ADD symptom hos vuxna

Hej!
Hittade den här tråden efter lite sökande. Jag ska göra en utredning gällande ADHD.
Jag fyllde nyligen i ett självskattningsformulär (Brown ADD Scales) hos min pyskolog. Min psykolog menade på att med de poäng jag fick (88 p) var det högst troligt att jag har ADHD. Poängen säger ju inte mig så mycket, men ni andra kanske vet? Vad innebär en utredning, hur troligt är det att jag har ADHD!

Jag började läsa på om ADHD, läst "Flickor med ADHD" mm. Det var en lättnad. Det där var ju jag. Så upplever jag det precis. Jag är 28, och har alltid haft en inre kaos och en inre rastlöshet som jag inte riktigt förstått mig på. Det är som om jag aldrig kan stänga av, hjärnan går på högvarv, men som att det samtidigt blir kortslutning (hur jag nu ska förklara det) Men en drivkraft som folk har beundrats över. Jag gör plattfall på ansiktet om och om igen i livet, men har aldrig ro att ligga kvar, jag reser mig upp igen och försöker igen.

Jag klarade skolan, och i de ämnen jag tyckte var roliga hade jag topp-betyg. Men jag pluggade aldrig, klarade aldrig att göra läxor, gled igenom skolan på "begåvning" som lärarna sa. Fick alltid höra att jag "hade lätt för mig och om jag bara försökte lite skulle jag gå hur långt som helst". Det var lamslagande. Folk trodde jag var så smart, men var jag verkligen det? Jag kunde inte sitta still, jag kunde inte läsa läxorna på det sättet som förväntades, hade svårt att koncentrera mig, eller följa med om inte det var jätte intressant. Jag hade svårt att begränsa mig. Kunde inte skriva en sida som dom andra, det blev 24 sidor. Jag vågade inte försöka, tänk om jag misslyckades?

Jag har enormt dålig självkänsla. Jag accepterar inget annat än perfektion av mig själv, men aldrig av andra. Jag klarar aldrig av att vara perfekt och därför känner jag mig alltid misslyckad. Jag har alltid satt högre mål än jag kan nå upp till.

Jag har alltid kännt mig så misslyckad med ekonomi, med ordning på papper, allt. Det verkar vara en omöjlighet, hur jag än gör. Jag har provat allt, men det går inte. Jag har skämts så mycket och lidit av ångest och depressioner sen jag gick in i puberteten.

Jag fick barn tidigt, har kastat mig in och ur förhållanden och har nu 3 barn med 3 olika pappor. Behöver jag säga att det är ett projekt som heter duga, att få den tillvaron att fungera?!? Ensamstående på heltid och icke fungerande fäder till 2 av barnen.

Förra året så sa det bara smack, och jag fick en krisrelaterad depression, utmattningssymptom och har kämpat med att ta mig tillbaks. Det var när jag började KBT som jag fick lära mig att ångest inte är ett normaltillstånd.

När jag har läst om flickor med ADHD, vuxna kvinnor med ADHD, började jag komma till någon sorts förlåtande av mig själv. Började se att min dotter har ju samma svårigheter...här har jag varit så hård mot henne och frustrerad på henne...när hon är precis som mig. Allt som står om ADHD, stämmer ju in, det är ju precis sådär jag är, aldrig sitta still, aldrig lugn. Aldrig koll på läget (men jag är en jävel på att upprätthålla fasader)

Jag har nyligen börjat inse att jag kanske måste sluta upprätthålla en fasad om att jag klarar det, när jag inte gör det. Jag fixar inte det här "normala livet".
Matlagning, räkningar, ordning, nöjd, lugn och ro, handla mat...saker folk gör per automatik, kommer inte som en självklarhet för mig. För att klara saker som andra kanske gör på ren rutin måste jag lägga upp som projekt, och dom projekten klarar jag ändå aldrig av särskilt länge.
Jag klarar inte av att begränsa mig i städningen. Att börja plocka in matvaror i kylen kan sluta med att jag skurar fönstrena. Allt är en tävling, allt är vad jag kan prestera, och projekten blir enormt stora. Tycker det är tråkigt att sova, blir lätt utrtråkad, har alltid känt mig "annorlunda", mobbad i skolan, känt som om min hjärna, mitt inre är en enda röra och alltid undrat om alla andra har det så också? Lagom existerar inte i min värld och jag förstår inte hur folk gör "lagom".

