"Lite" äldre, äntligen gravid efter ivf, bf våren 2012 ngn mer??

Jag finns.... Har också gjort 4 ivf:er, har ett MA och ett tidigt missfall bakom mig..
Är, fortfarande hoppas jag, gravid i v 14 med tvillingar då vi fick 2 ägg tillbaka sist..  BF 120312.

Har dock redan komplikationer i form av kraftiga blödningar.. Hur jobbigt som helst, men tvillingarna har vid varje koll mått bra. Har gjort 4 VUL redan. Sista i v11+3 då låg de och sparkade på varandra. Läkartid igen på onsdag, då blir väl nästa UL... Sen ska de besluta om fortsatt sjukskrivning också antar jag..

Hej!

Lite orolig ja... Hm. Mycke är nog rätt ord... Du har rätt i att Ma ställer till det rätt rejält även efteråt. Hur kan man lita på att det lever liksom? Jag är skiträdd vid varenda UL och blundar först, tills någon talar om att de lever och sen vågar jag titta.. Blir ju inte bättre av blödningarna, det är ju så otroligt förknippat med missfall. Men 30% av alla kvinnor blöder nån gång under sin graviditet, så det är ju nästan lika vanligt som ovanligt. Kanske inte så kraftiga blödningar och så ofta som jag har, men...

Jag har varit sjukskriven i .. ja vad blir det.. 1,5 - 2 månader nånstans. Har ju varit hemma i omgångar tills sista blödningen (när jag faktiskt trodde jag skulle förblöda. skulle hem från jobbet och det rann igenom ALLT. Inte alls pinsamt på bussen när det såg ut som om jag blivit knivhuggen..) I början mådde jag rätt skit över det här, men nu känner jag igen dom när de kommer och vet att det inte är nån fara. Hoppas jag iaf. Då sjukskrev hon mig tills mitten av september, det är snart en månad sen nu.
Första blödningen fick jag också på jobbet och då trodde jag ju det var missfall på g... Det kommer alltid utan förvarning. Ingen smärta, ingenting. Det bara börjar rinna, som om nån sätter på vattenkranen, och det enda jag kan göra är att gå och lägga mig. Rör jag på mig så slutar det inte.

Vi gjorde aldrig KUB... Hade tid bokat för både blodprov och UL, men vid ett akut-VUL en dag innan blodprovet skulle tas såg vi de små ligga därinne och sprattla.. och kände att jag inte såg nån mening med att göra KUB längre. Skulle aldrig riskera ett friskt barn för att ev ta bort ett sjukt. Allt blir ju lite mer komplicerat när de är 2. 

Kommer inte köpa något angelsound själv, tänk om jag inte lyckas pejla in bebisarna? Då kommer jag ju bli ännu räddare.. Men jag förstår lätt de som gör det.. 

Ja det är min lilla tjockis på fotot.. Vi har en tunnis också! De är dock så vana vid att få stå och mys-trampa på magen och det funkar inte nu,, jag klarar inte av det, blir så nervös. Dessutom börjar magen bli så jä**a stor! Trodde inte den skulle växa så fort... Tycker till o me att det börjar bli jobbigt att sova.. Får liksom lägga en kudde eller lite täcke under magen och ligga på sidan.  Och jag som älskar att sova på mage.. Går ju inte alls längre.
Om allt ser bra ut på onsdag kommer jag iaf lägga upp ett litet fotogalleri här på FL. Hoppas!

Ojdå, blev långt det här. Känns skönt att hitta nån som förstår lite mer vad man går igenom. Hänger i en tvillingtråd också, men de pratar barnvagnar och föräldraledighet redan.. Jag är INTE riktigt där än. Kanske om ett halvår? När bebisarna kommit? *skratt*

Åh, Eviglängtan, tack! Och Grattis till dig också! Och vilken hemsk upplevelse att förlora ett barn när man kämpat så för att få det... Du kommer alltså snart bli 4-barns mamma om jag förstår allt rätt? Härligt!

