närståendeadoption..

Jag skrev något i stil med att vi har planerat och skaffat det här barnet tillsammans, inom vår relation, och att det definitivt är barnets bästa att bli adopterat av mig eftersom jag inget hellre vill än att ta juridiskt ansvar för det här barnet som jag redan tar känslomässigt och ekonomiskt ansvar för. Att hon har rätt till två föräldrar även på pappret.

Det räcker inte att skriva att ni båda vill att du ska adoptera - de ska utreda vad *barnet* kan tänkas vilja. De vill väl veta att ni har en stabil relation, att du tänker finnas i barnets liv framöver och helt enkelt vara en förälder.

Sorry - att *ni* kommer att finnas i barnets liv och vara föräldrar. Att det är relationen till barnet som är viktig.

Det är ju svårt att säga utan att ha sett brevet... Det kan ju vara de som är petiga. Jag skrev inte särskilt långt, men tryckte på att det bästa för barnet var att bli adopterat för att få juridisk trygghet av två föräldrar - de två föräldrar som hon ju faktiskt redan hade och levde med.

Jag skrev inte mer än en halv a4 men likt presens indikativ så tryckte jag på delarna med den juridiska tryggheten att båda är föräldrar på pappret. Men också av vardagliga orsaker att det är bara vårdnadshavare som får skriva på skolpapper, hämta ut mediciner osv. Men framförallt det juridiska. I skäl och hjärta är han redan min son och att han är det i lagens mening ger honom och familjen en trygghet.

tack för era svar o tips..

Jag rinde faktiskt hon som undertecknat pappret o frågade lite mer specifikt vad hon menade.

Hon sa att hon/dom inte visste själva riktigt vad det var som dom ville ha, men lite mer utförlitgt o mer bakgrund.  och att det hade varit lättare om barnet varit lite äldre, då hade man kunnat skriva att man är lika delaktiga i läxläsning o såna saker. (vi får väl räkna hur många blöjor vi byter var)

Men vi kommer lägga mkt tyngd på att W anses som föräldralös om det skulle hända mig någonting så att jag går bort, då står han där o det blir kanske fosterfamilj, man vet ju aldrig hur dom tänker.
Nu ska man ju inte tänka så, men måste ju ändå ha det med i beräkningarna..

sen att frugan tar precis lika mkt ansvar i alla bitar, precis som jag som biologisk mamma.. osv osv..

Men va fan! Nu blir jag arg.

De verkar ju inte ha någon koll över huvud taget! De vill ha mer, men vet inte vad, och kan inte föreställa sig hur man tar gemensamt ansvar för en bebis som inte har läxor. Suck!

Och jo, man ska definitivt tänka så. Givetvis ska man tänka på vad som händer med barnet om man dör, precis som man ska tänka på vad som händer med barn, hus, djur, företag och annat om en eller båda dör, eller om man separerar. För mig är det det viktigaste. Visst hade det varit struligt att inte få vara juridisk förälder till mitt barn, men så länge vi lever och är gifta så är det bara irritationsmoment. Livsviktigt blir det först om vi skulle separera eller om min fru skulle gå och dö.

Skriv att han är ert barn och att ni gärna vill att staten ska se det så också. Eller nåt.

Pfft, var som när vår adoptionsutredare från kommunen ville att vi skulle skicka in ett läkarintyg. Jag frågade om det skulle gälla mig, frun eller sonen, och vad som skulle framgå av det, men det visste hon inte. Inte lätt att vara tillmötesgående då.

Vi behövde aldrig ligga på Tingsrätten, däremot tjatade vi en del på kommunen och poängterade hur viktigt det var att de snabbt gjorde klart sin utredning. Till Tingsrätten skrev jag bara ett sånt här medgivande (och det godkändes direkt);

Medgivande till närståendeadoption.
Jag är biologisk mamma till XX som kom till genom IVF med anonym donatorsperma i Danmark. Faderskapsutredningen är initierad hos Familjerätten i YY Kommun och kommer att läggas ned.
Det är mitt önskemål att min fru ZZ snarast möjligt får adoptera XX så att även hon blir hans juridiska förälder och vårdnadshavare, med alla rättigheter och skyldigheter som det innebär.
Med vänlig hälsning