Fru U skrev 2010-11-27 12:29:27 följande:
Okej, så hon hade alltså inte värkproblem också. Du drog ihop alla på en gång, helt oki bara vi är med i svängarna
Har man aldrig lidit av social fobi och panikångest så är det nog svårt att förstå att förutsättningarna är totalt olika om man själv får bestämma om ett möte ska ske, när det ska ske och hur det ska ske. Du har så vida jag vet väl ingen aning om hur hon faktiskt mådde när hon åkte buss? Hon mådde kanske skit men tyckte det var värt det för att trots allt komma iväg och träffa någon. Och hur vet du att hon verkligen träffade de hon bestämt möte med? Att den sociala fobin inte kom i vägen och slog undan benen för henne och satte p för mötet?
Ja sant så kan det ju ha varit. Nej jag kanske aldrig kommer och förstå;) Spelar ingen roll idag egentligen då de två personerna jag menar har för längesen försvunnit ur mitt liv, men att de är sjuksrivna fortfarande vet jag;)
Jag var själv långtidssjukskriven i 2 år för jag gick helt enkelt in i väggen. Jag klara ingenting hemma och möten med andra människor var totalt uteslutet. Min mamma fick sköta om mig. Min läkare kom hem till mig. Sista 8 månaderna började jag må bättre. Men istället för att gå och shoppa,resa och festa började jag direkt arbetsträna för att kunna komma ut i arbetslivet igen. Jag klarade först inte av och vara bland folk, men då jobbade jag hemifrån med dator och telefon tills jag var stark nog och komma ut i verkligheten igen. Därför jag nog inte förstår vissa människor som är sjuksrivna för en sak, men klarar av och göra den 99 gånger av 100.
