Gnälliga barn, skrikiga barn - uppfostran eller läggning?

Det är väl som alltid en kombo av uppfostran och läggning. En del barn behöver man jobba lite med för att vända till att bli mer positiva. Det behövs för att de inte ska hamna i en ond cirkel där folk förväntar sig att de är jobbiga och inte bemöter dem positivt vilket naturligtvis leder till att barnet inte beter sig på topp.  Slentriangnäll och slentrianhöga röster kan man träna bort, tex att barnet ber om något med gnällig röst eller automatiskt säger "det här tycker jag inte om" eller bara skriker mycket.

Jag har lärt mina barn att ett bra sätt att få hjälp av en vuxen eller få leksällskap är att fråga trevligt med glad röst. I inlärningsfasen är det viktigt att man ger respons på trevligheten med en gång- det är som med hunduppfostran: en omedelbar belöning av korrekt beteende. När vanan sitter kan man börja med att säga nej ifall det inte passar just då. När man säger nej i det läget så är det bra med en belöning på trevligheten ändå: dvs att även om man är stressad så svarar man vänligt med ett leende som visar att man uppskattar barnets trevliga sätt även om man inte kan säga ja till det barnet vill.

Att konsekvent säga "jag hör inte" när de ropar från soffan så att de istället lyfter rumpan och kommer bort och talar med mig i normal ton.

Att förklara (om man bor med grannar nära) att man inte får skrika inne eftersom det kanske är någon som sover osv.

Att innan man går bort på fest med barnen pratar igenom vad som är ok och inte. Ett ex är när vi är hos barnens morfar. Är det bara vi så får de låta hur mycket de vill och busa runt men är det släktkalas får de välja mellan att sitta kvar vid matbordet och prata med de vuxna eller gå in och leka i ett annat rum. Däremot inte springa runt och föra oväsen där de vuxna vill sitta och äta och prata.