Alltså varför vill man inte ha barn?
Vad tror ni?
För mig är det så svårt att förstå. Att skaffa barn för mig är lika självklart som att jag andas, äter, dricker, sover. Ett behov som jag aldrig skulle kunna avstå frivilligt.
Jag VET att vissa inte vill ha barn och jag accepterar det men jag behöver inte förstå det. Likaväl som det finns dom som inte förstår varför jag ville ha barn mer än allt annat på hela jorden.
Jag har barn men skulle absolut lika gärna ha kunnat valt att avstå. Och jag är säker på att jag hade haft ett lika bra - fast ganska annorlunda - liv då.
Barn har aldrig varit någon självklarhet för mig (kanske för att jag länge trodde att jag inte kunde få biologiska barn)... och jag kan se massor av saker som troligen hade varit bättre utan barn.
Jag hade haft en mycket närmre kontakt med mina brorsbarn (ifall jag velat ha barn i mitt liv).
Jag hade troligen haft ett helt annat socialt liv.
Jag hade kunnat lägga pengar på saker jag inte kan lägga pengar på nu.
Jag hade valt att bo väldigt annorlunda (anpassat efter mina behov och inte primärt utifrån mitt barns/familjens).
Sedan finns det ju så klart fördelar med att ha barn. Framför allt att min unge är en sådan underbar unge... men jag hade ju inte kunnat sakna honom om han aldrig funnits. Mina brorsbarn är också underbara ungar. Och jag har vänner med underbara ungar.
Jag personligen älskar barn (det gör ju inte alla)... men egna barn behöver inte vara en självklarhet för det. En av mina bästa vänner har valt bort barn och vi har pratat mycket om det. Jag tror att det är viktigt för oss som har barn - för våra ungar - att det finns vuxna utan barn också. För de behöver ha vuxna omkring sig som inte är föräldrar - till vare sig dem eller någon annan. Vuxna som kan möta dem på ett helt annat sätt. Den funktionen kan jag sakna att ha faktiskt. För jag är en annan sorts faster/tant/vuxenkompis idag än jag var innan jag fick barn. Och absolut inte bara bättre.
Skulle aldrig vilja ha barn eller föda ett barn
aldrig säger jag bara
måste det vara ett tvång.
De jag känner som inte vill ha barn är sådana som är nöjda med sina liv som det är, och inte ser en anledning till att förändra något som redan är bra. Kanske tycker de inte att barn är särskilt intressanta eller känner att de vill ha det ansvaret som det trots allt krävs. Alla gillar inte barn; andra gillar dem i små doser i rollen som t.ex. häftiga moster Anna eller farbror Pelle - men känner inte för att skaffa några själv.
Jag var länge osäker på om barn var något för mig, och tror absolut att det finns fördelar med ett liv utan barn också. Det är helt upp till var och en.
Jag personligen älskar barn (det gör ju inte alla)... men egna barn behöver inte vara en självklarhet för det. En av mina bästa vänner har valt bort barn och vi har pratat mycket om det. Jag tror att det är viktigt för oss som har barn - för våra ungar - att det finns vuxna utan barn också. För de behöver ha vuxna omkring sig som inte är föräldrar - till vare sig dem eller någon annan. Vuxna som kan möta dem på ett helt annat sätt. Den funktionen kan jag sakna att ha faktiskt. För jag är en annan sorts faster/tant/vuxenkompis idag än jag var innan jag fick barn. Och absolut inte bara bättre.
Om jag skaffar barn så kommer det att vara en egoistisk handling så jag kan liksom inte se det egoistiska i att inte skaffa barn. Før øvrigt tror jag att de flesta behåller sin egonivå nær de skaffar barn, det ær bara det att de som ær ego (førhoppningsvis) innefattar æven barnet i sitt "jag".
För att man inte tycker är barn är tillräckligt intressanta för att det ska vara värt ansträngningen?
Jag tycker att det är en konstig fråga. Varför väljer en del Volvo, varför är en del kära i någon av samma kön, varför väljer man att vara vegan, varför är man troende? För att alla är olika och oavsett vad man väljer så är man inte bättre eller sämre för det tycker jag.