Dumpad av mitt livs kärlek - hur överlever man?
Jag var med om ett liknande uppbrott för... väldigt länge sedan känns det som; 6 år sedan tror jag. Mannen som jag var förlovad med blev plötsligt någon helt annan, försvann och någon vecka senare hittade jag honom i en "tjejkompis" lägenhet.
Jag minns inte så jättemycket av den där första tiden efter uppbrottet. Jag fick bo hos mina föräldrar ett tag. Jag låg och grät och skrek och första fredagkvällen fyllde mamma på mitt vinglas hela tiden och sa "jag vet att jag aldrig säger såhär, men DRICK nu min flicka - du kan gott få döva dig en kväll, jag ser till att du kommer i säng sen".
Det vill säga... finns det nån som kan hjälpa dig genom vardagen nu ett litet tag så är det mycket värt.
Du går förmodligen igenom en chock och då fattar man inte så mycket och det är inte läge att försöka förstå eller att ta beslut. Det kan vara därför spiralen med negativa tankar snurrar. Ta ett andetag i taget bara. Men lås dörren, fysiskt och mentalt! Oavsett om han har känslor och blablabla så är förhållandet slut. Kan nån annan svara i telefonen? Kan nån annan langa ut hans grejer i trappen? Eller hjälpa dig med vad som nu behövs just nu.
Och försök sysselsätta dig med något annat. Jag fick ett nytt jobb i samma veva och jobbade järnet i ett halvår. Kanske inte helt psykologiskt korrekt, men just då var det bättre att få bearbeta det som hade hänt lite gradvis, inte sitta och sörja flera månader.
6 år senare har jag ett skitbra förhållande med en fantastisk man, barn och hela klabbet. Nu kan jag se att jag inte hade kunnat få det här förhållandet om jag inte hade varit med om resan med min gamla fästman. Jag lärde mig såsmåningom varför jag hade fallit för honom och varför jag inte ville göra om det. Och livet blev mycket, mycket, mycket bättre... så jag kan garantera att det ljusnar, såsmåningom. Trots att det inte känns så nu.