Forum Förlossningsrädsla - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Kan inte komma över tokig förlossning och orolig för framtida.

    Tis 5 apr 2011 15:37 Läst 4140 gånger Totalt 28 svar
    Visar endast inlägg av Anonym - Visa alla inlägg
    Tis 5 apr 2011 15:37

    Som rubriken lyder så kan jag inte komma över min förlossning och mår så overhört dåligt över det. Blev inte alls så som jag hade tänkt mig och nu i efterhand så har jag försökt få någon att prata med utan större resultat. Hoppas ni orkar läsa allt.

    Allt startade på onsdagen den 2:e februari, då slemproppen gick på kvällen. Inte haft några känningar innan överhuvud taget och efter att slemmisen gick så började värkarna sätta fart. Tog det lilla lugna och kollade på tv för att sedan gå och lägga mig. Har bara legat en liten stund när jag känner att ja behöver gå på toa och när jag sitter där i godan ro så går vattnet. Ringer in till förlossningen och de tycker att vi skall åka in, sagt och gjort.

    Kommer in på förlossningen och de konstaterar att det är vattnet som gått, som att jag inte redan fattat detta, och känner om jag öppnat mig något. Är öppen 1 cm och värkarna blir bara mer och mer intensiva samtidigt som de fortsätter att forsa ut vatten med jämna mellanrum. BM tycker att jag skall få stanna kvar och jag får ett rum samt en injektion morfin, sömntablett och en panodil, så jag kan vila, behöver vara utvilad nästa dag säger de. Hade inte så fruktansvärt ont av värkarna men man lyssnar ju på vad personalen säger så jag tog tabletterna och somnade. Min sambo åkte hem och skulle återkomma när de ringde honom eller annars nästkommande dag.

    Nästa dag (torsdag 3/2) vaknar jag på morgonen och känner mig fortfarande groggy efter tabletterna. Värkarna har försvunnit nästan helt och hållet, kommer någon enstaka då och då men inte speciellt ofta. Personalen kommer in efter att jag ringt och säger att de skall göra ny ctg-mätning där de visar att jag har lite samandragningar och "småvärkar" men inget mer än så. Får order om att jag skall upp och röra på mig och det är nu som det eviga vankandet fram och tillbaks börjar.

    Min sambo kommer tillbaks på förmiddagen och möter mig i korridoren på förlossningen där jag gått fram och tillbaks i flera timmar med korta avbrott för ctg-mätning. På eftermiddagen säger personalen att om det inte hänt något tills imorgon så kommer vi sätta igång dig och det är bara till att fortsätta att röra på dig.

    På fredag den 4/2 har det fortfarande inte hänt något och jag har knappt öppnat mig nått mer än den ynka centimeter som när jag kom in. Personalen säger att du kommer bli igångsatt idag och att efter frukosten så skall du få dropp med antibiotika och sedan värkstimulerande. Sagt och gjort, jag får mina dropp och förflyttas in i ett förlossningsrum. Varje gång de skall känna efter hur mycket öppen jag är så gör det jätteont och de har jättesvårt för att känna på mig för de tycker att det lutar så och det har jag fått höra sedan jag kom in. Ändå har jag haft flera olika barnmorskor och de har varit erfarna.

    Timmarna går och de vrider på med mer och mer värkstimulerande och jag får mer och kraftigare värkar ju längre tiden går. De känner med jämna mellanrum men ja öppnar mig knappt någonting och de hjäper till att töja med fingrarna (gjorde helt sjukt ont). På eftermiddagen så är jag öppen 6 cm och har haft lustgasen ett bra tag då jag knappt hinner andas mellan värkarna, mer värkstimulerande kan jag inte få än det jag har och då har jag ändå så fått mycket mer än de flesta brukar få.