Jag känner mig lite vilse, känner mig för närvarande lite som ett skepp, som seglar runt utan kapten, och det här skeppet håller på att ta in vatten. Hur ska man göra, vad ska jag göra?
Hur lång tid kan jag förvänta mig att utredningen tar, hur lång tid innan det sätter igång? (tålamod är inte min starka sida).

Hur klarar andra kvinnor av sin vardag, när jag inte ens kan handla mat. (har ju börjat se tydligare hur galet det är). Jag har ju matkonton som överskrider min ekonomi, för jag måste handla för flera tusen per gång för att få hem något som går att sätta ihop till middag. Häromdagen gick det mindre bra, när jag skulle handla lite middag och och inför kalas och jag kommer ut med räkor, majskolvar och pyntgelé??  Hur tänkte jag där? Det är ytterligheter, det blir lite antigen eller, hemodlat eller pizza. Igår skulle jag in och handla bindor, det var bara det jag skulle handla, men glömde bindor och kom ut med cocacola och biffar.

Faktum är att jag känner att jag håller på att bli tokig, och när jag drabbas av trötthet för att jag inte orkar köra i 250 hela tiden, så blir jag deppig. Är det såhär alla har det, eller har jag ADHD? Ni med ADHD, är det såhär det kan vara? Hur gör ni? Finns det någon som fick höga poäng på en första screening, men sen visade att man inte hade ADHD?

...och igen...inlägget blev långt (begränsning är inte min starka sida). Ber om ursäkt för det!

Och Ts symptomlista fick mig att skratta till lite, för det är ju så klockrent, jag kan inte ens säga att jag är några av sakerna, det är allt! Det är precis så jag är! Både enligt andra och mig själv!

Det där låter ju som fantastiskt bra strategier. Att ni kan hjälpas åt. Jag tror att om dom gör hembesök, så kommer dom ju även ha samtal med anhöriga. Så bara för att det ser städat ut, betyder ju inte att man inte har problem.

Jag känner lite att man är som en trisslott. Plötsligt händer det! Man kan vara en nitlott i flera dagar, men så plötsligt händer det och då briljerar man!
De senaste dagarna har jag försökt hålla mig fokuserad, och hemmet skiner. Jag har kört listor hela tiden. Fyller på stryker över när jag är klar. Får t om fylla i "tvätta bort sminket", "borsta tänderna" för annars blir det inte av. Allt som inte står på listan får inte göras, om inte jag skriver ner det. Måste försöka begränsa mig och göra det som verkligen behöver göras.

Jag fungerar ju så, det kan se extremt städat ut, men om man sen tittar bland högen av papper, ser man att det där inte funkar för mig. Faktum är, när jag ska briljera på ett område, så faller det i de andra områden. Alla andra områden faktiskt!

Jag har precis fått boendestöd, och det känns så skönt. Dom hjälper mig med vardagsstruktur, hur jag ska lägga upp scheman, handla osv.

Jag har ju svårt med det där med att vara konsekvent också. Hur gör man för att hålla ut, fullfölja det man sagt till barnen osv? Hur gör ni andra, för att inte glömma av, stå ut med skrik, inte ge vika osv? Hur lyckas man vara förutsägbar för barnen? Dom behöver ju också¨struktur, rutin och konsekvent beteende.
Jag känner mig ganska hopplös, det blir liksom inte bättre, jag känner det snarare som om jag blir en sämre mamma. Jag blir så frustrerad när saker inte går planenligt, när jag nu planerat att vara en fantastisk mamma. Lugn, duktig och "stabil". När jag nu försöker göra allt på morgonen. Komma i tid, bra frukost, komma ihåg matsäck, extrakläder mm. Då kan dom ju inte matvägra. Det förstör ju mina planer och då tappar jag bort mig, och allt blir galet!

Jag blir så himla trött hela tiden, för att jag inte får ihop det. Känns som om man aldrig hinner ikapp hur fort man än springer. Kommer det någonsin fungera och falla på plats?

