Du som adopterat barn ålder 5+

All forskning talar för att möjlighet till tidig, positiv anknytning underlättar senare anknytning om man byter vårdnadshavare. Och visst är separetioner skadliga och kan ge spår för livet, men brist på anknytning ger djupare och mer svårläkta skador. Så där har du fel.

Och sen kan man ju bara hoppas att alla av adoptivbarn kommer till bra familjer som kan hjälpa till att läka de själsliga såren. Som adoptivförälder kan jag säga att jag ser det som mitt absolut viktigaste uppdrag, att hjälpa mitt barn att läka och växa upp till en så hel människa han bara kan efter ett antal tidiga separationer.

Det krävs mer av adoptivföräldrar. Tyvärr får man inte så mycket förberedelse och stöd som jag tror att många faktiskt skulle behöva. Det är nog bättre idag än för 30 år sen men det är en bra bit kvar att gå. På de flesta håll får man faktiskt mycket sämre stöd som nybliven adoptivförälder än nybliven bioförälder. 

Men vad hände med TS:s fråga? Finns här ingen som kan dela med sig av lite verklig erfarenhet? Det finns ju en hel del som adopterat lite större barn och som klarar det bra. Men jag är också intresserad. Lillebror/syster kommer säkert att vara i 4-5-års åldern då min son hunnit fylla 6 år och vi har väntetid kvar.

Min son var nästan tre, vilket också räknades som ganska stort. Men det har varit en fantastisk ålder att införliva i familjen. Men vi klev ju rakt in i trorsålder, vilket var ganska svårt. Jag kände att det var en ständig balansgång mella att sätta gränser och ändå vara varsam så att inte läkningsprocessen blev störd. Jag valde en ganska mjuk linje och valde de viktigaste striderna, vilket fungerade bra med min son, och har sen efterhan ökat på gränssättningen. Med en 5-åring tror jag just detta kan vara ännu svårare. Jag tror det är viktigt att inte ställa för höga krav på en nyhemkommen 5-åring. De har en del baby-tid att ta igen och måste få ha det. Så var det också för min treåring.

Men något som är fantastiskt med lite större barn är att de har en annan medvetenhet om sitt ursprung. De har minnen från födelselandet och adoptionstillfället. De är mer medvetna om själva adoptionsprocessen och kan på ett mer medvetet sätt sörja dem de har förlorat. De kan på sin nivå förstå att nannyn/fostermamman ska stanna kvar och att barnet nu ska bo hos de nya föräldrarana. För min son uppfattar jag det som att detta har varit bra. Till skillnad från flera de mindre barnen som adopterades samtidigt, så var han inte chockad. Ledsen första kvällen för att han inte fick åka "hem" ja, men inte chockad.

Hos min treåring kom språket väldigt snabbt. Och jag tror att det går ganska snabbt för en femåring också.

När det gäller anknytningen för ett större barn kan det ta lite längre tid och man måste låta det ta sin tid. Man tränger sig inte på ett större barn på samma sätt som ett litet barn som är så mycket mer beroende av den fysiska omsorgen. Jag upplevde det som att jag blev tvungen att göra mig förtjänt av tilliten på ett annat sätt än jag tror man måste hos ett mindre barn som får tillit av att man tröstar när det skriker, ger mat, värme trygghet och uppmärksamhet. Så det kräver lite mer av en som förälder. Man blir troligtvis bortstött en del, det blev jag och måste ändå visa att man finns där för barnet. Man blir testad på ett helt annat sätt och måste hålla måttet. Gör man det tror jag man får oerhört starka band, för att man går igeom en kris tillsammans.

Det var lite om mina erfarenheter av en treåring. Och som jag skrev i början så har det varit en underbar och fantastisk resa att få bli mamma till denne lille treåring som idag blivit en stor sexåring.
Men jag funderar också, som sagt, hur det skulle vara att ta emot en 5-åring i familjen. Det finns ett litet häfte om detta som kan beställas hos adoptionsorganisationerna för ca 25 kr. "Att bli familj med en 6-åring" kan det kanske heta.

Man gör föräldrautbildningen så tidigt i sin process i ett läge när man har mest fokus på att bli godkänd och välja land att man inte är riktigt mottaglig för så mycket mer tror jag. Men nej, föräldrautbildningen ger inte tillräcklig förberdelse för hur man tar emot barnet om inte allt flyter smärtfritt. Visst man går igenom anknytningspsykologin, men åtminstone på vår kurs (2006) var det väldigt teoretiskt. Det har kanske blivit bättre, men av rädsla för problematisering, vilket kurserna tidigare fick kritik för upplevde jag kursen som ganska utslätad.

Det jag efterlyser är bättre föräldrahandledning när man väl kommit hem med sitt barn. Nu har jag inte fått något biologiskt barn, men jag har uppfattat det som att du som nybliven bio-förälder träffar du din bvc-sköterska ofta och regelbundet i början och får stöd i allt från mat, hygien, klädsel till att du kan bolla alla dina funderingar om varför han skriker då, har röda prickar där etc etc.
Som nyhemkommen adoptivförälder tog det flera veckor innan jag fick kallelse till bvc och blev sen hänvisad till att komma, om jag behövde, till den öppna mottagningen, då det alltid var mycket folk och stressigt. Dit gick jag inte om det inte var något specifikt. Jag hade varit hjälpt av att få inbokade tider regelbundet hos en adoptionskunnig bvc-sköterska för vägning och mätning, som jag samtidigt kunde bolla alla mina: vad gör jag när han inte äter? Hur ska jag hantera att han stöter bort mig när han är ledsen på natten? hur ska jag få honom att somna på kvällen? etc etc. Andra kan ha frågor som: varför skriker han så mycket? Har det med adoptionen eller tidiga trauman att göra? Hon har inget stopp, hur mycket mat ska jag ge? etc