Någon som förlorat ett barn i en olycka?

Mina varmaste tankar till ts och alla ni andra som har förlorat ert älskade barn.
Den sorgen man har är den känsla och den tomhet som inte går att beskriva. Det händer inte mig men så gör det faktiskt det. Akta er för järnvägen. Hur många gånger har jag inte sagt det när man hör tågen tuta utanför när rådjuren springer där nere.
Men när jag hörde de två långa tuten den kvällen så dog en bit av mig och då visste jag inte att min 14 åriga dotter ställt sig nere på spåret och blivit krossad av tåget. Men mitt hjärta kände att nu har någons själ gått vidare. Och det visade sig senare vara min underbara, glada, omtänksamma, skötsamma, humoristiska tös!
Ingen förstår varför denna glada tjej gjorde så som hon gjorde, inte jag, min man, släktingarna. Inte hennes vänner.
Vi står som fåniga frågetecken och fattar inte. Ibland önskade jag att hon hade rymt hemifrån istället men vem är det då som låg på spåret? Sjuka tankar.... Men man vill ju bara få hålla henne och se henne en sista gång men det fick vi aldrig, det fanns inget att se sa polisen och det smärtar. Ett liv kan krossas så lätt. Vi är så sköra inte bara psykiskt utan även fysiskt. Förlåt men jag har en dipp idag. Imorgon ska vi urnsätta henne och det är det allra sista innan allt definitivt är slut. Jag vill inte få ett definitivt slut. Förlåt för att jag flyttade fokus TS.
Vi alla bär på livets största sorg, att ha överlevt vårt egna barn.