Får väl inflika lite att även om dessa symptom kan passa in på många mer eller mindre så är det ju inte fören det är ett så pass stort hinder i sin vardag som man behöver hjälp för det.
Sen har jag nog aldrig stött på en diagnos som är så ifrågasatt som just ADHD vilket är otroligt frustrerande för oss som lever med det.
Anonym (Fundersam 2) skrev 2014-03-05 08:47:05 följande:
Får väldigt många funderingar då jag läser i denna tråd. Sökte mig runt på internet efter att jag pratade med en vän om hans diagnos och vi är väldigt lika på många sätt. Det här med diagnoser i allmänhet gör mig så himla skeptisk till allt vad det innebär. En stor del av mig tror att det bara är en produkt av hur vårat samhälle ser ut idag om jag ska vara ärlig. Det förminskar naturligtvis inte allas problem och behov av hjälp, men det är snarare bara min egen tro på vad som egentligen är förklaringen till varför alla mår så dåligt och blir diagnostiserade till höger och vänster.
Jag har dessutom jobbat väldigt länge med just diagnoser själv så är ganska insatt i den mängd problematik som finns och att det faktiskt inte finns en mall för varje diagnos eller fall vilket gör det hela ännu svårare att placera folk i dessa fack och hjälpa på något sätt.
ALLA har ju vissa av dessa symptom beroende av en mängd olika faktorer skulle jag vilja säga. Så kanske behöver vi alla hjälp men är olika förmögna att hjälpa oss själva eller hantera de problem vi har bara.
Jag har absolut en hel del av de "symptom" som beskrivs här i tråden, och lider av det i olika situationer precis som andra lider av sina "symptom" de har som inte skulle anses ha en diagnos.
Har ingen utredd diagnos vad jag vet i min släkt, men min far led av ångest i stort sett hela mitt liv och har gått igenom drevet med psykologer och mediciner som aldrig gjort det bättre för honom under hela hans livstid.
Han är en extremt lärd och allmänbildad man som är väldigt medveten om sin problematik och som sökt hjälp för det men aldrig riktigt hittat någonting som hjälper.
Han blev dock lugnare efter sin pension och verkar ha hittat ett slags lugn som han inte hade tidigare men hävdar fortfarande att han har kvar samma problematik. Enligt honom är det en kombination av fysiska ( mindra dopamin) problem och saker som hänt i hans barndom som orsakat en del av hans psykiska hälsa. Hans läggning är den att han alltid varit oerhört tankspridd, tidsoptimist,ångestfylld i faser. Alltid sovit dåligt. Problemet är ju också att den dåliga sömn han alltid drabbats av sätter igång allt det andra han har problem med. Ångest, tankspriddhet och ångest kommer ju också av all brist på sömn. Som ett ekorrhjul.
Jag själv har aldrig direkt haft dålig sömn på det viset under större delen av mitt liv. Men har alltid varit väldigt tankspridd, och lite av en dagdrömmare. Jag har absolut en läggning för ångest och att må skit i faser i livet, och har accepterat att det kommer och går. Pappas situation har paradoxalt nog hjälpt mig eftersom jag bestämde mig tidigt att skaffa mig verktyg för att inte hamna i hans situation. Ibland går det och ibland inte.
Hade aldrig några stora problem i skolan utan var ganska medelmåttig män hade svårare för logiska ämnen och lättare för kreativa. Så det jag inte var intresserad av har jag alltid haft svårt att koncentrera mig på
Både min far och jag har sökt oss till idrott och det verkar ha hjälpt oss båda mest. Har varit ganska framgångsrik där och aldrig haft svårt att hitta fokus för det. Och min far säger alltid att det är det ända som har fungerat för honom då han känt ångest i tillvaron.
Hela min barndom har varit ganska lycklig dock, och ska jag analysera de saker och stunder då jag inte varit lycklig tycker jag det mer handlat om yttre faktorer mer än mina fysiska. Skillsmässa och saker som hände runt tonåren rörde till det( men det verkar det göra för de flesta).
20 år och frammåt har det gått upp och ner, men även här tycker jag att trots väldigt mycket som har hänt mig privat( dödsfall, besvikelser, livet etc etc) att alla dessa fysiska begränsningar har hängt med i bakgrunden men inte varit orsak till problem mer än de yttre faktorerna som spelat in. Om jag skulle kunnat väja och ta bort allt detta som hänt mig, så kanske jag skulle få reda på hur jag hade mått. Men det går ju inte.
Vad vill jag säga med allt detta? hehe...ja, bara att jag känner igen mig i väldigt mycket av det alla säger här och skulle kanske visst kunna stämma in på någon form av diagnos. Men samtidigt är det väldigt svårt att fastställa om det är något som skulle kunna hjälpas eftersom det är en produkt av saker som hänt mig men även från en del av min läggning.
Saker jag känner igen är: tanskspriddhet. lugn, drömmande, distraherad, väldigt engagerad i speciella projekt( här kan det dock vara samma projekt väldigt länge, men ibland dyker det upp nya) där jag läser om allt, svårt med närhet om det inte är på mina villkor, tidsoptimist, svårt att planera och organisera( även om jag hittat verktyg för att hantera även detta). Och en del andra grejjor.
/Fundersam.
Lite historik om ADHD/ADD.
adhd-npf.com/adhd-historia-del-1/
Visst kan vissa delar förstärkas när vi nu lever i ett samhälle där man ska jobba och prestera på ett annat sätt men dessa svårigheter har uppmärksammats även längre tillbaka.
Tycker det är intressant med din pappa att han hittat ett mer lugn nu som pensionär vilket inte låter helt konstigt för mig om han nu skulle ha just ADHD/ADD. Många med denna diagnosen har ofta svårt att ha ett heltidsjobb för sånt som andra utan diagnos tycker är en självklarhet tar så mycket mer energi för oss med diagnos. Bara att orka med alla hushållssysslor kan vara jobbigt eller att handla tex.
För min del så kommer jag aldrig kunna ha ett heltidsjobb för det skulle få mig att gå under. Det tar så mycket energi att bara få min vardag att gå runt med hem och barn att jag får vara glad om jag ens kommer upp i 50%. När man räknar in hur mycket jag orkar så får man även räkna med restiden dit och hem eftersom även det tar mycket energi.
Så din pappa har kanske inte samma krav på sig nu som pensionär och kan vila upp när det behövs vilket gör stor skillnad. Nu känner jag inte din pappa så detta är ju ren spekulation från min sida men vill dela med mig av min egen erfarenhet om denna diagnosen.
Min son har också rätt grav ADHD och det är samma för honom. Han har egen assistent och klarar inte att ha lektioner i sin klass men ändå så orkar han bara fram till lunch. Sen är han för trött i huvudet för att orka mer och får göra lite mer lättsamma saker efter det.
Sen detta med att man söker hjälp i större utsträckning här mot vissa andra länder och kulturer tror jag kan stämma. Men detta för att det numera är mer okej här att faktiskt må dåligt psykiskt och att det inte är tecken på svaghet på samma sätt. Även att hjälpen finns att få vilket det inte gör i vissa länder kanske.
