ADD eller ADHD hos vuxna -Mötesplatsen

Tack för snabbt svar! Jag tyckte att titeln lät så bra, alla vill ju förstå sig själva liksom..

Men då ska jag satsa på att läsa "vuxna med damp/adhd" istället :)

Ja det tycker jag, den är mycket välskriven och lätt att läsa. Märks att författarinnan där har mycket och lång erfarenhet av adhd-personer för hon verkar veta hur upplägget för en bok ska vara för att den ska bli intressant, i alla för mig

Vet inte om det var i den här tråden jag nämnde om en vän till mig som misstänker adhd hos mig.
Hursom, samma vän har arbetat inom psykvården i över 10 år och mött många vuxna med adhd eller adhdrelaterad problematik. Och vi snackade som bekant om detta (att jag skulle ha adhd) för ett tag sedan och då kom ordet konsekvenstänkande upp, eller kanske snarare bristen på det. Den här vännen har en förmåga att få mig att se saker på ett sätt jag aldrig kunnat tidigare och inte skulle klara utan henne. Hon är rak och ärlig, ingen stryka-medhårs människa och det är bl.a det jag uppskattar och tycker om med henne. I alla fall så, tog vi upp en del händelser eller situationer i mitt liv där det var/är tydligt att jag brister i mitt s.k konsekvenstänkande. Bl.a diskuterade vi en grej som hände för en 3-4 år sedan då jag, som precis hade ätit upp en banan, slängde bananskalet på trottoaren. Den här vännen var med och såg vad jag gjorde och sa åt mig att ta upp skalet och slänga det i en papperskorg istället. 
Jag tyckte hon var mammig och töntig, trotsade imot lite, skrattade åt det hela men gick tillslut och slängde det jävla skalet i en papperskorg som stod kanske 10 m bort. 

Nu kom alltså den här händelsen upp när vi träffades sist och hon ville veta hur jag tänkte. Jag berättade då att jag nog inte tänkte så mycket alls... typ "Jag lägger skalet här... så länge". Jag såg ingen papperskorg, hade ingen lust att bära omkring på skalet tills jag hittade en heller och tyckte väl att äh vadå, jag kan väl lägga det här på trottoaren då, det är ju ändå ingen som ser. Min vän tyckte att detta var otroligt omoget "tänkt" av mig. Hon frågade om jag inte tänkte alls på konsekvenserna. Vilka konsekvenser? blev mitt svar. Och hon räknade upp lite olika, bl.a miljön och tänk om alla människor slängde skräp omkring sig. Jag försvarade mig då med att det ju faktiskt inte var ett vanligt skräp, utan ett fruktskal och det vet ju alla att det med tiden förmultnar och försvinner ner i jorden. Då skrattade vännen åt mig, skakade på huvudet och tyckte jag resonerade helt galet. Men det hon insåg i detta som jag berättade var att jag helt saknar eller i alla fall har brister i mitt konsekvenstänkande. 

Så nu undrar jag, hur är det med ert konsekvenstänkande? Verkar väldigt jobbigt att alltid behöva tänka ur ett sådant perspektiv (tycker jag), känns som om jag har nog med de tankar som redan finns där men min vän menar att sådant finns naturligt hos "normalstörda" människor. Det är inget dom behöver tänka fram. Är det så?     

Det där är nog olika från person till person. Jag har inte det så. Behöver inte tänka på konsekvenserna för dom faller sig rätt sjävklart ändå. Det är konstigt jag har adhd(läkaren påstod de när jag var liten iaf) men jag känner inte igen mej i ur ni andra har det. Kan man växa från adhd? Det känns nästan som det. Fast jag har svårt att koncentrera mej och brusar upp rätt lätt....fast det är ju bara mot min mamma

Läkaren kanske påstod fel?

Känner du inte igen dig alls i oss andra?

Nej faktiskt inte. Men de finns väl olika varianter :P För när jag var liten var de inge snack om saken jag hade adhd.
Kan man växa ifrån det? För ingen i min närhet som jag sakt att jag har adhd tycker inte de märks. Och jo det märks om nån har det. Tycker jag iaf. Min mamma märker de säger hon. Men hon och jag har nån speciell relation hon kan driva mej vansinnig(älskar min mamma) men de är ju inte typiskt för adhd.

