För mig är kärlek omtanke och respekt.
För mig är kärlek att man är ett team.
Det jag läser här verkar verkligen inte vara på det viset.
Det verkar som om ni båda befinner er i nån slags maktkamp hela tiden istället för att stötta och göra snälla saker för varandra.
Jag tror att du ts, försvarar dig nu, kämpar för ditt livsutrymme.
Jag känner igen det, där har jag varit.
Fråga honom (när det är lugnt och inte upphetsat) om han tycker om att leva såhär, om han vill ha det såhär med dig.
Om han svarar nej, så frågar VARFÖR han då beter sig på det här viset.
Sen föreslår du familjerådgivning, för jag tror inte ni kommer ur det här beteendemönstret på egen hand.
Tycker han att allt är tiptop som det är eller inte vill göra något för att göra det bättre.
Då kommer det inte bli bättre heller, för det krävs att ni båda vill och drar åt samma håll, du kan inte göra det ensam. I synnerhet inte om han motarbetar dig hela tiden.
Då har du valet att fortsätta leva såhär eller lämna honom, tyvärr så krasst är det.
Det tog mig 15 år att ge upp, 15 förslösade år där jag systematiskt blev utsatt för psykisk misshandel och fick mitt livsutrymme minskat.
Till slut hade han lyckats få mig att tro att det var så relationer såg ut, jag hade blivit en duktig medspelare i hans fula spel.
Idag lever jag i en ny relation som är allt annat än den jag lämnade, där vardagen speglas av kärlek, kramar, omtanke och skratt.
Det tycker jag alla människor är värda att ha, gör inte mitt misstag ts och stanna kvar för länge.