Downs syndrom - Vi gjorde abort

Hej tjejer.

Jag har inte gjort en abort pga DS, men jag valde abort av en annan orsak, bl.a. för att min graviditet var en högriskgraviditet. Ingen sa att det var omöjligt, och det finns exempler på andra i samma situation där allt har gått bra. Men min man och jag valde att avbryta graviditeten, efter att ha upplevt vårt livs shock och levt i en dimma av sorg, och grubblat och tänkt i tre veckor. Jag var i slutet av vecka 11 när jag gick igenom aborten. Vi hade varit ofrivilligt barnlösa i 2,5 år innan jag blev gravid.

Jag vil bara säga, att jag också har provat den där ofattbara sorgen som man går igenom, när man väljer att avbryta. Och jag känner med alla er som är mitt i sorgen just nu. Det är nu ca ett halvår sedan för mig, och jag tänker på det varje dag, och om min själ tidigare hade en vit bakgrund, så känns den för evigt ljusgrå efter aborten. I början var den helt svart, inte av dåligt samvete, men av sorg och saknad.

MEN - jag har inte ångrat mig, för jag kände att vårt beslut var bäst för både barn och föräldrar, med de förutsättningar VI hade just då.

Jag vet hur ont det gör, när man berättar om det för andra, och de kanske säger - Jaha, jag skulle absolut ha fortsatt. Det är klart att andra människor kan träffa andra beslut än en själv, men man har inte alltid lust att höra om det. Man är så skör och osäker just då. Men på det sättet lär man sig att bli ödmjuk. Jag brukar tänka för mig själv:
"Ja det kanske du tror just nu, men du har bara haft några minuter att överväga något (medan jag berättade om det), som för mig var hela mitt liv under flera veckor. Mitt beslut var genomtänkt och du är inte jag, och jag är inte du".
Nu har jag lärt mig att leva med det, precis som man måste med alla andra sorger i livet.

Det gör också ont att se dem, som har valt att gå vidare. Men man måste hålla fast i sin egen lina, och följa den väg man själv har valt. Det gör också ont att se dem, som aldrig har behövt ta ställning. De som bara blev gravida, och där allt går bra. Det gör ont för att man saknar det man själv hade hoppats på. Inte för att man vill ha deras barn. Men jag lovar, det blir bättre igen!

För mig gick det ungefär 8 veckor innan jag fick mens igen. Det var lite som en seger när den dagen kom, för då gick mitt liv liksom vidare. Innan dess var jag i någon slags limbo, där jag inte var gravid och heller inte kunde bli det.

Jag tänker mycket på er, och tror på att allt kommer att bli bättre. Man klarar mer än man tror, och man blir ofta klokare på vägen. Var ödmjuk mot andra, som inte förstår dig. De har inte förutsättningar för att förstå.

Du är inte ensam!
Stora kramar til alla änglamammor och andra sympatisörer :) 

Hej igen!

Ja, det är skönt att höra från andra som upplever något liknande det man själv har provat. Jag var sjukskriven i ca 2,5 veckor - 1,5 vecka före och ca 1 vecka efter. Så jag hade ganska mycket tid med sorg innan själva aborten, så när den dagen väl var överstökad kände jag ganska snart för att vända tillbaka till mitt vanliga liv. Jag blev trött på att deppa på soffan.

För mig var det så, att jag skulle igenom två slags sorgarbeten. Först det omedelbara, med att inte vara gravid längre, känna dåligt samvete och sörja barnet vi inte fick. Men efter ett par månader kom en ny slags sorg. Den känsla av ensamhet som inträder, när alla andra har börjat glömma, men man själv känner fortfarande att det är en stor del av ens liv. Det är "början på fortsättningen", resten av livet som man ska leva vidare med den nya upplevelsen i bagaget. Jag pratade en del med min psykolog om detta, för jag var lite förvånad över att gå ned i en svacka igen. 

Vi valde att vara öppna omkring vad som hände, så vi upplevde ett enormt stöd från familj, vänner och kollegor.

Pernilla79: Vad tråkigt att det skulle bli så. Tror på att du kommer igenom den första jobbiga tiden, och att det ljusnar snart!

Till er andra som grubblar: Lycka till med era beslut hur det än blir. 

Kramar!