Osiris75 skrev 2010-10-13 19:36:07 följande:
Nej, man får inte ha ett för högt BMI.... Nya "oprövade" riktlinjer.....
De ska se till barnets bästa, självklart - men en undran..... har ett barn det bättre på ett barnhem än att komma till lämpliga föräldrar varav den ena överviktig?
Visst risken att den överviktiga dör i förtid är större MEN skulle det hända så finns ju pappan, mor-farföräldrar, mostrar, morbröder, farbröder, kusiner, vänner, bekanta m m - så barnet kommer INTE bli "ensamt" igen.....
Det finns INGET annat i vår utredning som säger att vi är olämpliga utom att jag är överviktig - har svårt att se varför övervikten skulle vara avgörande!
Jag skulle kunna förstå dem om jag vägde 200 kg, inte kunde jobba, ta hand om mig själv, hem, familj o inte kunde ta hand om ett barn - men det är ju INTE problemet i detta fall!
Undrar om nästa steg i samhället är att omhänderta barn till överviktiga föräldrar då dessa inte borde vara lämpliga föräldrar, även om de kan ta hand om sitt barn??
Vill inte leva i ett samhälle där bara "smala" har rätt att bli förälder.....
Jag tycker uppriktigt synd om er och hoppas att ni hittar en lösning. I första hand kanske du kan gå ned i vikt. Annars är det ju fullt möjligt att du faktiskt mår så bra som du skriver och att din övervikt inte innebär någon direkt risk. Du kanske är över 175 cm lång och dina dryga 100 kg kanske delvis består av muskler. Då behöver det ju inte alls vara lika illa som om du är 160 cm och dessutom väldigt otränad.
Med det sagt så undrar jag ändå om er utredare inte har klarat av att förklara skälen till att föreslå avslag pga övervikt. För det första så kommer sannolikt inget barn att bli kvar på barnhemmet bara för att just ni inte adopterar. Det är idag betydligt fler som vill adoptera än det finns adopterbara barn, i alla fall om vi pratar barn upp till fyra-fem år och utan svåra sjukdomar eller handikapp. Hade ni tänkt adoptera en sjuåring eller ett HIV-smittat barn så stämmer din tanke, men inte annars.
För det andra så är det inte "tillräckligt bra" att en förälder finns kvar om den ena skulle gå bort. Inget barn mår bra av att förlora en förälder, men just ett adopterat barn har redan varit med om många separationer och klarar kanske inte en till. Jag ser det på min egen dotter som får panik om jag ska resa bort några dagar. Hon är sju år och väl anknuten, men hennes tidgare upplevelser har gjort henne så separationskänslig att vi bland annat fått ta hjälp av BUP med henne. Jag vågar inte tänka på hur det skulle gå med henne om jag eller min man skulle avlida.
Alla kan förstås dö i morgon. Hur hälsosamt man än lever kan man bli överkörd av en drogad bilförare eller vad som helst, men adoptionsutredare har ändå ett särskilt ansvar att se till att barnen kommer till familjer där risken för nya separationer är så liten som möjligt. Det kan vara så att han/hon gjort en felbedömning i ditt fall, det vet jag inget om, men rent generellt är det inte konstigt att grav övervikt kan leda till avslag.
Jag hoppas att du inte ser detta som en spark på någon som redan ligger. Vi höll själva på att inte få adoptera (av andra skäl, dock) och jag vet hur det känns. Jag hoppas verkligen att ni hittar en lösning. Jag tänkte bara att det kanske är lättare att acceptera ett beslut om man vet vad det beror på och er utredare verkar inte ha kunnat redogöra för det.
) Hoppas ni får en bättre förklaring till varför ni inte får medgivande, om det egentligen ligger något annat til grund. Gå ner lite i vikt och kom tillbaka, om det är utvägen. Konstigt att ni fick gå igenom hela utredningen utan att de sagt något från början....... 
I mitt fall var det inför våra IVF-försök (då vägde jag tresiffrigt till mina 160 cm, urk). Mina kompisar var tvungna att gå ned för att kunna skicka sina papper till Korea. Det är bara att "tugga" i sig.