Bra initiativ TS!
Men nu fick jag problem. Ska jag svara i den andra tråden eller denna? ÄR det bara tillåtet att diskutera symtom i andra tråden nu? Å vad räknas till symtom?
Å varför finns det ingen smiley som slår sig själv i huvudet? 
Äh, skriver här.
Anonym (oj): Det jag ville ge respons på var det ditt senaste inlägg och det här med att vara asocial. Jag är exakt likadan. Har några få men nära tjejpolare men jag ringer aldrig till dom. Dels är jag väl ingen telefonfantast, mer åt det fobiska hållet. Men så kan det också gå ganska lång tid utan att jag ens tänker på mina vänner, jag lever nästan som om dom inte fanns 
När vi väl ses kan dom säga: Åh det var sååå länge sen vi sågs! Vadå, tänker jag, det var väl förra veckan, typ. Men då visar det sig att det kan ha gått månader, ja ibland halvår, år emellan våra "träffar" 
Och det, vill jag tillägga, beror inte på att mina vänner inte vill ses utan helt och hållet på mig och mina svårigheter med att få till en "träff". Vill man träffa mig i november får man börja ringa i januari. Nästan så illa är det. Och det beror då alltså inte på att jag är så fullbokad som det tar sådan lång tid.
Jag skäms för detta. När jag träffar mina vänner som jag tycker väldigt mycket om och vi skiljs åt och man säger: Vi måste göra det här oftare! så VET ju jag att så kommer det inte att bli. Det är inte att jag inte vill, men jag har så svårt för att samordna och planera något och när det väl ska till en träff så känns det så omständigt. Man ska duscha gaaaaaaaaaaah tråkigt, fixa det och det, spendera minst en timme med att leta kläder, ytterligare en timme med att prova kläder och sedan spendera minst 20 minuter på att leta efter nycklar, mobil och plånbok + hinna med bussen eller tåget som jag alltid missar och måste ta ett senare.
Jag orkar fanimej inte. För såhär är det varenda gång.
Fick ett sms för ett par månader sedan från en vän som undrade hur det var och ditten och datten. Jag tänkte att jag ska svara på det sen men så flöt flera veckor förbi och tillslut kom ett nytt sms från samma person som återigen undrade hur det var, att hon var lite orolig för att jag inte svarat. Jag skrev då tillbaka att jag glömt bort att svara och när vi sedan pratade i telefon sa hon att det inte ens fanns på hennes karta att glömma bort att svara på ett sms från en vän. Åtminstone inte i flera veckor eller t.o.m månader. Mig däremot händer det nästan jämt och det är svårt, när man ställs mot väggen, att förklara eller ursäkta gång på gång att man inte menar något illa med det, att man faktiskt VILL ha kontakt och ses då och då hur lite det än kan verka så.
Men trots detta har dom inte gett upp om mig och jag känner mig väldigt lyckligt lottad som har så fina vänner som de.
Btw
Kom på en sak jag ville fråga er andra. Eller det var två saker men den ena har jag förstås glömt.
Men den ena var i alla fall om det är fler kvinnor än jag här som upplevt att det varit svårare att passa in bland andra kvinnor än bland män? På te.x nya arbetsplatser, fester eller i skolan så har jag alltid känt att det varit enklare att "ta sig in" i killgruppen än i kvinnogruppen. Jag minns en fest te.x, jag kände ingen där förutom min pojkvän och det var tydligt uppdelning mellan tjejer och killar. Tjejerna stod i köket och fixade varandras hår och pratade mode och drack vin medan killarna satt i soffan i vardagsrummet, drack öl, lyssnade på hårdrock och pratade gamla festminnen. Jag minglade runt men drogs till vardagsrummet. Stämningen var så mycket lättare där och jag påverkas helt klart av sådant men så kände jag också att jag hade mer gemensamt med killarna än med tjejerna. Är det någon annan som upplevt något liknande eller känt detsamma?
*ADD*
till honom!. 