Fattar mig ej på vissa fattiga

Fattigdom kan nog vara olika från fall till fall. Det finns den reella fattigdomen där du lever på existensminimum eller under, sen har vi den fattigdomen där föräldrar inte kan priotera och leva efter en budget.

Jag personligen växte upp med en syster och en mamma, pappa dog då jag var 7 år och mamma fick då barnpension för oss barn. Hon hade då en inkomst på 2x barnbidrag (=1500kr) 2 X barnpension (=4400kr) och sin lön (ca 8000kr) allt räknat efter skatt med en total på 13900kr och på något magiskt vis var det ALLTID alldeles för mkt månad kvar i slutet på pengarna. Som barn hade jag aldrig tillgång till hobby eller andra aktiviteter som kostade, inte heller "skoltröjor" eller kunde aldrig vara med på skolutflykter som kostade, här snackar vi om 50kr som mest!
Jag var alltid den ungen som de andra barnen behövde dela med sig till om vi var på "vanlig" utflykt, man gick helt enkelt typ 2 km och fikade.. Var alltid den som fick fråga hela klassen om de hade något syskon som kunde låna ut skidor/skridskor osv om vi hade det på schemat i skolan.

Hon var aldrig med på julen som vanliga föräldrar, eller på skoluppvisningar, hon valde att jobba istället. Hon valde att priotera sin karl (som tjänade 3ggr mer än hon, om man räknar in totalinkomsten för henne) hon kunde köpa en vinterjacka åt honom medans jag gick i flipflops till skolan i mitten av oktober, hon la ned en förmögenhet (i vår budgets synpunkt) på bussresor till honom medans vi var utan ström på sommaren. Det tog ett tag innan jag förstod att detta inte var normalt, att andra familjer inte var utan ström på sommaren.

Så det här med fattigdom kan vara en svår nöt, är man verkligen fattig för att man inte ger sina barn en mobiltelefon, eller inte har råd att åka på regelrätt semester? Eller är man fattig då man inte förstår pengars värde och inte har lärt sig att priotera?
En semesterresa kan var att åka till närmsta djurpark, större utomhusbad med lite roligare åkattraktioner, eller varför inte till en kringresande tivoli eller cirkus?

Jag är livrädd för att bli som min mamma. Att inte kunna priotera mina (kommande) barn, att inte vara där för dem både fysiskt, materiellt (syftar här på att kunna finansiera en hobby, en aktivitet) och känslomässigt.

Sirisdotter; Nej min pappa och mamma var aldrig gifta, men jag och min syster fick en överförmyndare som såg efter våra pengar från pappas livförsäkring. Då de aldrig var gifta fick min mamma aldrig några livförsökringspengar, men räntan på dessa pengar hade hon tydligen "rätt" till att plocka ut, vilket hon också gjorde och la helt och hållet på sig själv.
När jag väl fyllde 18 år och fick tillgång till dessa pengar så hade min mamma plockat ut ca 20.000kr och hänvisat till cykelköp osv till mig. Visst hade jag fått en cykel och en cykelhjälm med rosa blommor på, men det hade även min syster och hon själv fått, som jag hade betalat.
Syrrans konto var orört när hon fyllde 18 år.

Min mamma har alltid varit fattig så att säga, både känslomässigt, och logiskt.
Hon vet att hon har gjort enormt mycket fel när jag växte upp, men det rinner bara av henne. Jag vet inte hur många utredningsluntor det finns hos soc på mig där folk har anmält henne för det ena efter det andra, men det rör henne inte i ryggen.
Jag är enormt tacksam för att det fanns andra vuxna som jag vände mig till, att jag hade den drivkraften inom mig att förstå att min mamma inte var riktigt klok någonstans, att jag såg skillnaden på hur andra mammaor var med och mot sina barn.
Något off topic..