Forum Relationsproblem - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Hur vet man att man är kär eller älskar någon?

    Tor 24 feb 2011 10:04 Läst 6561 gånger Totalt 13 svar
    Anonym (hur?)
    Visa endast
    Tor 24 feb 2011 10:04

    Ja det är en svår fråga och något som jag funderar mkt på.

    Hur visste just du att du var kär?

    Hur vet man om kärleken finns kvar efter många år tillsammans?

    Om man träffar någon ny när man är nybliven singel eller på väg ut ur en relation, hur vet man att det är på riktigt eller bara en liten sexuell fling?

    Tacksam för svar.

    Hos Prisjakt jämför du pris på barnprodukter!
  • Anonym (det märks)
    Visa endast
    Tor 24 feb 2011 10:38 #1

    När väl träffar och rätt så VET man... ingen idé att förklara, du kommer känna när det är rätt eftersom du inte har NÅGRA tvivel om vad du vill eller hur du ska göra med personen i fråga. Allt gammalt (även det jobbiga) glöms och känns som petitesser när man träffar rätt.

  • Tor 24 feb 2011 10:56 #2

    Jag kan säga hur jag känner det..
    Jag är fortfarande kär i min karl, älskar honom åxå! Vi har varit med varann som par i 6 år och känt varandra i 14 år. Jag längtar tills han kommer hem från jobbet, blir glad när jag ser han, får pirr i magen och när vi är borta från varann så saknar jag honom. Det är nog kärleken det.
    Sen har vi det här djupare planet, min bästa vän, kan prata om allt med honom, vi tänker likadant, samma humor och fram för allt så blir vi inte less på att umgås med varann! Han är som halva jag om jag säger så.. Utan han så fattas endel i mig.
    Men jag tror samtidigt inte att sånna känslor kommer på engång, man hittar någon som man trivs att umgås med och därifrån utvecklas det.. När man känner att man trivs med en människa, man kan umgås på ett avslappnat plan och man kan fisa inför den andra då vet man att man ska vara rädd om den personen!

Annat innehåll

  • Anonym (Kär!)
    Visa endast
    Tor 24 feb 2011 10:57 #3

    Jag kan bara tala för mig själv. När jag träffade min pojkvän var jag inte allas sugen på nåt förhållande och inte han heller. Jag är tio år äldre än honom och har två barn. han har inga barn. Man kan ju säga att det mesta talade emot att det skulle bli nåt men vi blev så kära och ville bara vara tillsammans. Han har så smått flyttat in hos mig och mina barn och allt funkar hur bra som helst.

    Jag vet att jag älskar honom för jag vill honom väl, jag vill vara nära honom hela tiden och tar på honom så ofta jag kan. Jag vill berätta saker som hänt för honom. han är som min bästa vän och så mkt mer. Han är vacker och behandlar mig så fint. jag älskar hans skratt och att se honom glad och jag lider när han är ledsen. han och barnen är mitt allt. Jag vet inte hur det belv såhär när ingen av oss egentligen ville påbörja nåt nytt, men nu är det så här och jag är världens lyckligaste!

  • Anonym (ingen tvekan­)
    Visa endast
    Tor 24 feb 2011 11:01 #4

    Jag skulle säga som så att så länge du går och funderar över om du är kär i eller älskar någon, så har du nog inte nått dit än. När kärleken är där, så tvekar du inte längre och funderar inte på om du älskar personen eller inte. Du bara älskar honom/henne. Så har det varit för mig. Sen måste man komma ihåg att kärleken till en annan är inte statisk. Den går upp och ner och förändras med tiden i takt med att personerna lever sina liv med allt vad det innebär.

  • Tor 24 feb 2011 11:03 #5

    Jag visste på en gång. Håller med ovanstående talare, men vet när man är "där".

    Fast som du säger, när man kommer direkt från ett förhållande så kan det nog vara mycket spänning främst. Jag har varit med om båda, träffat en kille direkt efter ett förhållande, och det var verkligen inte rätt, även om det kändes kul och spännande. Min nuvarande karl träffade jag efter jag varit singel i 1,5år och dejtat massor. Jag visste direkt att det ska vara "vi". Det finns ingen annan som han.

    Än idag pratar vi i telefon flera gånger om dagen, fast vi bor ihop. Vi pussas och kramas varje dag, och det finns verkligen ingen jag hellre skulle vilja ha än min karl. Tittar inte ens på andra killar.