Jag har ju inte fått en diagnos, men utredningen har inletts. Men nu nojjar jag istället, för tänk om det inte är ADHD, då känns det som om jag hamnar tillbaks på ruta 1, när det kommer till att få ordning på mitt liv.
Men jag har fått hjälp i form av boendestöd och jag är så glad för detta. Dom hjälper mig med vardagsstruktur.
Jag äter inga mediciner, för jag kan inte fungera alls på SSRI och SNRI preparat. KBT är det ända som kan hålla mitt humör något sånär i schack. Så jag går i terpi, massor. Jag har också fått avlastning med barnen, har olika stödkontakter och jag är sjukskriven.

Det bisarra är att jag mer ser mitt beteende, sedan jag börjat fatta att det inte är såhär det ska behöva vara. Hela min värld har ställts uppochner. Jag trodde ångest var ett normaltillstånd, att alla hade det varje dag tex. Nu börjar jag få lite småpanik när jag insåg att jag också är så himla vardagsglömsk. Igår hade jag åkt hemifrån och helt glömt att jag höll på att laga mat i ugnen. Kom hem efter 4 timmar, och undrade varför det luktade rök.
Jag brukar ju göra så, glömma strykjärn, glömt mat så det börjat brinna i köket osv. Men jag har tänkt att jag bara är lite klantig, sånt som händer. Men det händer mig ganska så ofta, ganska så mycket och det ställer till det som satan. Har inte kunnat köra barn till skolan för jag tappat bort bilnycklar, inte kunnat låsa dörren på 3 veckor för att jag inte hittat nycklar osv osv.

Jag känner igen mig fullt ut när det kommer till symptomen, men tänk om det inte är det. Jag har alltid vetat att jag är hyper, och tänkt att det är sådan jag är, men nu orkar jag inte längre lika länge, orkar inte dalarna. Orkar inte vara så ojämn.
Blev det bättre för er efter diagnosen? Känns lite som om jag vill veta idag om det är ADHD? Jag orkar inte vänta. Jag har inte tid! Vad jag menar är att jag nog är lite rädd att höra att det är såhär det ska vara, att det är fullständigt normalt, för jag orkar inte att min hjärna går på högvarv, att jag blir deppig så lätt, för att sedan tråka ihjäl av att vara deppig så att jag måste resa mig upp och köra på i 350km/h. Att jag aldrig bara kan promenera genom livet, jag måste sprinta i allt, måste tävla (i smyg såklart). Orkar inte leva med en konstant inre rastlöshet, alltid orolig i kroppen.

Jag undrar också hur era anhöriga tog det här? Under utredningen och efteråt. Min mamma är så ostöttande och faktiskt riktigt elak mot mig, så jag mår dåligt. Min pappa är den som ställer upp när det kommer till anhöriginformation. Men jag har så svårt att hantera min mamma. Hon tror inte på ADHD, tycker att jag genom att få en diagnos inte tar ansvar för mitt liv. Men jag har verkligen kämpat. Jag har hatat mig själv, gör det fortfarande. För trots att jag fattar hur man ska hålla ihop saker, får redskap för det, så kan jag inte hålla det. Jag kommer in på sidospår, orkar inte, tröttnar, eller glömmer helt enkelt av det. Jag får spel på mig själv. Hur svårt ska det vara liksom. Kul att va på topp ena timmen och sen nästa, tycka att livet är sååå tråkigt för att inget händer.
Sen har man också alla jävla tankar i huvudet som man inte kan styra. Folk säger att jag är för mycket i huvudet. Jag vet det! Hjälp mig stänga av det då!!

Tack för ditt svar! Försöker lugna mig lite, även om tillförsikt inte är min starkaste sida.
Svår bit det där med anhöriga. Ändå är jag ganska så säker på att båda mina föräldrar har ADHD. Flera släktingar på min mammas sida. Hon säger själv att hon lätt skulle kunna få den diagnosen, men hon vägrar prata med dom som utreder. Så i min familj är det ju väldigt normalt att vara såhär. Ständigt rastlös, (alla flyttar vi 1 gång om året ungefär), hyperaktiva mm. Men jag är den som kraschar, om och om igen. Så för mig så funkar inte livet riktigt alls.

Ni som har ADHD och har barn. Märker ni att något av barnen har symptom. Herriditeten är ju stark, och jag är ser ju tydligt hur lik min dotter är mig. Jag vet liksom inte hur jag ska göra. Lärarna har frågat om jag vill att hon ska utredas och jag har bestämt att vänta. Först mig, sen få vi se hur man går vidare. Däremot har jag gett dom tips och råd, för vad jag själv behövde och hur jag själv löste det i skolan för att kunna hålla intresset. Jag behövde nämligen ha mycket att göra, handarbete i händerna samtidigt som läraren pratade osv.
Men ni andra, hur gör ni med era barn?