Utifrån det jag läst så verkar en del ha blivit feldiagnoserade, speciellt barn. En del mognar en aning senare än resten av årskamraterna och är lite "klättrapåväggarna" när dom är mindre, för att sedan mogna ikapp och bli "som andra". Jag läste i en artikel (visserligen från aftonbladet, så ta trovärdigheten med en nypa salt) att dom beräknar att ungefär en miljon barn i usa blivit feldiagnoserade med just adhd. Men jag har inte sett några större, trovärdiga studier. Dock brukar adhd-barn ofta bli mer add-vuxna, eftersom hyperaktivitet är mer av ett barnproblem, inte så många vuxna som klättrar på väggar och så. Gjorde du tester och så, typ WISC eller Raven? Det brukar synas rätt tydligt om det är något neuropsykiatriskt problem på såna tester (vad det är som skiljer låter jag bli att berätta, eftersom inte alla gjort såna tester här och resultatet kan påverkas om man vet på förväg).
Om du inte tycker att du har något större problem idag så är det ju jättebra! Utifrån ditt namn här anar jag att du är gravid? Det ska tydligen påverka en del, har jag hört. Många som blir gravida måste ju sluta med medicin, och är oroliga över det, men det brukar gå jättebra under just den perioden av någon anledning. Kanske någon instinkt som tar över, eller hormoner? Don't know.

Strulmaja:
Jag har haft en väldig brist på konsekvenstänkande, speciellt för någa år sedan när jag var runt högstadieålder och upp till runt dess att jag skulle fylla tjugo sen blev det lite bättre. Dock var det lite annorlunda än ditt bananproblem ( ) men jag förstår hur du menar. Jag gjorde helt sjuka grejer och upptäckte sen efteråt att oj då, det där kunde ha gått riktigt illa. Nu efteråt mår jag ibland rätt dåligt över all skit jag ställde till med, men det är inget att göra åt nu. Jag är bättre på det nuförtiden, eller så beror det på att jag inte har lika många tillfällen att göra såna saker, iallafall inte så pass extrema. Ibland kommer jag på mig själv fortfarande.

Den här frågan har jag också ställt mig. Jag undrar lite vad som är jag och vad som är min ADD. Nu när jag äter medicin så känner jag lite att jag inte vet vart gränsen går och frågade min doktor.. alla glömmer och vissa är med strukturerade än andra hur vet jag hur långt medicinen ska hjälpa och hur långt som bara är mina dåliga vanor och det liv jag utvecklat under alla år utan hjälp. Vill bara hoppa in med min frustration, USA är pinsamma med add och adhd. Jag har flera vänner där borta, man behöver inte ens ha diagnosen för att lätt komma över medicinerna om man vill pigga upp sig inför prov och annat (eftersom dom tar sig på "vanliga" människor också). Jag vågar lita på att Sverige är lite mer skärpta än så.Jag tror att man kan leva nära inpå en diagnostiserad och inte märka det. Speciellt om man inte har någon kunskap. Alla ens kompisar och partners har ju haft sin grej, t ex jag kan nog för många bara vara den kompisen som alltid är lite sen. Min man märkte ingenting i början av våran relation, han tyckte mer att jag var en stökig person, vissa är det. Vissa har var sak på sin plats men jag var lite stökig. Samma med min mamma, det var när hon fick läsa igenom papper när jag skulle diagnostiseras som det bara gick upp för henne. Men det tycker jag bara är bra, inte skulle jag vilja att varenda person jag stöter på går runt och funderar på vad sjutton som är fel på mig :P

Haha, har du sett South Park-avsnittet om ADD? Det är rätt klockrent, och visar det du beskriver.
Jag vet också personer i Sverige som fått pröva medicinen, en del som står i kö för utredningar, tex. En kompis till mig fick medicin trots att varken hon eller hennes läkare trodde att hon hade ADD, vet inte ens om hon gick igenom en utredning (hon blev "diagnoserad" med en personlighetsstörning innan hon var arton år också, en sån som dom inte ska sätta på tonåringar, så jag vet inte vad det var för läkare hon hade egentligen...). Så nja, dom är lite sisådär här också kan jag säga...