Ja det finns ju likheter helt klart, även om omständigheterna runt omkring skiljer sig.
Chock är nog en ganska bra beskrivning, jag fattar fortfarande ingenting och iochmed att han inte har några direkta förklaringar så är det väldigt svårt att komma vidare också. Bearbetningen blir så svår eftersom man bara ältar hela tiden.
Det roliga är att han tycker att 6 veckor är lång tid, när jag säger att jag inte fattar hur så mkt kärlek kan försvinna på kort tid så svarar han direkt "men det var inte under kort tid". Men trots det hävdar han att det skedde när vi flyttade ihop, alltså från april-början av juni. Visserligen flyttade vi ihop på sätt och vis redan i början av mars, han var hos mig i typ 2 veckor, hemma några dagar, sedan tillbaka någon vecka, hemma några dagar osv. Men under mars var allt bara underbart så det räknas nog inte, han har sagt att han anser att vi flyttade ihop i slutet av april. Så det blir väldigt dubbelbottnat - det hände under 6 veckor men det är lång tid... jag vet inte hur han resonerar.
Jag ältar maj månad i huvudet gång på gång. Vi hade två bråk, det var dagen innan hans mamma skulle komma på besök för första gången och sedan samma dag hon skulle komma. Han ville spela data, jag ville städa. Förutom dessa bråk var det en del tjafs om pengar, jag var ledsen och grät nästan varje dag och han tyckte att jag tjatade om pengar hela tiden. Fler saker kommer jag inte på. Han hävdar att jag ändrades, blev en annan person, gick från glad och engagerad till ledsen och deppig och pga detta dog hans känslor.
Jag får det inte att gå ihop någonstans... :(
Jag tvivlar på att han kommer tillbaka, han har gjort det ganska svårt för sig själv genom att prata skit om mig till sin familj och sina vänner. Dessutom är han ju jättearg på mig för att han inte får hämta sina saker, tagit bort mig från facebook sov. Blir det inte problem att gå tillbaka då??
Enda anledningen till att han skulle komma tillbaka är väl om han skulle vakna upp och inse vad han har mist men det händer väl inte bara sådär antar jag??
En del av mig vill verkligen att han ska komma tillbaka trots alla lögner, sjukt beteende osv men jag vet egentligen inte varför jag vill det. Kanske för att jag då skulle känna att det inte är mig det är fel på. Det sörjer jag lite, många tjejer får uppleva att killen kommer och ber på sina bara knän, det har inte jag fått uppleva. Men det har ju bara gått en månad än så länge iofs...
Jag tror jag förstår vad du menar, det låter inte tråkigt utan tryggt. Jag vill också ha en trygg relation där man kan lita på den andra i vått och torrt. Jag önskar bara att jag kunde få den här underbara närheten OCKSÅ. Men man kanske bara får det ena alternativet...