivit så berörd av denna boken på många sätt.

    "Lisbeth Pipping berättar i boken om sin svåra uppväxt med en utvecklingsstörd mamma och två små systrar. Det är en självbiografisk berättelse om en utsatt och plågad barndom, men också om överlevnad och revansch. Trots svårast möjliga utgångsläge kunde Lisbeth vända sina villkor och skapa sig ett bra liv.
    Idag är Lisbeth gift och mamma till två barn. Hon är en ofta anlitad och mycket uppskattad föreläsare i frågor om barn till utvecklingsstörda föräldrar."

    Denna kvinnan var född på 60-talet, men jag undrar hur det är idag med utvecklingsstörda som vill skaffa barn.
    Är det allas rätt att få skaffa barn som kan göra det?
    Vart går gränsen?
    Jag vet inte riktigt vart jag själv står i denna frågan.

    Å ena sidan vill jag inte beröva ngn längtan/önskan om att få ett eget barn att älska och ta hand om.
    Å andra sidan tänker jag på de barnen som ska växa upp i dessa familjer och kan få lida mkt.
    Har samhället ngt ansvar i detta. Hur ser det ut idag?

    Hos Prisjakt jämför du pris på barnprodukter!
  • Mån 16 aug 2010 22:40 #1

    Alltså, man kan ju inte direkt ha övervakningkameror i utvecklingsstördas sovrum, man kan inte tvångssterilisera dom och man kan inte tvångsabortera ett barn, så samhället har väl en skyldighet att efter bästa förmåga stötta och hjälpa den som skaffar barn utan att klara av det själv

    Jag är ingen expert i ämnet men jag kan inte tänka mig att det är ett jätteproblem, jag tror dom flesta som har ett aktivt sexliv får hjälp med preventivmedel osv av kontaktpersoner eller familj.


  • Pernil­la 83
    Visa endast
    Tis 17 aug 2010 07:50 #2

    Jag är egentligen noll insatt i det här ämnet men min spontana känsla är: nej! Om båda föräldrarna är grovt förståndshandikappade så anser jag det vara fel. Vare sig de får ett "friskt" barn eller ett förståndshandikappat så kan de inte ta hand om barnet själva. De kan ju oftast inte sköta sig själva helt och hållet så hur ska de då klara av ett barn? Jag håller med om att det är en svår etisk fråga men som jag nyss skrev: kan man inte ta hand om sig själv är man olämplig som förälder. Sedan undrar jag om grovt förståndshandikappade känner ett direkt "sug" efter barn. Jag kan inte på rak arm minnas att jag har läst om något sådant fall. Inte där båda föräldrarna är grovt förståndshandikappade. Men jag håller med ovanstående talare: jag vet verkligen inte hur man skulle kunna hindra dem om de nu verkligen ville skaffa barnObestämd

  • Tis 17 aug 2010 08:14 #3

    Jag har jobbat på ett boende för förståndshandikappade, där en kvinna ville skaffa barn med sin pojkvän. Hon hade en spiral insatt, och sökte läkare för att ta ut den. Läkaren har ingen rätt att säga nej, men lyckades i det här fallet övertala henne och förklara hur svårt det är med barn osv. så hon gav upp de planerna.

  • Tis 17 aug 2010 11:01 #4
    Pernilla 83 skrev 2010-08-17 07:50:03 följande:
    Jag är egentligen noll insatt i det här ämnet men min spontana känsla är: nej! Om båda föräldrarna är grovt förståndshandikappade så anser jag det vara fel. Vare sig de får ett "friskt" barn eller ett förståndshandikappat så kan de inte ta hand om barnet själva. De kan ju oftast inte sköta sig själva helt och hållet så hur ska de då klara av ett barn? Jag håller med om att det är en svår etisk fråga men som jag nyss skrev: kan man inte ta hand om sig själv är man olämplig som förälder. Sedan undrar jag om grovt förståndshandikappade känner ett direkt "sug" efter barn. Jag kan inte på rak arm minnas att jag har läst om något sådant fall. Inte där båda föräldrarna är grovt förståndshandikappade. Men jag håller med ovanstående talare: jag vet verkligen inte hur man skulle kunna hindra dem om de nu verkligen ville skaffa barnObestämd
    Jo jag tänker just de som inte är så grovt förståndshandikappde utan de som är så pass så att dom förstår att man kan skaffa barn och vill ha familj.
    Som ejv gav som exempel. Vart drar man gränsen för grov deussutom.
    Jag har jobbat inom vården ett tag och har mött olika människor med förståndshandikapp i olika former.
    Jag minns starkt en tjej vars högsta önskan var att få en pojkvän så hon kunde skaffa barn.
    Underbar tjej på många vis, men hon kunde inte ta hand om sig själv och än mindre skulle hon kunna försörja och uppfostra ett barn.
    Man hör inte så mkt om just detta ämnet, och vad jag förstått  i boken som jag läser är det för att man inte vill ta upp detta ämnet. Det är helt enkelt väldigt känsligt och det förstår man ju.
    Men jag undrade hur samhället agerar då en förståndhandikapp i den grad att det blir svårt att ta hand om ett barn vill göra det. Ingriper man, läkaren lyckades ju övertala i ejv's exempel men lyckas man i alla fall?