    Går ytterligare någon timma och de skall känna igen, då visar det sig att jag bara är öppen 5 cm, så jag har gått tillbaks istället. Läkaren kommer in och skall ta något prov på bebisen, som jag inte ens fatta vad det var för prov. Medans de tar provet så gör de helt galet ont för att de pressar in massa saker att ta provet med, har sjuka värkar och får ingen luft för att bebisen trycker så fruktansvärt upp mot lungorna. Visade sig att hon var ganska stor 4300 g och 55 cm, själv är jag ganska så liten. Medans jag ligger där och har asont och inte får någon luft så får jag panik och börjar storböla. Då tycker personalen att jag skall ha ryggbedövning, sagt och gjort. Får ryggbedövningen trots att jag inte ens ville ha någon sådan, men i allt kaoset så får jag inte fram min vilja och ger lite halvt upp.

    Efter bedövningen, som de hade svårt att sätta pga att jag inte kunde kuta så mycket med ryggen för att magen var så stor, så går det några timmar till och de konstaterar att jag fortfarande bara är öppen 5 cm. Då tycker läkaren att de får bli akut snitt istället, för så här händer det ingenting. Jag blir jätteledsen och får en ny dos bedövning så jag tappar känseln totalt inför snittet.

    Rullas in i operationsrummet och de sätter fart, tar några minuter så är min lilla prinsessa ute och jag får se henne och hålla lite snabbt innan de går iväg med henne. Visade sig när de plockade ut henne att hon låg med ansiktet åt fel håll (uppåt mot taket) och att hon inte hade trängt ned ordentligt.

    Fick ligga på intensiven några timmar efteråt och sedan fick vi komma upp till BB avdelningen, där vi fick vara några dagar.

    Detta var mitt första barn och nu undrar jag lite om det är någon som varit med om liknande senario och sedan kunnat få en vanlig vaginal förlossning med andra barnet? Är så himla orolig att behöva snittas igen och hoppas verkligen inte att jag behöver det.

    Hade ni problem med ryggen efter ryggbedövningen och hur länge i så fall? Har fått jätteproblem med värk och hugg i ryggen där bedövningen sattes och de började för ca två veckor sedan och blir bara värre känns det som. Borde jag söka för det?

    Tacksam för alla svar

  • Anonym Trådstartaren
    Återställ
    Tis 5 apr 2011 16:09 #8
    Miss Union skrev 2011-04-05 15:42:24 följande:
    Usch! Det lät hemskt, var inte med om något liknande under min förlossning men vill bara stötta lite! Hoppas du får lite svar från några som varit med om liknande saker. Tycker nog att du bör söka för det du upplever som obehagligt bara för att vara på den säkra sidan. Lycka till!
    Tack, det var gulligt :)
    Anonym (undrar också) skrev 2011-04-05 15:44:17 följande:
    Min första förlossning påminner mycket om din. MItt vatten gick och jag blev igångsatt, slutade med snitt. Jag gick också tillbaka, var först öppen 6cm, nästa gång var jag öppen 4. Sen öppnade jag mig inte mer än 5 innan snittet.

    Jag är nu gravid med andra barnet och jag hoppas hoppas verkligen på en normal vaginal förlossning så jag hoppas på många positiva svar. Jag hade ont i ryggen länge efter EDAn, mig stack de väldigt måmnga gånger efetrsom den inte tog och jag ahde riktigt ont. Det var som att det högg till så jag inte fick någon luft. Kommer inte ihåg hur länge det höll i sig men det var nog några veckor iaf.
    Hoppas det går vägen för dig denna gången och att det blir en vanlig förlossning :)
    emmisss skrev 2011-04-05 15:47:49 följande:
    Du borde kanske prata med din barnmorska på mvc och prata igenom din förlossning så du bättre kan förstå vad som hände och speciellt varför det hände! Så du redan nu kan berabeta dina upplevelser som du fick...och dels för att du redan nu börjar oroa dig för nästa förlossning! Du har ju tid för återbesök hos mvc, fråha om du kan få komma tidigare bara för att prata, det är det dom är till för! Vården förväntar sig att du ska höra av dig till dom ifall du undrar eller vill prata igenom någon, det dom inte vet om kan dom inte heller hjälpa dig med!  

