Usch jag hatar såna här trådar eftersom jag blir så illa berörd så egentligen förstår jag inte varför jag läser. Men ts, är det verkligen sista utvägen? Det är en omtvistad metod och många hävdar att barnen verkligen far illa av den. Måste du verkligen göra så här mot ditt barn, det finns ju andra "metoder" om man känner behov av att strukturera upp saker.
Föräldern är ju en lika stor del i samspelet med barnet. Om mitt barn skriker värker det i min kropp och jag kan bara inte låta honom ligga själv. Jag har kramats och kramats och skitit i det här med egen säng för när min son vaknar på natten vill jag kunna ta honom direkt intill mig och han ska bli lugn i att jag alltid finns. Man behöver ju inte vara nåt ess för att fatta att natten är skrämmande för en liten.
Men vad är det som gör att vissa föräldrar inte känner så? Som helt kallt kan ignorera sitt barns desperata skrik i fem hela minuter innan de går in och säger till att det är sovdags. Jag kan verkligen inte förstå det. Vi är byggda för att vilja ta upp en bebis som skriker, hur kan man komma förbi det som förälder?
Sen förstår jag inte varför man måste ha så himla bråttom med allt. Alla barn kommer att sova i egna sängar själva förr eller senare. Varför stressa på det med olika metoder? Vad är det som gör att vi bara inte kan ge barnen lite tid, särskilt när mycket visar på att finnas nära och ge respons på barns signaler ger trygga barn. Jag ammade min till sömns i 10mån och sen gick vi en kvällspromenad så han somnade i selen i 8mån och nu somnar han med någon av föräldrarna i sängen sen 2mån tillbaka. Såsmåningom kommer vi väl att läsa saga och släcka och så somnar han, sen går han och lägger sig själv efter ett godnatt. Men allt kommer, så varför bara inte ge det tiden. Vad är det som är viktigare för mig än att ge mitt barn en trygg tillvaro? Inget för min del kan jag säga. Sen har jag varit trött och less i perioder men nu börjar jag lära mig att allt går i olika perioder med barn. Det som är nu är borta nästa månad, på gott och ont.
Vattuman: Jag ifrågasatte nog mer varför vissa klarar av att ignorera sitt barns skrik. Jag kan tänka mig att man är väldigt väldigt desperat om man aldrig får sova och kan tänka sig att prova vad som helst för att få lite sömn. Mitt intryck av ts var att hon ville lära sitt barn att sova själv och som jag skrev i ett tidigare inlägg menar jag att det finns annat att prova innan man går på nåt så omtvistat som 5min-metoden. Självklart är alla barn olika, alla föräldrar likaså, jag vill bara uppmana till eftertanke. Jag skrev först i mitt inlägg "jag ifrågasätter inte ts´´s väljvilja och hur hon vill sitt barns bästa och kärleken till barnet" men raderade det för jag tyckte det var onödigt. På ditt inlägg förstår jag att det kanske inte var så, jag kanske uppfattas som ifrågasättande av ts i sig vilket jag inte menar. JAg vill bara uppmana till eftertanke och se efter andra möjligheter.
Nu verkar det som jag och ts skiljer oss i hur vi ser på barn och dess uppväxt och alla får göra som de vill. Jag tänker respektera hennes åsikt och hur hon vill göra och lämna diskussionen, hon efterlyste inte kritik.
för er som undrade varför barnet slutar skrika och anpassar sig samt vilken skada det tar kan jag försöka förklara.
Ur ett evolutionistiskt perspektiv är spädbarn helt utelämnade till sin vårdnadsgivare för sin överlevnad. Utan en vuxen i närheten så dör barnet. Barn lär sig väldigt snabbt vilket respons de får på ett beteende. Om barnet läggs själv i en säng i mörker innebär det en fara för barnet, det kan inte tänka rationellt att mamma är där ute utan det ligger ensam och dör snart om inte mamma kommer. Barnet får ångest eftersom det vet att det inte överlever utan vårdnadsgivarnen och börjar skrika för att tillkalla uppmärksamhet. Som ni själva säger lugnar barnet sig när ni kommer och tröstar, det är i trygghet igen, mamma är hos mig. Om ett beteende inte fungerar för barnet, som skrika i sängen inte gör, mamma kommer inte för det, då reviderar barnet strategi. Att jag ligger och skriker hjälper mig inte så jag sover istället. Problemet är att barnet somnar med väldigt hög stresshalt i kroppen och "lär sig" att skrika inte är ett sätt att tillkalla uppmärksamhet. För att överleva skapar barnet en annan strategi.
Alltså barnet lär sig inte att sängen är en trygg plats utan det konstruerar mer sannolikt nya strategier för att inte förlora föräldern. Om man går in och tröstar när barnet är ledset lär man det att det lönar sig att vara ledsen och skrika för att få den omvårdnad och tröst som det behöver för överlevnad. Det gör att barnet lär sig att mamma kommer när jag behöver, det lär sig att det är värt att tröstas och det får en bra självkänsla. Det sista låter kanske flummigt men jag hoppas ni förstår vad jag menar.
Nu är detta forskningsteorier och det är såklart upp till var och en att ta till sig. Hoppas ni förstod vad jag försökt förmedla.