Vi har ju alltid haft urkassa befruktningsresultat! Jag får oftast många ägg, iaf om jag använder gonal-f, men sen vill det sig liksom inte. Mannens killar är lite trötta men det är inget större fel på dem, så jag antar mina ägg inte är helt perfekta heller. Har gjort ISCI alla gånger. fick ju rekord sist när hela 4 ägg av 15 befruktades och delade sig fint!

Man vill ju bara skrika ut sin glädje för hela världen, men sen sätter rädslan att något ska hända krokben för glädjen. Inför varje läkarbesök har jag lovat mig själv och min man att om det ser bra ut ska jag försöka vara mindre rädd.. Funkar bra nån vecka, sen är jag där igen.

Går in i v15 idag (14+0) Och ja, det är också tvillingar! Trodde ju jag förlorat det i v7 när jag fick första blödningen, men sen kändes allt så konstigt så jag ringde kliniken igen och bokade på mitt tidiga hjärtkoll-VUL. Då fick vi reda på att båda äggen fäst.. Jag trodde ju inget levde, och så fick vi reda på att det var 2 därinne som levde.. Jag började stortjuta inne hos läkaren och kunde inte prata resten av besöket.. Maken fick ta över allt prat.

Könen på barnen bryr jag mig faktiskt inte om alls,, jag är glad bara de överlever, och är hela och friska. Kanske tänker annorlunda längre fram, men det får vi väl ta då. Just nu är det en dag i taget.

Har ju ett UL+läkarundersökning om 2 dagar.. Nervöst! 

Jag är sjukskriven.. Sitter och försöker fylla i ansökan om sjukpenning till försäkringskassan. Har varit hemma en månad i sträck nu. Får väl se om det blir fortsatt sjukskrivning på onsdag..

Vad skönt att höra att jag inte är ensam om att blöda ändå.. Blödde du mycket? Jag får ju sådana störtfloder så jag kan ju inte göra annat än att gå o lägga mig, annars slutar jag inte blöda. Hoppas ju på att de ska upphöra så småningom men det är väl inget man kan räkna med..
Jag förstår att du saknar din bebis, kan inte ens föreställa mig hur det känns att förlora ett barn.. Vet ju hur det känns att få missfall, och jag tycker det är hemskt... Din smärta måste ju vara 100 ggr värre än det! 

Men nu ska det gå bra för oss alla!! Självklart berättar jag hur det går, men håll alla tummar och tår ni kan....  

Har läkartid om en dryg timme och jag är sååååå j**a NERVÖS! 

Ååååh, det gick så bra!!! Är så lycklig nu så jag nästan spricker!  De var perfekta i storlek för hur gamla de är, ca 50g väger dom nu. Och han gick igenom båda bebisarna från topp till tå och visade hjärnan, hur de såg ut i profil, de små händerna med 5 fingrar, hjärtats båda kammare (sjukt hur mycket man kan se!), benen och fötterna med små tår. Och, han trodde det var en pojke och en flicka! För egen del spelar det ingen roll, men min man var nyfiken.. Och de sprattlade inte så vilt denna gången, så han kunde se kön... Helt otroligt! 

Blev dessutom sjukskriven en månad till för blödningarna. Blöder ju inte lika ofta nu när jag är sjukskriven som när jag jobbade, men det kan ju faktiskt bero just på att jag inte jobbar...

För mig är det jätteolika från dag till dag hur jag mår. Vissa dagar vaknar jag och går upp och kräks det första jag gör, och sen går jag igenom dagen i nån slags konstig "bakfylla" känns det som.. Trött, huvudvärk, illamående, hjärtklappning... Medans jag andra dagar mår hur bra som helst.
Har också börjat känna av nästäppan nu... Usch, fasar för det där med nässpraysberoendet. Försöker och inte använda det förutom när man ska sova, men det kommer bli svårt.

Eviglängtan1: Dina blödningar beskriver nästan mina exakt! Det bara forsar blod! Fast mina upphör efter en halv dag eller nåt, sålänge jag ligger stilla. Blev sjukskriven en månad till nu iallafall, så nu slipper jag stressen... jag har ju tagit det väldigt lugnt och blöder ju inte alls lika ofta som när jag jobbade.
Har dock haft väldigt bra när de kollat järn, efter den blödningen när jag trodde jag skulle förblöda hade jag 133.. (!!) och sist låg jag på 130. Tror inte jag behöver käka järntabletter.. 

