Forum Sorg - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Kan någon verkligen älska mig?

    Lör 11 jun 2011 21:33 Läst 7572 gånger Totalt 47 svar
    Anonym (Laban­)
    Visa endast
    Lör 11 jun 2011 21:33

    Jag känner mig så jävla kass just nu.
    Jag är under 25 år, har två barn tillsammans med en man som misshandlade mig i flera år.
    Jag har redan sedan tidig tonår haft en självkänsla och ett självförtroende på samma nivå som ett grässtrå.
    Jag känner mig ofta ful och korkad.
    Jag bor ihop med en ny sambo och tror ibland inte på att han älskar mig på riktigt.
    Jag väntar på att han ska lämna mig och hitta någon som är bättre än mig.

    Jag kan verkligen inte förstå vad han ser hos mig. Helt ärligt så kan jag inte det.
    Oavsett hur många gånger han eller andra säger att jag är vacker och fin så tar jag inte det till mig.

    Vad fan ska jag göra?
    Jag orkar inte känna det såhär längre!

  • Lör 11 jun 2011 21:57 #21
    prospicientia skrev 2011-06-11 21:55:58 följande:
    Exakt. Glad och det kan ibland ta tid att komma ut ur sitt skal. ... tappade tråden. Vad skulle jag säga?
    Jo, att man inte skall pressa sig att göra något som man inte är redo för, utan ta ett steg i taget, för det värsta man kan göra är att få dåligt samvete eller skämmas, för då skämms man inte bara för att man både för att man mår dåligt och för att man inte orkar. Suck! men jag har problem med det.
  • Lör 11 jun 2011 21:58 #22
    Anonym (Laban) skrev 2011-06-11 21:51:37 följande:
    Har hittat en nära där jag bor...
    Bröja med att mejla några stycken och se hur det låter vet ja'. Man brukar få bra kontakt och kunna utväxla några mejl.
  • Lör 11 jun 2011 21:59 #23

    Ta kontakt med psykolog eller kurator på vårdcentralen.
    Kan även rekommendera boken "att välja glädje". Fast den passar bättre när du fått hjälp ur det värsta..
    Lycka till!

  • Lör 11 jun 2011 22:09 #24

    hej ts

    Jag tror inte att det spelar så stor roll vad din sambo säger om dig, hur fin du är och så. Så länge du inte känner det själv, så är det svårt att tro andra. Nu har du fått itutat av din tidigare sambo både det ena och det andra. Och har man hört det tilläckligt länge eller ofta, så börjar man tro på det till slut. Det här är inget unikt för dig ts. Jag har själv hört det ena och det andra från min exfru och efter några år så blev det sanning för mig. Och det är många som tyvärr råkar ut för sånt.


    Det som är viktigt för dig, är att veta att den andra ofta har helt fel. Det handlar oftast om en attityd eller en märklig åsikt som bara vräks ut. Ibland för att vara taskig eller så är det bara oförstånd, man har kläckt ur sig någon dum åsikt. Och till slut så tror man på det (helt vansinnigt egentligen, fan va en del kan förstöra andras liv genom dumheter)


    Jag antar att du redan i skolan blev utsatt för tråkiga saker. Nu misstänker jag att du har blivit rejält hjärntvättad av dig tidigare sambo (för det är precis vad du har blivit utsatt för, en hjärntvätt. En programering av din hjärna så du ska veta din plats. Det är svaga människor som gör sånt, kan de inte höja sig själva, så sänker de hellre den andra personen. Precis det som du har blivit utsatt för).

    Om du kan börja med att inse att du har blivit hjärntvättad och acceptera faktum, så har du kanske kommit en bit på väg mot att hitta dig själv. Om du kan dra dig till minnes, när det här började. Kunde du då känna att det faktiskt inte var fel på dig, men att du sakta men säkert började känna tveksamhet. Du började så smått tro att det kanske var sant, det var något fel på dig.