    Sök även hjälp på Vårdcentralen ang din rygg!
    Har redan varit på återbesöket men fick inga direkta svar av henne trots att jag frågade och stod på mig, kanske kan ringa och få en annan barnmorska som bryr sig mer. Hon verkade inte bry sig så mycket under graviditeten heller. :( Skall ringa och höra med vårdcentralen om ryggen. Tack för svaret :)
    Angelica8912 skrev 2011-04-05 15:52:05 följande:
    Usch :/
    Jag tycker att du ska se till att få prata med din förlossningsbarnmorska, gå igenom hela förlossningen tillsammans med henne. Få veta varför de blev som det blev.

    Jag var med om en liknande förlossning, en lång sådan. Den slutade dock inte med akutsnitt utan 2 olika sugklockor och jag sprack hela vägen så jag fick opereras. Dessutom drog inte livmodern ihop sig så jag pissa blod typ.

    Efteråt ringde min förlossningsbarnmorska till mig på bb och sedan en gång hemma. Och om en vecka ska jag träffa henne.
    Tror det är viktigt att man får veta och förstå varför de blev som det blev.
    Min dotter var också stor, 4695g och 56 lång.
    Fick prata med min förlossningsbarnmorska efter förlossningen men som med min barnmorska jag hade under graviditeten, så verkade hon inte bry sig så mycket eller ville ge mig några svar. :( Tråkigt att din förlossning blev så hemsk :(

    skall absolut söka för ryggen, verkar ju inte vara ett dugg normalt när de bara blir värre och efter så lång tid.
  • Anonym Trådstartaren
    Återställ
    Tis 5 apr 2011 16:35 #10
    MAM88 skrev 2011-04-05 16:00:55 följande:
    Öppnade mig 10cm. .. Gick inte längre. Aktuell snitt. Fick aldrig hålla min dotter efter förlossningen... Fick henne först 1,5 timme efter.. Fruktansvärt!
    Usch, vad hemskt.

    Skall höra på BVC nästa gång jag skall dit om hjälp.
  • Anonym Trådstartaren
    Återställ
    Tis 5 apr 2011 16:46 #12
    Angelica8912 skrev 2011-04-05 16:44:02 följande:
    Men! Fy va hemskt att dom inte brytt sig när du mått dåligt!!
    Hoppas du kan få hjälp av BVC då istället. :)
    Ja, det känns verkligen jättejobbigt. Vissa borde inte få jobba inom vården.
    Men nu sätter jag mitt hopp till BVC :)
  • Ons 6 apr 2011 12:56 #15

    Hej

    Jag läser många trådar om förlossningsrädsla då jag själv precis som du har fått det efter min förlossning i september. Men jag är livrädd för att behöva föda vaginalt igen. Min förlossning var störtsnabb, jag hann inte få någon smärtlindring alls mer än lustgas och huvudbarnmorskan (dom var 5 st inne nästan hela tiden som höll i mina armar och ben) upprepade hela tiden att jag inte "vågade" ta i ordentligt när jag hade värkar. Hade dessutom värkstorm (värkar utan paus) så jag kunde aldrig hämta andan. Jag gallskrek mig genom ett rent helvete och bad och bönade om att få kejsarsnitt och försökte förmedla att jag kände att bebisen åkte tillbaka varenda gång jag hade försökt krysta. Jag kände att jag föredrog att dö framför att ha så ont. Tillslut kom en läkare som klippte upp mig och drog ut bebisen med klocka. Allt som allt var jag bara inne på fl ca 2,5 timmar innan hon var född men jag upplevde det som ett år. Jag var öppen 7,5 cm när jag kom in. Min flicka var också stor 52 cm och 4140 gram och hon föddes i vidöppen pannbjudning (som din låg i) och det var därför som hon åkte tillbaka upp hela tiden. Jag fick en fullständig smärtchock och tyckte att deras bemötande var hemskt.

