Stor ekonomisk förlust - någon som brutit ihop och kommit igen?

Men ska ni ens sälja nu?
Bostadsmarknaden ändrar sig hela tiden. Ni kan inte veta vad ni får om ni säljer om 15 år.

Tack för era tankar. Tyvärr ger mig tanken på att bo i huset i 15 år sådan ångest att jag nästan inte kan andas, så just nu känns det inte som något alternativ jag kan överväga.

Jag vet att det bästa förmodligen är att bo kvar ett tag innan vi säljer, men jag vet inte om jag klarar av detta utan att bryta ihop totalt. Jag är redan i så dåligt skick både fysiskt och psykiskt (svårt att äta och sova och bara gråter, gråter, gråter) och bara att klara av att vara i huset varje dag är en kamp. Jag ska snart få träffa en läkare och jag hoppas att medicin kanske kan hjälpa mig att vara lugnare. Kanske kommer jag då kunna klara att hantera situationen bättre. Men det förändrar ju inte saken i sig. Vi har förlorat alla våra sparpengar och den frågan kommer jag kämpa med de närmaste åren oavsett om jag har medicin eller inte. Om det finns någon som gått igenom något liknande får ni gärna, gärna höra av er.

Tack för era svar. Ja, vi kanske kan försöka att hyra ut det. Vet inte om det finns någon marknad för det, men det kan ju vara värt att kolla. Tyvärr så handlar det inte så mycket om att marknaden ska vända. Eftersom vi har betalt för mycket för ett skithus, d.v.s. långt över marknadsvärdet, så kommer "glappet" bestå även i en uppåtgående marknad. Jag ska i alla fall kontakta en mäklare idag, som får komma och titta på det, för att kunna få en uppfattning om exakt hur mycket pengar det kan röra sig om. Sedan får vi ta det därifrån.

Jag tror precis som ni säger att det handlar om att försöka acceptera att ett sparkapital inte är allt i livet, men det är svårt. Vi har slitit hårt för att få ihop de pengarna. Jag hoppas att samtalsterapi i kombination med medicin kanske kan hjälpa, för jag orkar inte med den här ångesten dag ut och dag in dygnet runt. Jag måste få vila och bli lugn, så jag kan äta och sova och fungera.

Ja, ibland behöver man få perspektiv på tillvaron. Jag vet att jag klagar över ett lyxproblem, men jag bär med mig mycket från barndomen när det gäller ekonomisk otrygghet. Därför har det varit så extremt viktigt för mig att bygga upp den grund som nu raseras och det är svårt att acceptera. Men jag vet att jag måste.