vivexa skrev 2011-08-17 23:03:30 följande:
Nej jag har tre barn, varav två är rymmare. Bor i storstad. Och jag menar inte att jag är extremt duktig, och jag har inte anlagt den hånfulla tonen som du har.
Mamman jag nämnde hade ETT barn. Platsen var ganska folktom,det var inomhus, inga bilar, stora ytor. För mig såg det helsjukt ut att gå med barnet fastbundet.
Jag har ett barn som rymmer.. inte så att han sticker rakt av, tvärtom bdar han sin tid, inväntar och invaggar mig i falsk säkerhet.. och när man tror att han inte ska rymma mer så är han bara *borta*..
hade han bara stuckit såsom dina så vore det ju enklare, nu har jag en slug rackare som drar när man inte ser ½s, spelar liksom ingen roll om det är 1.000 personer kring oss eller tre.. då spänner man fast barnet i vagn fast det är 6 år, sätter på det sele, whatever.. för jag vill ha kvar mitt barn i livet.
vivexa skrev 2011-08-18 00:03:36 följande:
Jag har total fokus på mina rymmare hela tiden och gör väl i stort sett inget annat än håller koll på barnen när vi är ute.
Hur gör du när du går över gatan? Du blinkar aldrig? Stirrar du på dina barn fortfarande varje millisekund eller kollar du om det är fritt på gatan innan ni passerar? Hur gör du för att ha "total fokus" på två "rymmare" samtidigt? När den ena försöker sticka åt vänster, vad gör du med den som drar åt höger? och den tredje då? Som snubblade? Vad gör de adnra två då...? Ja, du släpper väl inte blicken på någon av dem, hoppas jag!?
Släpper du en endaste bråkdels sekund ögonkontakten så vore en sådan som min son väck, direkt. Du har inte en suck att se när han bara glider i väg. ingen annan heller. -till och med när man är ensam med honom.
INGEN kan ha "total fokus" på två barn, inte ens ett, om man ska göra annat än vara i ett tomt rum. Det finns alltid något som drar blicken till sig, ofrivilligt..
Däremot var det bra tills i fjol när han lärde sig klättra över det, när han äntligen klarade av att greppa uppe på staketet..