    Om du tänker efter ts, visst finns det sidor hos dig som är bra. Bara av det jag läste i din trådstart så ser jag att du kan formulera dig väl, du skriver bra. Vad har du mer för sidor som faktiskt är bra. Det är inte fel att säga det ts, lyft fram det som är bra.

    kram

  • Lör 11 jun 2011 22:15 #25
    Glädje58 skrev 2011-06-11 22:09:32 följande:

    hej ts

    Jag tror inte att det spelar så stor roll vad din sambo säger om dig, hur fin du är och så. Så länge du inte känner det själv, så är det svårt att tro andra. Nu har du fått itutat av din tidigare sambo både det ena och det andra. Och har man hört det tilläckligt länge eller ofta, så börjar man tro på det till slut. Det här är inget unikt för dig ts. Jag har själv hört det ena och det andra från min exfru och efter några år så blev det sanning för mig. Och det är många som tyvärr råkar ut för sånt.


    Det som är viktigt för dig, är att veta att den andra ofta har helt fel. Det handlar oftast om en attityd eller en märklig åsikt som bara vräks ut. Ibland för att vara taskig eller så är det bara oförstånd, man har kläckt ur sig någon dum åsikt. Och till slut så tror man på det (helt vansinnigt egentligen, fan va en del kan förstöra andras liv genom dumheter)


    Jag antar att du redan i skolan blev utsatt för tråkiga saker. Nu misstänker jag att du har blivit rejält hjärntvättad av dig tidigare sambo (för det är precis vad du har blivit utsatt för, en hjärntvätt. En programering av din hjärna så du ska veta din plats. Det är svaga människor som gör sånt, kan de inte höja sig själva, så sänker de hellre den andra personen. Precis det som du har blivit utsatt för).

    Om du kan börja med att inse att du har blivit hjärntvättad och acceptera faktum, så har du kanske kommit en bit på väg mot att hitta dig själv. Om du kan dra dig till minnes, när det här började. Kunde du då känna att det faktiskt inte var fel på dig, men att du sakta men säkert började känna tveksamhet. Du började så smått tro att det kanske var sant, det var något fel på dig.

    Om du tänker efter ts, visst finns det sidor hos dig som är bra. Bara av det jag läste i din trådstart så ser jag att du kan formulera dig väl, du skriver bra. Vad har du mer för sidor som faktiskt är bra. Det är inte fel att säga det ts, lyft fram det som är bra.

    kram


    mmm... det låter rimligt och det stämmer ju verkligen att det inte hjälper så mycket vadandra säger - ibland kan det t.o.m. göra det värre om man känner sig instängd och inte utlopp för sina verkliga känslor ... nå, det är ju jag, men man måste se till att ge sig själv självförtroende, att lära sig älska och ta hand om sig själv, tror jag.
  • Lör 11 jun 2011 22:18 #26

    Att vara öppen och våga berätta för andra om sina känslor och prata med andra som känner eller känt det på liknande sätt, tror jag är bland det bästa man kan göra. T.o.m. bättre än att gå i terapi. För terapi kan hjälpa mycket. Men den kan inte göra allt.

  • Anonym (Laban­) Trådstartaren
    Visa endast
    Lör 11 jun 2011 22:20 #27
    Glädje58 skrev 2011-06-11 22:09:32 följande:

    hej ts

    Jag tror inte att det spelar så stor roll vad din sambo säger om dig, hur fin du är och så. Så länge du inte känner det själv, så är det svårt att tro andra. Nu har du fått itutat av din tidigare sambo både det ena och det andra. Och har man hört det tilläckligt länge eller ofta, så börjar man tro på det till slut. Det här är inget unikt för dig ts. Jag har själv hört det ena och det andra från min exfru och efter några år så blev det sanning för mig. Och det är många som tyvärr råkar ut för sånt.