Ja, jag hoppas också att det ska lätta på något sätt. Jag vill så gärna förlåta mig själv, försöka släppa på skamkänslorna, då jag alltid känner mig misslyckad. Jag önskar verkligen jag kunde hitta ett sätt, där jag kan fungera och ta fram mina bra egenskaper, utan att hela världen, hemmet och allt rasar. Jag vill lära mig att ställa rimliga krav på mig själv, för det gör jag inte som det är nu. Jag vill sluta bränna ut mig själv, lära mig att begränsa mig och få en fungerande vardagsstruktur!

Jag har fått lite indikationer på att min minsta är ganska så överaktiv, men inget som är jobbigt änn sålänge. Både skola och barnomsorg har meddelat/berättar för mig nästan dagligen att barnen har en stark konstnärlig ådra och är oerhört kreativa. Det är ju positivt. Men på dottern märks problem med sociala relationer och på min minsta märks ett tydligt nästan "hyperaktivt barn". Har även kontakt med en familjehemsbehandlare som frågat om inte han är "liiite" som mig.

Är ni rädda för att barn blir stigmatiserade av en diagnos. Räcker det om jag tar den eventuella smällen, men använder verktygen och kunskapen för att applicera på barnen...om ni förstår vad jag menar!?

Ja, man är ju livrädd att dom ska säga: "Du är normal! Hejdå lilla vän och lycka till med allt!" när man känner sig fullständigt alienated! Blir liksom att man hamnar tillbaks på ruta 1. På måndag ska jag tillbaks till psykologen. Anhöriginfo inlämnat, så att han hunnit gå igenom dom formulärena till på måndag. Ingen aning vad som händer på måndag, men ser det som steg 2 då...lr 3 kanske det blir. Får försöka med tålamod (för det är jag så himla bra på ).

Men dom jobbar ju med folks "psykiska ohälsa", så är det inte ADHD, så kommer dom hitta vad som är vad till syvene sist. Tror du inte det?

Haha! Åh, det är så frustrerande det där! Jag har gått med toapapper som bindor i dagar för att jag glömmer att köpa bindor när jag går in i affären!

Idag hände något som aldrig händer (eller det gör det kanske...men). Jag satt hos kuratorn och sa just: "Jag glömmer iaf aldrig mina barn". Åker sen därifrån och direkt hem och kommer då på att jag skulle hämtat min dotter för 40 minuter sedan när hon slutade skolan och ta henne till tandläkaren. Jag hade helt glömt av henne. (det fanns i bakhuvudet, men som om jag ändå inte gjorde kopplingen) Som tur var hade hon tröttnat på att vänta och gått till fritids, och vi kom bara några minuter försent till tandläkaren. Jag dööör! Det blev värre! Det är som om stressen fullständigt ställde till det för mig idag. Så hos tandläkaren skulle jag lista barnen och fyller i fel pappa på barnen (det är ju olika pappor där ju). Haha!

Haha! Ja, idag kände jag att jag inte riktigt hade koll på läget! Helt i mina egna tankar och hyper som en påtänd hamster!

Skönt att höra att man inte är ensam iaf! Härligt att höra!

Tack för ditt svar!
Förra veckan hade jag samtal med BUP igen, på önskemål från skolan. Min dotter har gått på BUP i samtal ett tag gällande bearbetning av vad hon sett och levt i (jag levde innan i ett våldsamt förhållande där jag och barnen vart utsatta). BUP tyckte att jag skulle utreda min dotter, och nu i veckan ska jag ha samtal med lärare, kurator och skolsköterska. Det är det sociala som ställer till en hel del i skolan. Hon är populär, men kanske för populär och hon kan inte koncentrera sig. Så det påverkar allt just nu. Hon är uppkäftig mot lärare, kan inte sitta still, osv. Mina 2 andra barn är ju yngre, och jag tänkte att man kanske ska vänta tills dom börjar skolan innan man tar något beslut.
Jag har bara lite svårt att veta hur jag ska göra, hur jag ska hantera min dotter. Det är jätte svårt, och jag kan bli tokig ibland känns det som. Helt omöjligt att be henne att vara still, att ta det lugnare.