Lojjis: Du skrev att "mamma och pappa gör allt jag vill, fin inlärning". Det är det när barn är så små. Första två åren bygger barn upp grunden till sin självkänsla och självbild. Det lär sig om världen är något att lita på eller inte. Men att låta en sexåring få precis som den vill och "dansa efter barnets pipa" är en helt annan sak. Man får helt enkelt anpassa sitt föräldraskap utefter vilken ålder barnet är i och vilka behov det har för att utvecklas på ett bra sätt.
Lojlis: Jo det lär ju sig, men frågan är vad det lär sig och varför. JAg vet inte om du läste inlägget ovan som inte var riktat till dig speciellt. Precis som du säger, de lär sig snabbt om mamma kommer när jag är ledsen eller inte. Frågan kvarstår ändå, varför slutar det skrika. Jo för att anpassa sig så mamma finns när jag behöver. Bäst att ligga här tyst och snäll och sova. Det innebär inte att barnet är glatt för det.
Jag undrar vad du tänker händer om ett barn slänger tallriken i golvet som ettåring. Om du inte tar upp den då, vad ger det barnet? Att det lär sig att om jag slänger tallriken i golvet med maten får jag vara hungrig? Barn i den ålder testar väldigt mycket saker, om jag släppar nappflaskan över kanten, trillar den i golvet varje gång? De upprepar saker för att förstå världen. Eller tänker du att de slänger den i golvet för det är roligt att mamma tar upp den varje gång?
Jag anser att man gör barnet en tjänst de två första åren genom att svara på signaler som skrik. Sen behöver man inte tillåta barnet att göra allt för det. Min unge får inte klättra ner i toaletten fast han vill, inte heller klättra i bokhyllorna för han vill. Det går att plocka bort barnet från såna situationer. Men att ignorera gråt och skrik för att barnet är rädd, anknytningssystemet har gått igång, ja det är inte bra.
Lojlis: Jag tycker inte man är en dålig mamma om man har barnet i egen säng. Det förstår jag verkligen att man vill ha. Det är inte dåligt för barnet att sova i en egen säng på nåt sätt. Det är att skrika i egen säng som inte är så bra.
Det där med hur lite större barn inte får som de vill är något jag funderar en del på och vilken nivå man kan lägga "uppfostran" på. Jag brukar ändå tänka att när de är under två år funkar det inte att låta bli att ta upp saker de slänger, det hjälper att inte ta fram saker man inte ska slänga. När barnet blir kring tre år är det snarare superviktigt att sätta gränser vad man får göra och inte. Barn utan gränser i den åldern blir osäkra.
Det är med andra ord viktigt att skilja på situationer där anknytningssystemet är aktiverat och inte. Det är väl det som är skillnaden på att inte ta upp en nappflaska ungen slängt på golvet och ignorera skrik och gråt när det ligger ensamt i sängen. Ett barn som druckit vad det ska far inte illa av att inte få som det vill, men det är skillnad på det som ligger ensamt i sängen och gråter.
vittra: Nu är det kanske överkurs att veta exakt vad som händer i olika perioder. Men om man vet, vilket jag är övertygad om att du gör, vad som händer i den åldern är det superviktigt med gränser.
Lojlis: Det kanske faktiskt inte är möjligt i alla åldrar. Jag hade aldrig kunnat göra det med mitt barn. Han är inte mogen för det än. Lika lite som han är mogen att lära sig skriva eller springa snabbare än han gör.
Den boken blev jag sugen på att beställa direkt 
Jag tycker också det blir väldigt otrevliga debatter i de här frågorna. Samtidigt förstår jag att folk blir upprörda. När man sitter med kunskap om hur barns psyke fungerar och folk står på sig till max när det gäller att försvara metoder som femminutersmetoden blir man ledsen, frustrerad och arg. Samtidigt förstår jag verkligen de föräldrar som lyssnar på bvc, gör sitt bästa och försöker hitta en dräglig tillvaro med sina barn, alla vet att det är tufft i perioder med småbarn. Jag förstår att man går i försvar när någon okänd internetsignatur hoppar på en för man gör något man tror kan bli bra, barnet sover vilket såklart måste vara bra.
Så visst att man ska få diskutera i fred och få tips. Samtidigt hade nog många haft svårt att ta att folk diskuterar barnaga på effektivaste sätt. För många som är insatta i anknytningsteorier och barns utveckling är metoder som går ut på att lämna barnet ensamt att skrika ungefär detsamma som att fysiskt misshandla sitt barn. Så jag kan också förstå att de här trådarna ballar ur. Det är känsliga ämnen och det blir nog svårt att nånsin komma ifrån. Samma med amning vs flaskmatning, resa bort en tid från sitt spädbarn samt hur mycket alkohol man kan dricka när man är förälder. De ämnena har jag svårt att se att kommer att bli neutrala.
Själv har jag alltid velat läsa på om barn och jag har alltid haft svårt att vara tvärsäker på något. Jag hade aldrig kunnat hävda med säkerhet att mitt barn kommit ur en separationsfas exempelvis. Hur vet man det?
Fast det är ju just det som är grejen. Man låter inte sitt barn skrika i ensamhet eftersom det gör ont i hela kroppen....behövs ingen forskning för att få fram den känslan.
Jag frågade tidigt i tråden men fick aldrig svaret, vad det är som gör att vissa klarar av att köra en sån här metod och andra inte? Jag kan bara tänka mig sjukt desperata människor bland de som klarar att ha sitt barn skrikande kväll efter kväll. Eller ni som kör 5min-metoden, hur klarar ni det?