Föräldern är ju en lika stor del i samspelet med barnet. Om mitt barn skriker värker det i min kropp och jag kan bara inte låta honom ligga själv. Jag har kramats och kramats och skitit i det här med egen säng för när min son vaknar på natten vill jag kunna ta honom direkt intill mig och han ska bli lugn i att jag alltid finns. Man behöver ju inte vara nåt ess för att fatta att natten är skrämmande för en liten.
Men vad är det som gör att vissa föräldrar inte känner så? Som helt kallt kan ignorera sitt barns desperata skrik i fem hela minuter innan de går in och säger till att det är sovdags. Jag kan verkligen inte förstå det. Vi är byggda för att vilja ta upp en bebis som skriker, hur kan man komma förbi det som förälder?
Sen förstår jag inte varför man måste ha så himla bråttom med allt. Alla barn kommer att sova i egna sängar själva förr eller senare. Varför stressa på det med olika metoder? Vad är det som gör att vi bara inte kan ge barnen lite tid, särskilt när mycket visar på att finnas nära och ge respons på barns signaler ger trygga barn. Jag ammade min till sömns i 10mån och sen gick vi en kvällspromenad så han somnade i selen i 8mån och nu somnar han med någon av föräldrarna i sängen sen 2mån tillbaka. Såsmåningom kommer vi väl att läsa saga och släcka och så somnar han, sen går han och lägger sig själv efter ett godnatt. Men allt kommer, så varför bara inte ge det tiden. Vad är det som är viktigare för mig än att ge mitt barn en trygg tillvaro? Inget för min del kan jag säga. Sen har jag varit trött och less i perioder men nu börjar jag lära mig att allt går i olika perioder med barn. Det som är nu är borta nästa månad, på gott och ont.