    Det som är viktigt för dig, är att veta att den andra ofta har helt fel. Det handlar oftast om en attityd eller en märklig åsikt som bara vräks ut. Ibland för att vara taskig eller så är det bara oförstånd, man har kläckt ur sig någon dum åsikt. Och till slut så tror man på det (helt vansinnigt egentligen, fan va en del kan förstöra andras liv genom dumheter)


    Jag antar att du redan i skolan blev utsatt för tråkiga saker. Nu misstänker jag att du har blivit rejält hjärntvättad av dig tidigare sambo (för det är precis vad du har blivit utsatt för, en hjärntvätt. En programering av din hjärna så du ska veta din plats. Det är svaga människor som gör sånt, kan de inte höja sig själva, så sänker de hellre den andra personen. Precis det som du har blivit utsatt för).

    Om du kan börja med att inse att du har blivit hjärntvättad och acceptera faktum, så har du kanske kommit en bit på väg mot att hitta dig själv. Om du kan dra dig till minnes, när det här började. Kunde du då känna att det faktiskt inte var fel på dig, men att du sakta men säkert började känna tveksamhet. Du började så smått tro att det kanske var sant, det var något fel på dig.

    Om du tänker efter ts, visst finns det sidor hos dig som är bra. Bara av det jag läste i din trådstart så ser jag att du kan formulera dig väl, du skriver bra. Vad har du mer för sidor som faktiskt är bra. Det är inte fel att säga det ts, lyft fram det som är bra.

    kram


    Ditt inlägg fick mig att gråta, du har helt rätt när du säger att det började i skolan.

    Strax efter sklan så träffade jag min fd sambo, och han började med att först höja mig till skyarna. Bygga upp ett självförtroende som han sedan plockade isär snabbt.
    Dagligen så fick jag höra hur korkad, värdelös, ful, fet,vidrig och äcklig.
    Tittar jag på bilder från den tiden så ser jag inte ens lycka i ögonen, jag ser en gammal kvinnas ögon.

    Han kunde kontrollera allt, klädsel, när jag fick duscha och tillsist så fick jag inte ens välja vad jag skulle äta, eller hur mycket. Jag blev fruktansvärt smal.
    Det insåg jag inte när jag var med honom, utan efter jag lämnat och såg korten.

    Jag vet att jag är bra på många saker, jag är duktig i skolan t.ex.
    Jag är rolig och har humor.
    Lätt för att ta kontakt med människor.
    Jag har väldigt lätt för att hjälpa människor som själva mår såligt och det är något jag brinner lite exkta för.
    Jag har lätt för att lära och förstår samband.

    Det är inte sådana problem jag har, utan problem med mig själv.

    T.ex när jag får ett arbete jag ska göra, så är jag ofta klar 2 veckor innan deadline, men så ägnar jag en hel vecka åt att formulera om meningarna, ta bort och lägga till.
    Jag blir aldrig helt nöjd med vad jag gör.
    Jag är perfektionist.
    Jag gick 1½ fel på grammatiktestet och blev jättebesviken för att det var  inte fel på en hel fråga, utan jag hade fått 1½ poäng på en 2 poängsfråga 3 gånger.
    Jag blir besviken för att det var slarv fel.
  • Lör 11 jun 2011 22:40 #28

    Men du har ju fått höra att du inte är bra att du inte duger. Så det är inte så konstigt att du letar efter fel hos dig själv eller det du utför. Du tror att det måste vara något fel, det kan inte vara sant att det är helt rätt, det måste finnas något fel någonstans.

    Jag var också perfektionist när jag skulle rita och bygga ett hus. Till slut så blir man så trött, för allt tar sån himla lång tid. Och den eventuella lilla förbättring man lyckades åstadkomma var givetvis bra, men priset var alldeles för högt. Det förtar ofta hela skaparglädjen. Va tusan, det behöver inte alltid vara 100%. Nivån strax under duger oftast väldigt bra den också. På något sätt så blir livet inte så kul när allt måste vara så perfekt. Ts, försök släppa dina prestationskrav, du är din värsta fiende tror jag.

    Kan du koppla av ibland och bara ta det lugnt?

    kram

  • Lör 11 jun 2011 22:43 #29
    Anonym (Laban) skrev 2011-06-11 22:20:48 följande:
    Ditt inlägg fick mig att gråta, du har helt rätt när du säger att det började i skolan.

