Är det okej att en person som är sjukskriven (som inte klarar av att jobba) går ut på krogen och roar sig, reser eller tar en shoppingrunda på stan?

Vad jag menar är att ett arbete inte är en nödvändighet för att må bra. Inte att alla generellt skulle må dåligt av att arbeta

Och du är alltså arbetsgivare? Och har anställt flera långtidssjuka? Sjuka är inte attraktiva på arbetsmarknaden så är det bara, de kostar oftast pengar.

Ja, de som är kroniskt sjuka gör ofta ett väldigt bra jobb. Ett för bra jobb för att de ska må bra men de vill vara normala, som alla andra och lägger all energi på arbetet och trillar ihop sen.

För det behöver man inte ett arbete. För i så fall är det jäkligt få som har mänskligt värde.

All stress är inte likadan, precis som att alla människor inte är likadana.

Och kom inte dragandes med positiv stress för kroppen skiter fullständigt i varför man är stressad.

Och vad har det med mänskligt värde att göra? I så fall har inga barn och heller inga pensionärer eller arbetslösa något mänskligt värde och inte ens jag är så cynisk.

Mänskligt värde handlar inte om att arbeta.

Inte heller vilka mediciner hon var tvungen för att ta för att klara av det. Mediciner hon kanske inte kan ta om hon ska arbeta.

Jag åker på semester (nu är det länge sen sist) och vi gör väldigt mycket saker då men man får anpassa sig efter hur kroppen är. Man går kanske runt i en affär (eller för vår del snarare ett museeum) och då får man sätta sig ner och vila och låta kroppen återhämta lite av reservenergin (för den vanliga energin är redan borta), man går och fikar och sitter ner en längre stund några gånger om dagen.

Sen trillar man ihop på kvällen. Första semestern vi åkte på somnade vi sju varje kväll och sov 12-13 utan att vakna och ändå var vi lika trötta dagen därpå så när vi väl kom hem fick vi vila och ta det lugnt, men det var det baske mig värt.
-------
Det som jag avskyr med dessa trådarna är att alla förklaringar ses som självömkan, att man sitter på sitt arsle och inte försöker göra nåt för att fixa livet.

Jag säger som Mamita att det är inte så lätt att få hjälp, man får leta upp den själv och även om man gör det så har man den sjukdom man har och vad som går att göra är begränsat.

Att tro att man tycker det är ett behagligt liv att leva på existensminimum det förstår inte jag. Att tro att man tycker det är jättekul att vara hemma när alla andra lever vidare, går till jobb, att sitta ensam det förstår jag inte.

Visst finns det en generation (för jag tror det är mer än individer) som gnäller för små besvär men de som är långtidssjukskrivna (långtidssjuka öht) tillhör inte de som sätter sig ner och blir sittande för en fis på tvären. Tvärtom, de kämpar för att få den hjälp de har rätt till. Kämpar för att få träffa rätt läkare, för att få rätt medicin, för att få terapi, för att få sjukgymnastik.

Men samhällets resurser är vad de är och många gånger ses dessa personer som jobbiga. Jobbiga för att de kräver hjälp att leva istället för att sätta sig ner och invänta vad vården/samhället tycker är bäst.

Det som är tragiskt är att det krävs en anhörig (eller vän) som kämpar. Och det kvittar i prinicp vilken vård vi pratar om, så länge det inte är urakut vård, för så som systemet ser ut idag så krävs att man har någon som för ens talan om man ska få hjälp (rätt hjälp och inom rimlig tid)

Varför då? Är det bättre att hon sitter och sittar på en vägg? Är inaktiv?

Eller är det bättre att hon är social? Träffar människor? Och på sätt och vis gör något för andra?

Nej, det är väl bättre att hon sitter och tänker på hur ont hon har hela tiden istället. Det gör ju livet så mycket bättre.

Ja, det går säkert att jämföra tuppwarepartyn lite då och då med att jobba 4 timmar varje dag. Eller inte.

Än sen att läkarna har hotat att dra in körkortet? Varför har de hotat med det? Är hon en osäker bilförare? Farlig på vägarna?

Har hon sjukpension enligt de gamla reglerna så får man ha inkomst, man får ha jobb som inte är regelbundna och som man kan göra eller låta bli. Så ser systemet ut, gilla läget.

Okej. Naturligtvis får man lära sig leva med de begränsningar man har, är man farlig på vägarna får man låta bli att köra. Samtidigt som jag förstår att hon inte vill det för då blir hon förmodligen helt låst med tanke på värken (buss brukar inte vara ett alternativ och färdtjänst är inget hållbart alternativ+att det är svindyrt)