Hipp Hurra! Fira att svenska barnmorskor nu kan vägra abort.

I och med att det inte är en mänsklig rättighet att jobba inom vården så har man redan där valet att inte arbeta med arbetsuppgifter som går emot den egna personliga övertygelsen och religionen.
Man måste också läsa deklarationen i sin helhet och det i sig kan t.om innebära att länder fälls för att de har en för att de p.g.a. enskild vårdpersonal utifrån samvetsklausuler vägrar att ge kvinnor, män och barn den vård de har laglig rätt till.
Finns t.ex ett fall från Polen där en läkare fälldes av EU domstolen för att han inte tillgodosett en kvinnas lagliga rätt till abort och då ska vi komma ihåg att Polen har en strikt abortlagstiftning..

Problemet med sådana samvetsklausuler är att det inte endast i så fall kommer att kunna appliceras på aborter utan det gäller all form av medicinska behandlingar som någon kan tyckas vara oetisk och vad gör vi då?
Vad gör vi när någon vägrar att utföra organtranspl. därför att de tycker att det är oetiskt och går emot t.ex just den personens privata syn på religion?

Jag tror att det kommer att det i praktiken inte skulle innebära ett dugg annat än att om någon inte kan utföra de arbetsuppgifter som finns på en mottagning så kommer man heller inte att kunna använda personens tjänster och risken finns då att personen i fråga får se sig om efter andra arbetsuppgifter.
Vägrar du att utföra en arbetsuppgift som utförs så har man ju inget behov av personen i fråga.

Jag ser ett problem med en sådan lagstiftning och det är om man skulle börja införa samvetsklausuler i samband med utbildningar t.ex för då kan det innebära att patientsäkerheten naggas i kanten i och med att vi då får vårdpersonal som inte är kvalificerade och som patient vet du heller aldrig vilka kvalifikationer som den du stöter på besitter.
Och det här gäller alltså inte bara aborter. Det finns människor som har betänkligheter kring allt från IVF till organdonationer etc osv.

Du får inte abortera livsdugliga foster så redan där är det liksom stopp.

Om man är verksam inom vården så måste man alltid ställa sig frågan för vems skull man arbetar.
Är det för sitt eget välbefinnande eller är det för patientens?
Om det handlar om ett eget välbefinnande utan hänsyn till patientens behov av vård, hjälp och stöd så är man på fel plats och borde se sig om efter ett annat arbete.

Abortlagstiftningen är så utformad att vi har rätt till fri abort t.om vecka 17+6 och därefter om det föreligger synnerliga skäl_och_fostret_inte_är livsdugligt kan Socialstyrelsen bevilja kvinnan rätt till abort till senast vecka 21+6.
Det innebär i praktiken att inga livsdugliga foster får aborteras.
Tittar man då på den berömda och ack så viktiga statistiken så ser man att det för det första är väldigt få aborter som beviljas så sent och i de fallen så har det handlat om svåra fosterskador.

Det är precis det problemet jag ser om det här skulle vara verklighet. För det skulle ju innebära att det i värsta fall skulle kunna dyka upp läkare eller barnmorskor som egentligen inte har en fullvärdig utbildning och kompetens och då kan det bli problem för den patient som stöter på dessa när de söker vård. I värsta fall kan det gå illa och jag ser det som ett hot mot patientsäkerheten.

Då kan det gå som för Polen som fälldes för att de inte tillgodosåg kvinnans lagstadgade rätt till abort.
Det fallet var 2005 om jag inte minns helt fel och läkaren vägrade att skriva ett intyg på att kvinnan behövde en abort trots att det förelåg medicinska skäl till aborten. I den domen så hävdade rätten att kvinnans rätt till privatliv- och lagstadgad vård försummats och kontentan av det blev en fällande dom.

Påstår läkarna på Karolinska att de aborterar livsdugliga foster så bör de hålla hårt i legitimationen för då bryter de nämligen mot abortlagstiftningen och det är isåfall rätt allvarliga grejor

www.socialstyrelsen.se/statistik/statistikefteramne/aborter

Abortstatistik kan du hitta via länken här ovan.

Jag har lyssnat på det tidigare så jag behöver inte höra det igen.

BM har rätt att ta ställning men återigen så måste man ställa sig frågan- för vems skull utför jag mitt arbete?
Är det för min egen eller är det för patientens rätt till god vård?

Sena aborter är svåra just därför att det är i gränslandet mellan livsoduglighet och livsduglighet men även här måste man som personal alltid ställa sig frågan för vems skull arbetar jag.

En senabort är svår för alla inblandade men det innebär ju inte att man är tvingad att utföra dem i och med att du själv avgör var du vill arbeta. Som sagt att arbeta inom vården är inte en mänsklig rättighet. Bra vård och respektfullt bemötande däremot är det.

Gäller den nivån också om man har övertygelsen att blodtransfusioner är förkastliga?
Ska man kunna lägga in ett mandat och vägra rädda livet p.g.a. endera bristande kunskaper ( i och med en bristande utbildning) eller vägran att utföra arbetet?

Det rimliga är väl att om man anser att abort är fel så väljer man att söka sig till en vårdform som inte inbegriper den formen av verksamhet?