    Strax efter sklan så träffade jag min fd sambo, och han började med att först höja mig till skyarna. Bygga upp ett självförtroende som han sedan plockade isär snabbt.
    Dagligen så fick jag höra hur korkad, värdelös, ful, fet,vidrig och äcklig.
    Tittar jag på bilder från den tiden så ser jag inte ens lycka i ögonen, jag ser en gammal kvinnas ögon.

    Han kunde kontrollera allt, klädsel, när jag fick duscha och tillsist så fick jag inte ens välja vad jag skulle äta, eller hur mycket. Jag blev fruktansvärt smal.
    Det insåg jag inte när jag var med honom, utan efter jag lämnat och såg korten.

    Jag vet att jag är bra på många saker, jag är duktig i skolan t.ex.
    Jag är rolig och har humor.
    Lätt för att ta kontakt med människor.
    Jag har väldigt lätt för att hjälpa människor som själva mår såligt och det är något jag brinner lite exkta för.
    Jag har lätt för att lära och förstår samband.

    Det är inte sådana problem jag har, utan problem med mig själv.

    T.ex när jag får ett arbete jag ska göra, så är jag ofta klar 2 veckor innan deadline, men så ägnar jag en hel vecka åt att formulera om meningarna, ta bort och lägga till.
    Jag blir aldrig helt nöjd med vad jag gör.
    Jag är perfektionist.
    Jag gick 1½ fel på grammatiktestet och blev jättebesviken för att det var  inte fel på en hel fråga, utan jag hade fått 1½ poäng på en 2 poängsfråga 3 gånger.
    Jag blir besviken för att det var slarv fel.
    Å .. jag är nära att börja gåra här. Det är så mycket jag känner igen. Jag minns en gång i skolan (femman, har jag för mig) hade jag, jag tror det var 46,5 p / 47 på ett matteprov. Fick 1/2 poängs avdrag för att jag hade missat sätta ut ett decimalkomma i en uppställning. En annan hade samma resultat, men när lärinnan sa vad jag gjort för fel kom det ett hånande "å ----!" från hela klassen för att hon ständigt påminnt om att inte glömma just detta. Ok, nu kommer lite andra känslor än vad du beskrivit, men...

    Har alltid haft problem med mig själv också. Känner ofta sammhörighet med människor när jag läser sånt här, men ... har väl nästan lärt mig att inte skämmas för det.
  • Lör 11 jun 2011 22:47 #30
    Glädje58 skrev 2011-06-11 22:40:06 följande:
    Men du har ju fått höra att du inte är bra att du inte duger. Så det är inte så konstigt att du letar efter fel hos dig själv eller det du utför. Du tror att det måste vara något fel, det kan inte vara sant att det är helt rätt, det måste finnas något fel någonstans.

    Jag var också perfektionist när jag skulle rita och bygga ett hus. Till slut så blir man så trött, för allt tar sån himla lång tid. Och den eventuella lilla förbättring man lyckades åstadkomma var givetvis bra, men priset var alldeles för högt. Det förtar ofta hela skaparglädjen. Va tusan, det behöver inte alltid vara 100%. Nivån strax under duger oftast väldigt bra den också. På något sätt så blir livet inte så kul när allt måste vara så perfekt. Ts, försök släppa dina prestationskrav, du är din värsta fiende tror jag.

    Kan du koppla av ibland och bara ta det lugnt?

    kram
    Känner igen det med. Jag vill fortfarande vara perfektionist i vissa sammanhang, men inte på ett sätt som är till mitt eget förfång och som jag mår dåligt av. Finns det inte samtalgrupper för människor med liknande känslomässiga problem? Kan man inte kolla om det går att fixa ett sådant?

SE VÅRA MEST POPULÄRA KLIPP JUST NU

Logga in
Bli medlem
Medlemsregistreringen är tillsvidare avstängd mellan 00:00 och 07:00. Vänligen återkom senare.

Innehåll

Innehåll

Svara i tråden...

Innehåll