Downs syndrom - Vi gjorde abort

Brukar undvika sådana här trådar just för att det alltid blir påhopp och "tävling" om vem som får sörja ett förlorat barn men kände ändå att jag ville skriva några rader till dig ts.

Oavsett orsak, varför man tog det beslut man tog så är det en sorg precis som Rebecca R säger (som för övrigt skrev ett riktigt bra inlägg). En sorg över det som inte blev. Så tillåt dig att sörja, vara arg, gråta...med tiden blir det bättre men man glömmer aldrig. Tycker det är så tråkigt av människor att skuldlägga någon i denna situation och inte kan visa empati och förståelse för sorgen om än man skulle ha tagit ett annat beslut. Tack och lov är det inte alla som tvingas stå inför något som detta och jag tror att det är väldigt enkelt att tänka att man skulle göra si eller så innan man själv är en liknande situation. Det är egentligen en rätt så omänsklig situation att hamna i att behöva ta ett beslut man aldrig trodde man skulle behöva ta. Många kramar till dig och din familj!