Ni som har en älskare/älskarinna - blir ni kära i den personen?

Ja, lite kär, åtminstone i viss mån.
Jag brukar ha långvariga relationer med mina älskare och då brukar det uppstå kärleksfulla känslor mellan oss, utan tvekan kan jag kalla det åtminstone förälskelse.
Utan sådana känslor tycker jag inte att sexet blir så bra och underbart som det kan vara och då skulle jag nog inte tycka att det vore meningsfullt att ha en älskare.

Jag är alltså gift och har ett bra äktenskap med min man och vi älskar varandra djupt och innerligt. Också ett bra sexliv.

Men att ha en älskare ger mig ytterligare en dimension i livet, både mera omväxlande och hetare sex, men också alltså att få uppleva spänningen och känslorna av nyförälskelse igen.
Jag vågar erkänna och bejaka att för mig är det viktigt att få känna mig attraktiv och åtrådd, både av min egen man såväl som av andra män.
För mig råder det ingen tvekan om att man har en helt naturlig förmåga att älska fler än en.

Det är mitt sätt. Men jag har full förståelse för om mitt sätt inte passar för andra.

Tack 

Jag känner min man mycket väl efter ganska många års äktenskap.
Han är mycket nöjd och glad, han tycker att han och vi lever ett harmoniskt och kärleksfullt liv tillsammans. Jag vet att han älskar mig, vår familj och vår relation. Han visar ofta och tydligt att han älskar mig djupt och han känner utan minsta tvekan att han är älskad av mig.
Både han och jag tycker att vi har ett bra och lyckligt liv och det framgår särskilt tydligt när vi tittar på många många andra par i vår omgivning.
Han har inte sagt eller visat att det finns något i vår relation som inte passar för honom. Jag vågar utan att tveka säga att han tycker att jag passar för honom, att vår relation och vår ömsesidiga  kärlek passar honom.
Så jag vågar svara dig att min man är nöjd.

Min man är nöjd och vår relation passar honom. 

Jag vet inte om han skulle vara lika nöjd, eller mer eller mindre, om han visste mer.

Jag har inte inte beslutat något om hur min man känner. Framförallt har jag inte beslutat något om hur han skulle känna gällande en hypotetisk fråga.
Jag har bara svarat ärligt och berättat om det faktiska förhållandet, att min man är nöjd.
Jag vet att han är nöjd.

Om någon annan tror sig känna honom och vårt förhållande bättre än vad jag gör, och vill tro motsatsen, så får någon annan tro det.

Jag har inte alltid haft en älskare och inte riktigt under alla år.

Men troligen för att jag gör ungefär som alla andra som lyckas undvika det. 
Typ genom att inte väcka misstankar och undvika vara slarvig..?

I mitt fall stämmer det då inte att det skulle komma fram förr eller senare.
Åtminstone inte hittills, och tror inte det är någon stor risk om jag inte skulle börja slarva.
Har vant mig vid flera säkra rutiner och tar inga stora risker. Om jag behöver välja i någon situation så prioriterar jag mitt äktenskap och min make. Älskare får oftast komma i andra hand.
De är nog grunden för mig och en stor anledning till att det inte kommer fram, vare sig förr eller senare.

Jag vet fler kvinnor som gör som som jag och där det inte heller har kommit fram någonting.
Känner också till några där det kommit fram men så vitt jag vet så har de då blivit slarviga. Kanske inte var så viktigt för dem att de riskerade att det kunde komma fram? Nåja, det finns nog alla varianter.

Att inte vara slarvig är enkelt när man inte är en slarvig person. I det här fallet att inte ta onödiga risker. Men att berätta hur går nog inte för den som inte redan vet.
Om man känner till någon som har blivit avslöjad så tror jag att man vet att det var på grund av slarv. Om man känner någon som är slarvig i vanliga livet så tror jag att man förstår.
Att helt enkelt avstå från att mötas om partnern är i närheten är väl att välja att inte ta onödiga risker.

Min älskare brukar också bli orolig ibland att jag "glömt" honom. Men när vi träffas så märker han helt säkert att jag inte glömt

T ex hemlig kontantkortstelefon, använder och förvarar den på säkert sätt. Hemlig webmail. Chat och annat där det påstås vara säkert.
Hemlig dator. Fick ta gamla jobbdatorn utan hårddisk, en kollega installerade nya hårddiskar till mig och alla som önskade. Nog fler än jag som inte berättat hemma om den datorn. Så jag lämnar inga spår på min vanliga dator.
När man vänjer sig vid vissa rutiner så blir det bara en vana och inte alls svårt eller komplicerat, tvärtom roligt och inspirerande, om man tar det på rätt sätt.
Skulle tro det är fler än jag som gör såhär?