Dumpad av mitt livs kärlek - hur överlever man?

Jag har själv gått igenom att förlora mitt livs kärlek, han var deprimerad och otrogen. Det är nu ett år sen, och det blir SÅ mycket bättre med tiden. Jag ska inte ljuga, jag saknar honom fortfarande, och jag har svårt att tala om honom som "idiot" fast jag vet att han betedde sig som en. Men nu fungerar jag som en vanlig människa, och kan t o m uppamma intresse för andra människor...

Jag tror inte nödvändigtvis det är dumt att tänka tankar som att du hoppas att han ska komma tillbaka, så länge du inte _enbart_ gör det. Jag tror såna tankar är ett sätt att överleva, och jag vet att jag själv hade dem länge länge. Du måste få känna allt du känner, försök att inte värdera och censurera dina egna reaktioner. Du genomgår ett trauma och det är otroligt OTROLIGT svårt och jobbigt. Tyvärr är det så att det finns många människor som vet hur det känns, och det är något som hjälpte mig när jag mådde som sämst. Det du går igenom är smärtsamt och tungt och för JÄVLIGT - det finns faktiskt inte ord nog att beskriva hur dåligt jag mådde när det var som sämst. Du kan bara låta tiden gå, ta en dag i taget, vara så snäll mot dig själv du bara kan. Och PRATA och ÄLTA det som har hänt, om du känner att du behöver det.

Många många kramar

Ja, men det är klart att det känns så. Jag känner igen de tankarna så oerhört väl. Men de bleknar faktiskt med tiden. Det går knappast att föreställa sig, jag vet, men det är så. Nu är jag ändå öppen för idén om att träffa någon annan, något som jag för åtta månader sen aldrig trodde. För min del var det bästa att försöka tänka mig en framtid där jag lever ensam, absolut inte att föreställa mig någon sorts framtida partner, för i mitt huvud "visste" jag ju att det inte finns någon annan än Han.

Alla i min bekantskapskrets är också sambo, och ja, det är rätt segt när man inte är i närheten av ett förhållande...

Angående aborten tycker jag att du helt och hållet ska tänka på vad DU mår bäst av att göra. Om det är att inte berätta det för honom är det helt okej. Som han har betett sig har du liksom inga moraliska skyldigheter mot honom för tillfället.

Angående vem han egentligen är - jag tror att man har en övertro på hur "konsistent" en människa egentligen är. Se bara på hur människor agerar i krig, de kan verkligen bli helt andra personer än de var innan. Personligheten är inte så huggen i sten som man lätt får för sig. Men ja, det är otroligt svårt att förstå hur någon som man känt det där bandet med helt plötsligt kan bara vända om...

ja, tiden hjälper. Jag kan inte säga att jag själv någonsin varit särskilt arg på honom fast jag borde, och jag känner definitivt inte: "Vad såg jag i honom?". Men jag har ändå kommit över honom, delvis.

Det är inte alls konsitgt att det går upp och ner heller, så att du känner dig okej och sen rasar, så var det för mig i åtta månader...

Jag saknar honom fortfarande, men det går inte att JÄMFÖRA med hur det var i början. Det blir bättre, det går sakta och känns outhärdligt, men så är det.

Kramar