ug, mer eller mindre - din snuttefilt i smiskträsket

Hej alla!
Hoppas ni alla haft en bra sommar med mycket dominans och många sköna känslor.
Jag tänkte på att passa på och fråga en sak som en liten mjukstart på höstens diskussoner. Jag undrar hur det är för er med känslor, gråt, snyftningar och skrik när ni får smisk... Igår när jag varit besvärlig och gjort mannen besviken, fick jag böja mig fram för lite hård, snabb aga med borsten. Det gjorde riktigt ont och jag började snyfta tills gråten kom och strax därefter var det över, jag fick be om förlåtelse och snora ner hans tröja lite.
Hur ställer sig era män (och till Rynkigutanpåslätinuti: Hur tänker du och din kvinna?) - till gråt och skrik under aga? Är det syftet med det? Håller ni tillbaka gråten med vilje eller låter ni känslorna svämma över? Överdriver ni lite ibland, med handen på hjärtat? Spelar och lever sig in, mer eller mindre menar jag då?
Jag kan själv känna att jag tycker det hör till med lite gråt, även om jag kanske kunnat hålla tillbaka för det mesta. Jag VILL liksom snyfta ibland. Grina lite, tjuta, skrika... Samtidigt som jag inte vill spela en roll utan faktiskt ta det så seriöst som det ju är; ett straff på ett riktigt brott; en tillrättavisning. Men eftersom jag får aga och det svider, och tårarna bränner i ögonen, så är det skönt att bara... låta det komma.

Det kanske blir så mer åren... jag hoppas att jag fortfarande kan få aga även den dag vi blir föräldrar, men drömma kan man ju ;)Jag har ganska lätt att falla i gråt, i många sammanhang, är en väldigt känslomässig person. Så det är nog olika från olika person ja, hur känslomässig man är.Tror du de flesta dominanta tänker som du; att de ibland VILL få till tårar? Har inte pratat så mycket om det med min man...

Välkommen hit, Balou.
Är nyfiken på vad du är för sort... Vill du t.ex. ha en lydig kvinna, eller vill du ha en busig kvinna att bestraffa? Vill du att hon ska serva dig och vara "omkring" dig... eller vill du hellre vara den som styr och är "omkring" henne?

Det tyckte jag också var klokt sagt... För ibland blir jag tokig över att dominansen inte är aktiv hela tiden!

Vad menar du med triggers?
Det händer tyvärr att jag toppar från botten eller hur man ska säga, vad gäller hans tonfall. Om han säger "kan inte du snälla massera min nacke lite...?" så svarar jag "Be inte, säg åt mig att jag ska göra det!". Oftast brukar han svara att det bara är en artig fråga, han förväntar sig att jag ska lyda honom utan att han ska ge mig en direkt order... men jag VILL verkligen att han ska kräva saker, inte be. Så när han upprepar sin fråga fast mer bestämt, känns det bara pyttelite bra - mest falskt eftersom jag i princip utpressade honom... :(

Oj, det där var en tankeställare. Säkerligen resonerar min man likadant, han är väldigt artig och lugn och tycker exempelvis att svordomar inte är okej i samtal oss emellan.
Tack för ditt perspektiv... det handlar kanske inte om lust eller inte att ge order, utan snarare om hur man formulerar sig.

Jag förstår inte riktigt det andra stycket.. Ibland är det väl bra att göra saker som D går i gång på? Jag kan medge att jag ibland låter bli att t.ex. raka mig just för att han kontrollerar och blir sträng... är det en energitjuv menar du?

Och så förstår jag inte det där med att göra det i vardagen utan att hitta det neutrala...?

Jag avskyr att utmana hans dominans... På nåt sätt känns det som att jag får acceptera att han väljer sin dominanta sida med omsorg och att han utvecklas i sin takt. Visst är det okej att vi som relativt "nytillsammans" (iinte ens två år) tillsammans arbetar fram en fungerande modell, men helst vill jag ju att allt ska komma naturligt. Den dominans som jag delvis tänder på - en sträng och krävande dominant som tar mig med våld och kräver att jag ska lyda - är inte det som jag får och det gör mig ofta väldigt ledsen... Hur ska man lösa det utan att gå in på neutral mark? Jag använder mig av bägge. Ibland ber jag som undergiven att jag behöver ditten och datten, jag behöver att han är på ett visst sätt så att jag ska kunna vara lydig och må bra.... och ibland pratar vi som jämlika i soffan, det du kallar neutral mark? Men visst, vi är i princip alltid i våra "roller", så jag kan väl säga såhär: jag lättar mitt hjärta som hans flickvän, som alltid är "underlägsen" honom. Fast hur pratar man som ojämlik? Ber om tillåtelse och har en mjuk stämma?

Ja, eftersom jag trodde att han var sådan. Jag känner mig skamset nog snuvad på konfekten eftersom jag trodde att han var sexuellt dominant och så är han det inte :(MrsAddams: Här är en till! Ibland är det så skönt när han säger åt mig att gå och lägga mig, när han är överbeskyddande och tar hand om mig...Ibland känner jag att jag är vuxen och kan fatta mina egna beslut, PAPPA!
Men är det inte så vi vill ha det.... både och? Ibland vill man vuxen och sköta sig själv, ibland vill man vara undergiven och omhändertagen. Jag kan på morgonen önska att han ska vara mer styrande, men när han på kvällen kommer och inspekterar om jag har rakat mig så känner jag bara att "åh suck jag orkar inte nu!" :( Jätteelakt!

Hej kaji!