    Man ska nog inte ha för bråttom att rusa in i något nytt när man precis avslutat ett förhållande.

  • Anonym (hur?) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 24 feb 2011 11:06 #6

    Jag vet inte om jag älskar min partner längre, vi har haft en del problem och nu känner jag mig mest trött på honom, det var länge sedan jag längtade efter honom men jag har många gånger önskat iväg honom. Rent praktiskt trivs vi bra ihop men det där lilla extra pirret som för ett par år sedan kunde få mig att skynda mig hem från jobbet för att få en kram av honom känner jag inte längre, det händer t.om. att jag jobbar över lite även fast det inte behövs för att det ska dröja lite extra innan jag är hemma. Och jag undrar om jag verkligen älskar honom längre, vi har varit tillsammans så länge att jag inte minns hur det var utan honom.

  • Tor 24 feb 2011 11:11 #7

    Ni kanske behöver vara ifrån varandra ett tag för att se om ni börjar sakna varandra.
    När man börjar tvivla på frågan om man älskar den man är tillsammans med så är det nått som är fel, ni kanske måste sätta er ner och prata. Fråga hur han känner inför dig, berätta hur du känner just nu. Å se om det finns nått att göra för att reparera förhållandet eller få tillbaka gnistan ni verkar ha tappat.

    Men ge inte upp för fort, tycker alldeles för mycket gör det i dagens samhälle.
    Det bästa är faktiskt att vara ärlig, sätt dig ner och prata med din partner.

  • Anonym (hur?) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 24 feb 2011 11:19 #8
    lillagreizn skrev 2011-02-24 11:11:42 följande:
    Ni kanske behöver vara ifrån varandra ett tag för att se om ni börjar sakna varandra.
    När man börjar tvivla på frågan om man älskar den man är tillsammans med så är det nått som är fel, ni kanske måste sätta er ner och prata. Fråga hur han känner inför dig, berätta hur du känner just nu. Å se om det finns nått att göra för att reparera förhållandet eller få tillbaka gnistan ni verkar ha tappat.

    Men ge inte upp för fort, tycker alldeles för mycket gör det i dagens samhälle.
    Det bästa är faktiskt att vara ärlig, sätt dig ner och prata med din partner.
    Ja vi har faktiskt pratat en del, han tycker också att det känns annorlunda men han säger att han fortfarande älskar mig. Vi har haft svårigheter förrut och jobbat oss igenom dem, problemet nu är väl att jag känner mig så uppgiven och trött på hela situationen, tidigare har jag alltid kännt att jag har velat kämpa. Vara ifrån varandra ett tag är inte så lätt, det finns barn med i bilden och vi har inte råd med dubbelt boende.

    Jag vet faktiskt inte vad som har hänt mellan oss, visst har det hänt saker runtomkring men ingenting (vad jag vet) som berör förhållandet. Sen är jag rädd för att vara ensam, vi träffades som tonåringar och vårt första egna boende var gemensamt, jag har aldrig bott själv.  Om jag bara kunde förstå varför det har blivit så här.
  • Anonym (hur?) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 24 feb 2011 11:20 #9
    MizzTez skrev 2011-02-24 10:56:32 följande:
    Jag kan säga hur jag känner det..
    Jag är fortfarande kär i min karl, älskar honom åxå! Vi har varit med varann som par i 6 år och känt varandra i 14 år. Jag längtar tills han kommer hem från jobbet, blir glad när jag ser han, får pirr i magen och när vi är borta från varann så saknar jag honom. Det är nog kärleken det.
    Sen har vi det här djupare planet, min bästa vän, kan prata om allt med honom, vi tänker likadant, samma humor och fram för allt så blir vi inte less på att umgås med varann! Han är som halva jag om jag säger så.. Utan han så fattas endel i mig.
    Men jag tror samtidigt inte att sånna känslor kommer på engång, man hittar någon som man trivs att umgås med och därifrån utvecklas det.. När man känner att man trivs med en människa, man kan umgås på ett avslappnat plan och man kan fisa inför den andra då vet man att man ska vara rädd om den personen!
    Det är just det där jag saknar....... Saknaden, längtan, pirr i magen, jag blir bara less när jag ser honom :(
  • Anonym (maja)
    Visa endast
    Tor 24 feb 2011 11:22 #10