    Jag vill inte alls låta dum men när jag läser om de som är ledsna över att deras fl har slutat med snitt så blir jag själv ledsen. Jag gick sönder jättemycket pga att hon låg felvänd och var stor. Jag var tom avföringsinkontinent i 1 månad efter fl och kunde inte sitta normalt på 4 veckor. Jag grät konstant och gick miste om första tiden med mitt barn, jag trodde att jag var förstörd för livet och kände mig så hemskt besviken på att personalen inte tog hänsyn hur jag mådde under fl, eller till mitt fortsatta liv som kvinna utan bara uppepade att barnet mådde bra. Nu har jag blivit helt återställd tack gode gud, men det är ett mirakel.

    Försök tänka som så att du kanske klarade dig bättre iom att det slutade i snitt för din del. Vissa blir ju faktiskt aldrig återställda.

  • Ons 6 apr 2011 19:32 #17

    MAM88: oj vad orättvis du är, du har ju felciterat mig flera gånger i ditt inlägg! Jag har verkligen inte skrivit att de som mår dåligt över sitt snitt "klagar mycket" eller "är dumma"! Och jag har verkligen inte "påstått att snitt är en lätt uväg" för någon!!! Och när "klankade" jag ner på andra???? Och när har jag påstått att någon "borde vara glad över sitt snitt?"??!!!!!  Helt sjukt hur du kan tolka in vad du själv vill se i en text.

    Det enda jag ville säga till TS var att det kanske kan hjälpa henne att försöka se sitt snitt ur ett annat perspektiv. Inte ta ifrån henne att hon hade en traumatisk och jättehemsk förlossning, vilket hon absolut måste ha haft. Men tydligen har ni som fått akut snitt ensamrätt på att må psykiskt dåligt? MItt barn är 7 månader och jag mår också väldigt psykiskt dåligt (som jag skrev) fortfarande, precis som du. Och om jag då ska bete mig som du gör (nämligen att komma med personangrepp) så vill jag säga att du har INGEN aning om hur dåligt man kan må efter en dålig VAGINAL förlossning.

    Jag gör ingen skillnad på vaginal eller akut ksförlossning, eftesom vi alla har gått igenom ett värkarbete som kan vara mer eller mindre jobbigt (otroligt jobbigt för TS och mig tex). Det är bara utgången som skiljer sig åt.

  • Ons 6 apr 2011 20:19 #18

    Min förlossning var som din. Ingång satt på måndag morgon för inget hände lågpå förlossningen med värkar hela måndag-tisdag och på onsdagen komvärkarna hela tiden fick eda öppen 8 cm hela onsdagen.
    Hjärtljuden försvan blev akutsnitt onsdag natt. Visade sig att bebis fastnat i bäckenet för jag var för trång. Låg på "uppvak" i 4 timmar, fick varken se eller hålla henne på dessa 4 timmar.

  • Tor 7 apr 2011 08:00 #20
    Anonym (förstår) skrev 2011-04-06 20:26:53 följande:
    Jag förstår hur du menar. Jag hade en traumatisk förlossning som resulterade i en total sfinkterruptur. Alla tjatade om att barnet ju mådde bra och jag skulle vara glad som slapp snitt. Med de skadorna jag fick hade det varit bättre med snitt, trots att jag nu är helt återställd.

    Som jag läste ditt inlägg försökte du bara peppa att ett snitt inte alltid är värre än en vaginal förlossning.

    Ingen kan mäta en annan människas ångest och det finns förlossningar som är "bra" på pappret som är oerhört traumatiserande trots allt.
    Tack, det var precis så jag menade.
  • Mån 11 apr 2011 16:21 #23

    (Känner samma) och (förstår): skönt att höra att man inte är ensam om att haft en helvetesförlossning som både orsakat grava psykiska men och dessutom skador på vår kropp som hade kunnat undvikas om inblandade bm hade fattat ett annat beslut. Övergrepp är rätta ordet.

    Glömde säga till (förstår) att jag hoppas att du har blivit återställd!

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll