Är det okej att en person som är sjukskriven (som inte klarar av att jobba) går ut på krogen och roar sig, reser eller tar en shoppingrunda på stan?

Ja givetvis. Jag har varit sjukskriven i  ett halvår. Varför skulle jag tvingas gömma mig hemma för att jag inte klarar av att arbeta? 

Hoppsan...Själv blev jag skickad mellan 2 olika läkare TRETTON gånger för att de skyllde ansvaret på varandra. Ärendet kom bort hos försäkringskassan TVÅ gånger, tills jag personligen åkte dit och lämnade det och tvingade en människa att skriva under att hon tagit emot mina papper. Det tog mig 7 år att få min diagnos trots förtvivlade försök, åtskilliga sjukhusvistelser och diverse lidande. Så enkelt var det ja. 

Dummaste kommentaren ever. Är jag inte sjuk på riktigt för att jag var hemma under en lång period? Jag är kroniskt sjuk och tvingas äta mediciner och gå i behandling för att kunna SE och för att kunna röra mig vissa dagar. 

Och depression...Visst är det "bättre att göra nåt än att sitta hemma och vara ledsen". Låt oss nu tänka till lite. När din familj dött i en trafikolycka och du blir våldtagen och får HIV på väg hem från begravningen ...då ska du fan inte sitta hemma och vara ledsen! Gå och JOBBA! Och om du inte jobbar ska du fan inte orka ta det där första steget som det innebär att till slut orka träffa bästa kompisen för en fika. Första steget tillbaka ut i verkligheten. Våga vistas ute bland folk utan att vara rädd att bryta ihop totalt. Nej för helvete! Gå och sök JOBB!! Det är det första du ska göra! Bryter du sedan ihop får du väl sluta och söka ett nytt jobb. Men du träffar INTE andra människor som ett led i sorgearbetet. Du ler INTE och du stiger inte ur sängen i annat syfte än att söka arbete! Tanken på det hjälper dig säkert att bli frisk. 

Jag kan berätta för dig om en liten flicka jag känner. När hon var 5 år började hennes mamma hata henne. Hon misshandlade henne kontinuerligt tills hon var 12. Då knäckte modern hennes näsben och skolan fick upp ögonen. De sände henne till en kurator och kallade dit mamman. De sade till mamman att hon inte fick slå flickan. Flickan gick hem och fick stryk. 2 dagar senare försökte flickan begå självmord första gången. På sjukhuset blev hon tillsagd att sluta sjåpa sig och vara uppmärksamhetssjuk. Flickan slutade äta och utvecklade en allvarlig ätstörning.

Flickan försökte sedan ta livet av sig 13 ggr. När hon var 18 blev hon frihetsberövad och våldtagen och misshandlad av en äldre man. Domslutet: Brist på bevis...eftersom flickan inte vågade anmäla omedelbart. hon försökte då begå självmord igen och lyckades nästan. Så hon hamnade på en låst psykiatrisk avdelning där hon låg i veckor i "kö" utan behandling. slutligen kom en doktor och skrev ut starka antidepressiva.

Flickan återvände till sin familj och misshandeln fortsatte. Hon var vid detta laget så nedbruten att hon inte orkade förmå sig att ens prata. Hon var bara den "tysta" tjejen som var konstig. 4 år senare hade hon lyckats ta studenten och få hjälp. Hon var framme i "kön" och fick äntligen en diagnos och behandling.  Men hon hade svårt att öppna sig och känna tillit efter att ha blivit avvisad sedan hon var barn.

Under kommande år byttes hennes terapeut FEM ggr. Varje gång hon lyckats börja känna sig trygg gjordes nedskärningar. Idag är den flickan 25 år. Hon har gått ut gymnasiet. Hon går i terapi. Hon arbetar halvtid. Hon drömmer om att bli sjuksköterska och kunna börja studera snart. Hon måste ständigt lyssna på folk som menar att hon är en "parasit" som snyltar på systemet. När det i själva verket är systemet som rövknullat henne sedan hon var barn. Men det är klart. Det är väl bara för henne att borsta av sig och gå och jobba? 

Jag går ut och festar hur mycket jag vill när jag är sjukskriven. Min arbetsgivare kan inte ha mig på jobb under premisserna "Jag kommer att behöva vara hemma 3-4 dagar i veckan men jag kan inte på förhand säga vilka dagar det blir. Det kan jag bara lämna besked om på morgonen, en timme innan jag ska arbeta så du får 4 av 5 arbetsdagar ringa in en vikarie akut". Det funkar inte så. Och om jag mår skitbra den femte dagen...då går jag ut och dansar om jag vill och kan! (Jo, det finns sjukdomar som arbetar på det viset) 

Ja och det var ändå inte hälften av vad hon gått igenom. Men hon borde ju ha tagit sitt ansvar som femåring och sett till att få hjälp! Om inte, bör hon inte må dåligt idag. Och går hon ut med mig och fikar en kväll ska hon bannemej skämmas och söka jobb istället. Att det sedan krävs övertalning, kramar, tröst och stöd från min sida för att hon ens ska våga vistas bland människor spelar ingen roll. hon borde vara på arbetsförmedlingen. 

Exakt- Jag höll på att dö i somras. Jag fick ingen vård. Ingen fattade vad det var med mig. Jag har ju varit sjuk i så många år. Ingen har haft tid och möjlighet att ge mig en diagnos eller undersöka saken. Jag har felmedicinerats i 10 år och det ledde slutligen till att viktiga inre organ kolapsade. Inte ens då fick jag hjälp. tre gånger kom jag in med ambulans halvt medvetslös och gråtandes av smärta. Jag skickades hem igen. Tills jag inte vaknade mer. Men det är klart...Det är lätt att få rätt vård idag!

Javisst. Du har verkligen helt rätt. Blåsljuden på hjärtat hör du med ditt mammaöra och alla tänkbara invärtes diagnoser ett barn kan ha kan du behandla. Varför blir du inte bara miljardär och världskändis? 

Jag har svårt att lyssna på en människa som inte kan få barn när det kommer till graviditet, förlossning och följdsjukdomar. Samtidigt är jag glad om människor som gladeligen skulle låta sina barn lida till döds inte kan få några! Det är för mig som förälder självklart att mitt barn ska få vård om han behöver vård och jag skulle aldrig kunna neka honom den vården. Det vet jag. Eftersom jag har upplevt den ultimata kärleken som mamma. Och jag tycker synd om den som vill göra det men inte kan. Samtidigt ser jag det ironiska i hur bitterheten ibland leder människor så långt som till att håna sig själva. Att å ena sidan beklaga sig och vara förtvivlad över sin oförmåga att få barn, och å andra sidan skratta åt fenomenet tyder på att någonting inte står rätt till. Jag har sett det hända på FL och jag beklagar det verkligen djupt.

Ja det har hon svarat på. Då får den som behöver cancervård dö i lugn och ro hemma! För det skulle hon vilja göra!

Nej givetvis inte. Det är faktiskt inte tillåtet att neka sina barn vård om den behövs för att de ska överleva så hon skulle ju kunna fösöka. Jag kan inte ens föreställa mig den förälder vars barn får en allergisk reaktion och långsamt kvävs till döds, som reagerar med att lyfta upp barnet och säga "suck då var det alltså detta som var meningen. Men inte ska vi snylta på skattebetalarnas pengar. Vila i frid älskling" och gungar barnet som dör. Då är det fråga om en människa som är svårt svårt sjuk och i allra högsta grad borde få ta del av mina pengar. 

Visst tusan. Cancer kan man ju inte få om man inte varit på "mammografi"! 

Jaha. Du förstår inte vad som skulle kunna hända dig som är så allvarligt. Ok. För cancer och sånt skit är bara något som drabbar "de andra"...folk som gjort  "mammografi"? 

Attans vad dum jag är. Letar man inte fel kommer man ju givetvis inte upptäcka att ens barn är autistiskt. Ett annat alternativ är att man stänger in sig i ett mörkt rum och sjunger julsånger högt som fan tills man dör av en eller annan anledning. Då slipper man upptäcka mycket tråkigt!

I detta inlägget har du rätt i mycket. Men vad soc har med saken att göra förstår jag inte- 

Vad vet du om det? Om man medicineras 6 dagar i veckan på olika tider, vilket jobb skulle man söka då menar du? 

Min läkare tvingade mig till sjukskrivning fast jag verkligen inte ville. Jag blev övertalad. Hade jag inte accepterat läget då hade jag förmodligen varit jävligt sjuk idag. Eller kanske död. Men det vore väl naturens gång dårå.