Hur mycket behöver förskolepersonalen förstå?

Jag har haft anledning att fundera en hel del på din fråga i TS, hur mycket behöver personalen förstå? Nu har vi just avklarat andra veckan i omgång 2 av vår inskolning. Första försöket med tredagars fungerade inte alls, det blev härdsmälta för både mig och sonen, så vi började om efter en veckas time out, då med tvåveckorsinskolning. Det har varit jobbiga veckor med mycket stress och frågor som snurrar. Nu känner jag mig hyfsat trygg men ändå inte helt lugn... Sonen blir väldigt ledsen när jag lämnar, men lugnar sig mer eller mindre omedelbart efter att jag har gått och deltar sedan i alla aktiviteter. Han säger att han är ledsen, men gör samtidigt inte alls något motstånd mot att gå iväg på morgonen. Jag tror att han tycker att det är väldigt jobbigt att jag går och att han till och från känner saknad de timmar han är där, men att han samtidigt tycker att det är väldigt roligt med de andra barnen och alla aktiviteter.

Det jag tycker är svårast är att veta vad som är "normalt" och vad som eventuellt kan vara skadligt i och med hans tidiga erfarenheter. Att han gråter när jag går känns egentligen ganska normalt. Han är väldigt mammig och tycker aldrig att det är helt okej att jag går, även om han är med pappa. Det var också mycket mindre dramatiskt när pappa lämnade första dagen. Då var det lite gnäll, men ingen gråt, och han var inte ledsen alls den stund han var ensam. Nästa vecka är maken ledig på morgonen och kommer kunna lämna och jag hoppas verkligen på att det kommer gå bättre då.

Att sonen uttrycker att han är ledsen kan jag tycka är ganska sunt. Vi kan prata om det och jag säger alltid att "Mamma kommer alltid tillbaka!" och får då ett leende till svar. Jag har annars inte upplevt någon oro hos honom, han sover bra, äter bra och mår allmänt bra.

När vi startade om med inskolningen var jag tydlig med att jag ville vara med hela första veckan. Största fördelen med det tror jag var att jag fick se med egna ögon att det är en bra verksamhet och att barnen mår bra och blir sedda. Barnen var glada, måltiderna är lugna, det är mycket sång och musik och fri lek där pedagogerna uppmuntrar till samspel med och mellan barnen.

Men, som sagt, jag funderar en del på hur mycket de behöver förstå av att min oro till stor del handlar om sonens bakgrund, att han var på barnhem i nästa två år innan vi fick honom. Att han kanske inte på samma sätt som andra barn kan ta för givet att mamma och pappa alltid kommer finnas där och att avskedet därför har en ytterligare dimension för honom. Vi har berättat detta, men jag känner ändå att jag inte får förståelse utifrån vår speciella situation. De ser en kavat liten kille som helt utan problem kastar sig in i leken, och undrar varför hans mamma är så orolig och överbeskyddande. Och det kanske jag är, eller så är jag helt enkelt hyfsat påläst och min oro är grundad i det jag vet om adoptioner och om min sons känslighet i vissa situationer.

Vet inte hur mycket jag ska kämpa för att de ska förstå, förutsatt att inskolningen flyter på...

Jag har försökt tala med dem och även skrivit ut MIA:s skrift om adoptivbarn i förskolan. Nu i veckan fick vi medlemstidningen från BV med en riktigt bra artikel just om inskolning, de hade talat med Adoptis som du säkert känner till. Jag tänkte ge artikeln till våra pedagoger och hoppas att de tycker att det är intressant. Där finns också tips på litteratur i ämnet, så om någon är intresserad kan de läsa vidare. Jag får väl känslan av att åtminstone två av våra tre pedagoger inte direkt är den läsande typen. De är bra och kan sin sak, men det är svårt att få till några längre samtal med dem. De tar emot det jag säger, men jag får inga följdfrågor och senare kör de liksom ändå vidare med det de är vana vid. Jag förstår att de tycker att de gör rätt. De anser att jag behöver hjälp att släppa taget, att knuffa ut min lilla unge ur boet. Och visst behöver jag peppning och uppmuntran, visst behöver jag höra att han lugnar sig så snart jag går osv. Men jag skulle må så mycket bättre om jag också fick gehör för att vår situation är speciell.

Veckan som gick har vi alltså lämnat och man får väl säga att det trots allt har gått bra. Första dagen lämnade maken och sonen var där en timme, utan problem. Andra dagen lämnade jag, sonen var ledsen när jag gick men lugnade sig inom 5 minuter. Jag var borta i lite drygt en och en halv timme och när jag kom var sonen i full gång och lekte med favoritfröken och de andra barnen. Det kändes bra att pedagogerna var ärliga med att han varit lite orolig från och till, men att han alltid hade lugnat sig väldigt snabbt och fortsatt leka. Tredje dagen talade sonen om att han var ledsen på vägen till förskolan. Samtidigt var han helt med på att gå dit, vilket jag tar som ett tydligt tecken på att det positiva övervägde för honom. Han är inte direkt medgörlig om han inte har lust att göra någonting. Vi hade kommit överens om att han skulle äta där, och jag förstod att det kanske skulle bli lite jobbigt för honom eftersom han inte hade ätit där utan oss tidigare. Jag kom och hämtade direkt efter lunchen och såg då att han hade tårar i ögonen, men han grät inte. Han sa att han var ledsen och de sa att han hade blivit ledsen när de skulle äta men att han lugnat sig när han fick följa med och hämta maten.

Det visade sig att favoritfröken skulle ha semester torsdag och fredag och jag och maken bestämde då att sonen fick vara "sjuk" på torsdagen. Fredagar är han ledig. Vet inte om det var rätt beslut, men jag kände att både jag och sonen hade fått nog för denna veckan. Vi tar nya tag på måndag! Eftersom jag fortfarande känner mig orolig har jag faktiskt ringt adoptionsrådgivarna för första gången. De menade att det är normalt att sonen reagerar starkt på att jag går, i och med att jag är första personen som sonen har en stark anknytning till. Visst skulle det på ett sätt vara enklare om han bara vinkade glatt, men det kanske inte skulle vara helt sunt? De tyckte också att vi gjort rätt i att ta en paus i inskolningen.

Roligt att höra att det går bra för er!

Artikeln var verkligen toppenbra. Vi tänkte ge den till personalen på sonens förskola, men nu är det inte aktuellt längre eftersom vi ska vara hemma.