    Hur skulle du som förälder till ett förståndshandikappat barn reagera/agera om ditt barn ville skaffa barn?
  • Tis 17 aug 2010 14:46 #5

    Beror på vilken form av utvecklingstörning och vilket stöd personen har, och om partnern också är utevcklingstörd.

    Tycker dock inte att Lisbeths bok riktigt representerar verkligheten i dagens läge då hennes mamma inteb hade något stöd i stort sett och socialtjänsten inte hade den kunskap man har idag. vem vet hur denna mamma hade fungerat med dagens stöd förutsatt att dessa hade kunskap att se barnen och mammans förutsättningar.

    vad jag förstår det som på boken så fick inte mamman så mycket stöd just för att hon inte ville och kunskapen hos socialtjänsten inte fanns.

  • Tis 17 aug 2010 14:51 #6

    Skaffa barn kan ju nästan alla men om de sedan får behålla barnet är en annan fråga.

    Enligt vad jag erfar blir man utredd (på utredningshem som då bekostas av socialtjänsten) redan när barnet är spädbarn.


    ♥ Underbara döttrar födda 2005 & 2008 ♥
  • Tis 17 aug 2010 15:04 #7

    Jag tycker i de flesta fall att det vore fel att låta utvecklingsstörda få barn eftersom det annars lätt resulterar i att barnet får ta över föräldrarollen i en tidig ålder. Jag har sett dokumentärer som handlat om utvecklingsstörda mammor och deras barn och jag har för mig att ett av barnen hamnat i särskola eftersom hon inte fått nog med stimulans hemma. Så hon hade startat livet som ett normalintelligent barn, men eftersom hon inte blev utmanad hemma om man säger så så utvecklades inte hjärnan som den skulle så hon blev praktiskt taget utvecklingsstörd själv av det.

    En annan sak då: Vad tycker ni om gravt handikappade som skaffar barn? Jag såg en dansk dokumentär om en cp-skadad kvinna som hade skaffat barn med sin man. Jag tyckte det var hemskt för hon var så handikappad att hon inte kunde göra något med barnet och hon kunde inte prata eller någonting och så blev hon sur och svartsjuk på au-pairen som var där för att hjälpa till med barnet för hon ville ta hand om barnet själv...

  • Tor 19 aug 2010 11:52 #8

    Jag jobbar med handikappade ungdomar och tycker detta var en väldigt intressant fråga.

    Rent praktiskt är det ju helt omöjligt att hindra de, för det är ju trots allt personer med ett eget liv vi pratar om. Kan de ha sex kan de också skaffa barn, så är det. Men sen diskussionen huruvida det är rätt eller inte, det är ju upp till var och en att tycka och tänka.

    I mitt tycke så beror det nog på hur mycket personen själv förstår och hänger med i allt. Om personen i fråga inte förstår innebörden av allt detta så ska den heller inte utsättas för föräldraskap. Däremot om det är individens egen önskan som uttryckts, så självklart. Vi har ju assistans till våra handikappade, varför skulle inte assistenten även kunna hjälpa till med allt runtomkring ett barn också? Man ska ju göra det personen själv inte kan.
    Sen tycker jag att det är viktigt att barnet har någon fast punkt i livet som kanske är mer förmögen att själv ge barnet allt det där ett barn behöver, inte att barnet uppfostras av assistenter som byts ut jämt och ständigt.