Åååh, skönt att höra att jag inte är ensam om att inte våga göra saker, eller köpa kläder.. Jag får för mig att om jag är glad över det här så kommer jag straffas.. Eller om jag köper nåt.. Min syster frågade om jag ville ha barnkläder efter dom, men jag vågade inte ens tacka ja till det... Har lånat lite mammakläder från henne men de ligger i en påse längst ned i byrån, vågar inte packa upp dem. Och jag vågade inte gå på tvillingträffen mvc hade här i tisdags för "då hade det säkert inte sett bra ut idag"... Ja ni förstår mig nog. 

KRAAAM på er!!  

Jag har precis "outat" bebisarna på FB nu.. Kan inte vara såhär skrockfull längre! Jag vill ju vara GLAD. Nu får det gå som det går, bära eller brista... 
(finns fö lite fina foton i mitt fotoalbum här nu också.. )

Det är svårt med vänner som gör IVF. Jag har ju alltid försökt att inte ta ut min egen sorg på andra, utan förklarat hur läget ligger till när man fått missfall eller misslyckats med en IVF. Men bli ledsen för att någon annan blivit gravid har jag aktat mig för. Att däremot bli ledsen för att man själv inte är gravid tycker jag är en helt annan sak.
Har faktiskt förlorat vad jag trodde var en vän pga detta. De lyckades efter att ha försökt några månader utan p-piller, och de berättade det för oss mitt i vårt 2a totalt misslyckade försök, när jag redan låg hemma och grät. När jag sen berättade att jag inte orkade vara glad just nu blev hon arg och påstod att jag missunnade dem barnet.. Detta trots att jag försökte förklara hur allt var, väldigt ingående. Blev bara bemött med ilska. Nu för ett tag sen hade hon mage o låtsas som om inget hänt, hälsade till mig (genom min man som är kompis med hennes man).. Hur går det ihop?! 

 

Här är det fint! Har varit hos mina föräldrar och tagit igen mig lite.. De är så glada för det här...

Bra att magen växer! Det är ju ett gott tecken! Jag är inte riktigt överens med min mage än, och även om jag glädjs enormt åt graviditeten och allt, så ser jag inte fram emot den stora magen.. Pratade med min syster och hon hade känt likadant inför båda sina barn, att den stora magen var lite ångestfylld.. Självklart är jag glad åt att de växer, men.. 

Vad som jag däremot tycker är jättekul är att jag känner den lilla pojkens fötter så tydligt. Kollade var han hade sina fötter när läkaren tittade på dem i UL, och det är precis där det har kittlat så de senaste veckorna..  Trodde ju det var inbillning först, men nu vet jag ju att det verkligen är han jag känt! Flickan känner jag inte så mycket alls än, hon ligger lite längre upp och antagligen längre in. Har känt saker där hon ligger också, men de är inte så tydliga så jag kan avgöra om det är hon eller bara magen som kurrar.  

Hur gick det på inskrivningen förresten Vårtur? När fick du RUL bokat? Och gick alt annat bra?
 

Åååh, skitskräp ja allt o lite till.. Har fått en akuttid nu om 2 timmar för jag har förmodligen åkt på UVI.. Kissar blod. det svider inte eller nåt, har bara ont i magen. Trodde jag fått en ny blödning igår så jag åkte hem o la mig, men det är inte som det brukar.. Kommer bara blod när jag kissar. Fan trodde ju det skulle vara lite lugnt nu ett tag, nu är jag så nervös så jag mår illa..

Jag går in i v16 imorgon. Jag vet ärligt inte varför stora magen ger mig ångest.. Jag vill ju ha den samtidigt. Får se hur det känns när den blir större, kanske är det för att jag är så orolig för att det ska skita sig som gör att jag blir nervös? Svårt o svara på..