Falangist skrev 2011-07-07 09:51:59 följande:
Nu har jag läst det du skrivit och jag blir faktiskt ledsen för din skull och för era barns skull. Som jag ser det har ni långt gångna problem.
Dessutom brister logiken i hans argument, verkar det som. Om du tar ut mer vab för att han tjänar mer än du gör, varför betalar han då inte mer till hushållet eller är allmänt generösare med mitt och ditt? Vad kan det annars vara för poäng att en förälder tar ut majoriteten av dessa dagar? Om du måste handla till honom (jösses, bara detta; man handlar väl till hushållet!), varför ska du då ta buss när det uppenbarligen finns en bil i familjen?
Får jag fråga om han själv lagar middag regelbundet? Annars kunde han kanske hålla tyst med de trista kommentarerna om din matlagning.
Men det här är väl petitesser i sammanhanget. För det allvarliga är barnen och att det verkar som att han pratar ned dig framför dem. Det är så skadligt för dem att inte få ha kvar sin mamma (och sin pappa också för den delen) intakt, att istället få informationen att det är nåt fel på en av föräldrarna. Jag tror som du att det kan vara en av anledningarna till att ditt ena barn behandlar dig respektlöst. Det förstör barnens trygget och tillit.
Han vill inte gå i parterapi. Vill han gå i egenterapi? För det verkar som om han gradvis - om jag förstod din historia rätt nu - har symboliskt ersatt sina fosterföräldrar med dig och nu kompenserar och försvarar sig på ett sätt han inte kunde som barn, genom att ta vara på sina egna behov, fast uppförstorat gånger 500. Han har nu gått så långt att han blivit demonstrativ - att märka hyllor i kylen och masturbera inför dig i en uppenbart icke-sexuell situation är i min värld tecken på att det riktigt barkat iväg i er relation.
Om han inte vill ta tag i det här och försöka hjälpa antingen er eller sig själv, är du kanske framme vid punkten då du ska bestämma hur du vill ha det - fast jag förstår att det smärtar dig.
Varför arbetar du deltid?
För att sitta säkert vid en eventuell separation, bör du gå upp till närmare heltid. Annars blir det svårt att få hyreskontrakt om du bestämmer dig för att lämna förhållandet.
Men det viktigare är att du börjar föra samtal med dig själv. Vem är du? Vad har du för fel och brister? Har du försökt kompensera för dem i relationen, medvetandegöra dig själv om hur du medagerar till att ni har det såhär? Vad behöver du för att må bra? Hur känner du inför hans nuvarande snålhet? Hur känner du inför det faktum att han inte vill ta hjälp av någon professionell? Vad väcks inom dig när han talar nedsättande inför barnen om dig? Vad ser du framför dig, realistiskt, när du tänker på ett liv när ni fortsätter ihop? Vad ser du lika realistiskt framför dig när du föreställer dig att du väljer att leva ensam?
En relation kan gå upp och ned och det kan vara riktigt svårt att hålla den samman i ett långt liv tillsammans med barn och förvärvsarbete och allt annat slitage relationen kan utsättas för. Man kan inte förvänta sig vin, sång och rosor.
Men relationen ska inte ta ifrån dig mer än den ger.
Du måste någonstans känna att du relationellt går på plus genom att stanna kvar med honom.
Går du på minus, om det kostar mer än det smakar och har gjort länge, om du mår sämre av att stanna (blir mer stressad, sover eller äter sämre, ältar ert mående, känner ett orosstygn i magen när du hör att han kommit hem, sätter upp krampaktigt glada fasader inför barnen, om du i tysthet går med frågan "Ska man verkligen ha det såhär?") då är det ett tecken från din kropp och ditt känsloliv att du far illa. Och då borde du gå. För då kommer en separation inte att göra ditt inre tillstånd värre, det är jag tämligen säker på. Och så ges du en chans att etablera en relation med dina barn som inte medieras via vad han säger om dig.
Stort lycka till!
Jättebra skrivet!
Tål att läsas 2 gånger.
TS vill verkligen inte skriva dig på näsan.
Önskar dig allt gott och att du en dag orkar/känner dig redo att ta itu med det här en gång för alla. För dig själv och era små underbara barn.
Till den dagen kommer så vill jag bara på minna dig att Du är värdefull!
Min väninna som varit i ett enormt destruktivt förhållande flera år gick nyligen isär från sin sambo.
De kom till den skiljevägen inte för att jag kom med några matnyttiga råd - även om jag försökte! därför vet jag att ibland
går det inte att släppa taget.
Jag stöttade genom att finnas där hela förhållandet utan att demonisera hennes partner - därför är jag också en av de få vänner som finns kvar.
De gick isär när han lämnade henne efter den 3e otroheten.
Det hon har upptäckt efter skilsmässan är just att hon har ett värde.
Att det faktiskt finns andra människor i världen som tycker att hon är rolig, intressant och snygg. Vilket hon verkligen aldrig borde ha glömt bort! (Gjorde mitt bästa för att påminna henne). Men hon
kände det aldrig förrän hon blivit ensam och fått återhämta sig.
Ta hand om dig TS.