    Älskar man någon så bara vet man det... Men man måste ju fortfarande jobba på förhållandet, och inte ta varandra för givet. Jag blir helt varm vid tanken på min man, fortfarande efter snart 10 år tillsammans, och nu väntar vi på en liten också. Min man är mer orolig än mig, att det ska hända något med babyn, men det är hans sätt att visa sina känslor. Jag är mer verbal, han är mer den tysta typen, som tycker att han ju älskar mig, och skulle han inte göra det, så säger han till... Sedan tror jag att både hans och mina föräldrar har hållt ihop hela livet, gör att han och jag också håller ihop, det är ju så vi har blivit "uppfostrade". Eller som min mamma sade: Har man tagit fan i båten, får man ro honom i land... hon älskade inte min pappa mindre för det.

    TS, man kan ju tröttna på varandra också. Men ibland kanske en liten resa eller en god middag kan göra underverk i vardagen. Jag är inte för att man måste hålla i hop i vått och torrt, men allt är ju inte rosenrött jämt.  Testa med någon god middag, gör dig fin, (även om han inte gör det) och kolla in hans reaktioner. Man måste som sagt jobba på det, och ibland får man bjuda till mer av sig själv, även om det bär en emot. Jag hoppas att jag själv inte hamnar i din situation, det verkar jobbigt att inte vilja träffa sin partner...

    Hoppas det ordnar sig för dig/er. 

  • Anonym (hur?) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 24 feb 2011 11:22 #11

    Och så tänker jag, vad händer sen, om jag skulle träffa någon, hur vet jag då? Fast det är ju förstås ett senare bekymmer, men det har varit så här några månader så jag har ju hunnit tänka en del.

  • Anonym (hur?) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 24 feb 2011 11:28 #12
    Anonym (maja) skrev 2011-02-24 11:22:00 följande:
    Älskar man någon så bara vet man det... Men man måste ju fortfarande jobba på förhållandet, och inte ta varandra för givet. Jag blir helt varm vid tanken på min man, fortfarande efter snart 10 år tillsammans, och nu väntar vi på en liten också. Min man är mer orolig än mig, att det ska hända något med babyn, men det är hans sätt att visa sina känslor. Jag är mer verbal, han är mer den tysta typen, som tycker att han ju älskar mig, och skulle han inte göra det, så säger han till... Sedan tror jag att både hans och mina föräldrar har hållt ihop hela livet, gör att han och jag också håller ihop, det är ju så vi har blivit "uppfostrade". Eller som min mamma sade: Har man tagit fan i båten, får man ro honom i land... hon älskade inte min pappa mindre för det.

    TS, man kan ju tröttna på varandra också. Men ibland kanske en liten resa eller en god middag kan göra underverk i vardagen. Jag är inte för att man måste hålla i hop i vått och torrt, men allt är ju inte rosenrött jämt.  Testa med någon god middag, gör dig fin, (även om han inte gör det) och kolla in hans reaktioner. Man måste som sagt jobba på det, och ibland får man bjuda till mer av sig själv, även om det bär en emot. Jag hoppas att jag själv inte hamnar i din situation, det verkar jobbigt att inte vilja träffa sin partner...

    Hoppas det ordnar sig för dig/er. 
    Jo vi har sett till att vi ska ha lite egentid några gånger under våren, det tror jag kan vara bra för oss. Jag själv är en sån som sminkar mig varje dag och tar hand om min kropp, har schyssta kläder osv, han bryr sig inte lika mycket, sist var det jag som fick tvinga iväg honom till frisören för han såg förskräcklig ut. Man vill ju fortsätta tillsammans särskilt när man har barn ihop, mina föräldrar har också varit ett par i väldigt många år och de älskar verkligen varandra. Det konstiga är att vi varit ihop så länge och haft bra och dåliga perioder, men jag har verkligen aldrig kännt så här tidigare, och jag undrar verkligen vad det beror på, man kan väl inte bara sluta älska någon bara så där???
  • Tor 13 mar 04:57 #13

    jag kan nog garantera att dina föräldrar har haft perioder dom med fast kommit över det min mormor och morfar har varit gifta i över 60 ör doch gick hon bort för några år sedan men hon har berättat en del och gett tipps ska du gifta dig med någon ta alldrig henne förgivet så jag tror att det ligger något i det med så mitt tipps ta alldrig någon förgivet gör man det tror jag man får mindre kännslor det kallnar mer kompis kännslor tror jag sj är jag ingen expert mvh andreas