ADD eller ADHD hos vuxna -Mötesplatsen

Och varje jäkla dag snubblar jag över gubbens skor som står i hallen. Svarta skor mot svart matta i en obelyst hall är ingen bra kombo. Men jag borde veta att skorna står där ändå envisas jag med att snubbla över dom varenda gång. Och jag kan inte flytta undan dom heller eller tända lampan så jag SER vart jag går. Nä... Inte bara dåligt mörkerseende här alltså utan även dåligt minne OCH bekväm (fast jag kallar det försöka vara effektiv).

Förresten, jag fick kallelse idag till specialistläkare på det här stället där en ev utredning ska göras. Bedömingssamtal antar jag. Måste tyvärr vänta en hel månad innan jag får komma dit men nu vet jag åtminstone när.

Testa skriva Strulmajor i sökfältet på FB och när sökningen kommer fram väljer du "grupper" till vänster.

Tack! Ja ovissheten och väntan är jobbig som tusan men så länge jag känner att det går framåt kan jag stå ut.Jag har kikat på Julkalendern 1 eller 2 ggr. Verkar bra men tyvärr missar jag det alltid.
Det här med tvätten... det är ju så sjukt... vem säger att man MÅSTE fylla hela den där MEGASTORA tvättsäcken som rymmer ca 5-6 maskiner tvätt eller så och inte tvätta när den bara är halvfull? Visst måste "tänket" eller icketänket vara ADHD relaterat? Att man ska driva allt till sin spets... typ?

Jag har ingen diagnos men känner som sagt igen mig i så gott som allt i ADHD/ADD. Om mina barn har det är nog för tidigt att säga. Jag ska inte sticka under stol med att jag känner en viss oro. Min son som snart är 1½ är enormt aktiv och kör fullständigt slut på oss. Om det är normalt för hans ålder eller inte kan inte jag säga. Jag har inte speciellt stor erfarenhet av barn och särskilt inte så små barn. Den enda jag kan jämföra med är min dotter och hon ligger i lä när det gäller aktivitetsnivån vill jag påstå. Att jag nu misstänker ADHD hos mig själv kommer garanterat göra mig mer uppmärksam på mina båda barn men än så länge är det som sagt för tidigt att säga något.

Sen vad gäller andra som har ADHD så har jag ingen stor erfarenhet där heller. Jag har jobbat med barn och ungdomar som haft ADHD och Aspberger men aldrig umgåtts med någon som jag vetat haft en uttalad diagnos på papper. Jag har inga vänner, kanske möjligen en, som skulle kunna ha det och gubben min har det garanterat inte. Men jag tycker att alla i den här tråden verkar väldigt trevliga och högst normala så jag tror inte jag skulle ha några större problem att umgås med dom. Men att BO ihop med någon som har ADHD/ADD vete tusan om jag skulle fixa. Jag skulle inte ens vilja vara tillsammans eller bo ihop med mig själv nämligen

Det är garanterat inte jag heller. Kanske därför jag har så många kraschade förhållanden bakom mig? Jag har faktiskt fått höra av vissa pojkvänner att de varit rädda för mig. Ingen komplimang direkt  Mannen jag bor med nu är dock den mest tålmodiga och accepterande man jag någonsin träffat. Han brusar aldrig upp, är väldigt laid back och tar mig för den jag är även om han förstås kan irritera sig på mig vansinnigt mycket ibland. Men jag tror nog det behövs en viss typ av man för att orka med mig och mina egenheter. Om han var som jag skulle det bli någon slags maktkamp. Jag kan nämligen vara väldigt dominant och bestämmande.   

Det här som anonym (gravid) skrev om att ha lätt ADHD. Jag funderar lite på det, vart går gränsen för lätt och svår? Får man ens en diagnos om det visar sig att man "bara" har lätt ADHD?

Nu vet jag ju inte säkert om det är så men jag tror eller inbillar mig att mina ADHDtendenser inte syns eller märks för det otränade ögat, så att säga, utan att det är mer i en nära relation med mig som det märks att jag inte är som andra. Framförallt om man bor ihop med mig. Jag tänker också att vissa saker har jag lärt mig gömma eller dölja eller bara lärt mig hantera. Te.x har jag blivit bättre på att hantera stress och obekväma, oförutsägbara händelser. Kort och gott har jag mognat ju äldre jag blivit men jag är fortfarande mycket mer omogen än vad mina jämnåriga vänner är. Rent mentalt känner jag mig inte mycket äldre än säg, 13-14. Jag har kvar samma attityd som jag hade då, lite samma tänk, trots och göra revolttänket. Däremot skulle jag inte påstå att jag beter mig som en 13-åring, jag har ju mycket, mycket mer ansvarskänsla idag, mer livserfarenhet och en vuxnare approach men det omogna tänket finns faktiskt kvar även om det inte är lika tydligt. 

FAN nu tappade jag tråden!   

ÄH! Det jag funderade på var väl egentligen skillnaden mellan lätt och svår ADHD... vad som räknas som lätt och vad som räknas som svår. Nån som vet? Eller bedöms det hela individuellt?

Vägen till ett körkort var inte helt problemfri. Allt som allt tog jag 28 lektioner om jag minns rätt och det är ganska många, tror jag. Då hade jag ändå övningskört ganska mycket med morsan innan. Jag hade lite svårt med att få grepp om frikoppling, broms, gas och växla, det är ju som sagt en del att hålla reda på. Men när det väl satt så satt det. När det kom till själva körningen minns jag att jag hade problem med att reglera gasen, det blev antingen för lite = motorstopp eller för mycket så att motorn rusade. Första gången jag körde stadstrakfik med morsan kom jag på en 50-väg och skulle svänga höger. Jag bromsade inte in innan utan svängde bara och jag minns än idag hur mamma skrek att jag var galen och sedan tog hon över vid ratten.

Innan jag fick körkort hade jag en moped. Vet inte hur många ggr jag körde omkull med den. En gång orsakade jag en liten bilolycka genom att göra en U-sväng. Jag smet från platsen och körde direkt hem och vad står på uppfarten om inte bilen som hamnade i diket p.g.a mig. Det visade sig vara en vän till pappa som hade kört bilen och han hade tydligen sett att det var jag, oops  En annan gång blev jag bländad av solen precis innan jag skulle svänga höger men svängde för tidigt och körde rakt in i en stenmur. Jag klarade mig med bara något skrapsår men mopeden vart rätt illa tilltygad.
"Problemet" (för det är ett problem på sätt och vis) är att jag alltid varit helt orädd. Orädd och nyfiken. För mig fanns ingen tvekan om att inte ta körkort, jag älskade ju höga farter. När jag väl fått körkortet i handen och lånade morsans bil till skolan var det en enormt skön känsla... frihet... och jag var inte det minsta rädd. Tvärtom.

Hej och välkommen hit framförallt! Vill du berätta mer om din dotters problematik? Alltså, vad är det med henne som gör att dom bedömt henne som någon med adhd-problematik?